Lektörsutlåtandet av Åke Holms bok "Fylle-Roffe Karlssons dagbok"

Postad : 100408 klockan 21:17 av Maria Marteleur

Även Åke Holm är vågar lägga ut sitt utlåtande som han fått från vår lektör.

"Fylle-Roffe Karlssons dagbok”

Författare: Åke Holm

Handling

Roffe lever sitt liv med A-lagarkompisarna i Byängsparken, här finns bäste polaren Kilen, Nisse, Berra, Kurtan och Tjorven, tillsammans drar de sitt strå till stacken för att få ihop till sponken innan dagen är slut. Mycket sprit och förnedrande samtal med socialen, hån från förbipasserande och ett och annat slagsmål kantar Roffes vardag. Tänk att han en gång i tiden drev ett företag tillsammans med Kilen, massor av anställda och dyra resor till Thailand. Då levde han familjeliv minsann med Kerstin där hemma och lilla Ann-Sofie. Det blev inget mer med det sen när företaget gick i konken, Kerstin påstod att Roffes helgdrickande snabbt övergått till ett varje dag drickande och till sist så stack hon och tog dottern med sig. Lilla Ann-Sofie som nu själv har fått en dotter, Sara. Henne har Roffe aldrig fått träffa, han är ju morfar för fan. Men i hans skick så förstår han att han inte är välkommen, kläderna stinker piss och sopstation och det var länge sen han åt något annat än vita bönor. Nej, det måste bli ändring på skiten nu tänker Roffe, han måste bli vit och sober om han någonsin ska få träffa sin dotter och barnbarn. Det är därför han köpt dagboken, som ett första steg mot sitt nya liv.

Men det är inte så lätt att bara lägga av med alkoholen som under tre decennier skapat den person Roffe är. Han gör många försök, tappra försök med viljan att verkligen sluta dricka men suget blir till slut alltid för stort. Ångesten efter någon dags avhållsamhet är inte att leka med, hur ska han klara det här? Roffes polare Berra har en brorsa som heter Lennart och Lennart visar sig kunna hjälpa Roffe in på den rätta vägen, han är en kyrkans man och har satt ihop en liten grupp med nyktra alkoholister som träffas varje söndag och fikar och har trevligt, mycket mer avslappnat än AA som Roffe prövat men aldrig tänker gå till igen. På träffen på söndagen får Roffe en ny vän i Anita som sitter i rullstol. Anita har varit ren i nio år men på grund av att hon misskötte sin diabetes när hon drack fick hon operera bort ena benet. Det uppstår en spirande förälskelse mellan Roffe och Anita, även om det börjar som en trevande vänskap finns det ett hopp från båda om något mer.

Precis när Roffe så är på  väg att bli nykter och börja sitt nya liv på allvar dör bäste polaren Kilen, den ende som står Roffe riktigt nära. Det blir ett hårt slag för Roffe och plötsligt känns kamratskapen med de andra i Byängsparken inte lika pålitlig. Roffe råkar i slagsmål med Kurtan som självpåtaget gjort sig till ny ledare efter Kilen och de andra gubbarna är för rädda för att våga ta Roffes parti. Roffe lackar ur och bestämmer sig för att klara sig utom dem. Han hittar ett loft ovanför en gymnastiksal på en skola och inreder något som skulle kunna liknas vid ett hem åt sig. Tyvärr fortsätter han dricka, för nu när Kilen är borta har han inte styrkan att stå emot. Roffe besöker Kilens grav och där möter han kyrkovaktmästaren Gunnar. De båda blir vänner och det visar sig att Gunnar också har en svaghet för sprit, något han dock kan kontrollera och inte har samma problem att lägga av med som Roffe. Gunnar bor i ett hus och har ett ordnat liv med jobb och mat på bordet. När Roffe körs ut från sitt krypin ovanför gymnastiksalen får han lov att bo hos Gunnar, de beslutar sig båda för att tillsammans klara av att sluta dricka. Kärleken mellan Roffe och Anita har nu också tagit fart och med ens ser det faktiskt ut som om Roffes liv ska ljusna.

Så dör Anita, plötsligt och sorgligt efter deras kärleksnatt tillsammans. Roffes goda föresatser rubbas igen och det ser ut som om han ohjälpligt är fast med spriten. Men det finns en möjlig framtid för honom, socialen har ordnat en lägenhet åt honom och Gunnar står fast vid att hjälpa honom på  nykterhetens väg. Så Roffe börjar ta antabus. Även gamle kompisen Berra, som Roffe vid ett tillfälle räddat från att dö, är beredd att ta antabus och göra något av det liv han har kvar. Den här gången verkar Roffe faktiskt kunna stå emot ångesten, svettningarna och rädslan. Han är ju morfar för fan. Han har ju ett liv att leva.

Omdöme

Det här är en berättelse som man till en början undrar om man ska stå ut med att läsa på  grund av all fylla, spyor, berusad jargong och misär. En hel dagbok om detta, tänker man, det blir ju som en evighetslång dokumentär om Plattan. Men sen händer det någonting, ett intresse föds och det finns två anledningar till det. För det första är Roffe en riktigt bra sammansatt karaktär, han är någon du känner sympati för och på samma gång har lust att ruska om i nackskinnet åtskilliga gånger. Man lider verkligen med honom när han misslyckas med att bli nykter och gläds från hjärtat när livet stundtals ljusnar i form av att Anita och Gunnar kommer hans väg. Roffe är också i grunden en positiv person som någonstans under alla plagg av piss och självförakt när en uppriktig tro på sig själv. Han har humor och scenen när han avslöjar en annan tiggare som påstår att han inte kan prata svenska, genom att säga att ”om du inte får ihop några pengar får du en hundralapp av mig på tillbakavägen”, något tiggaren självklart snart är tillbaka för att inkassera, är lite typisk för Roffe, trots alla bortsupna hjärnceller kan han vara skarp och se det roliga i det lilla. För det andra är detta en välskriven och konsekvent berättad historia, författaren skiljer bland annat romanen igenom på beskrivande text och talspråket, där det förstnämnda har en mer litterär prägel. Först irriterade jag mig dock på att alla pratar likadant, poliser, höginkomsttagare, alla kan inte låta som om de är på fyllan och säga typ ”skaru ente ta å pallrarej hit”. Jag tänkte därför komma med en invändning när jag istället förstod vad författaren gjort. Det är i Roffes huvud som alla talar likadant. Även om Åke, Kilens dotter Helenas man, säkert pratar som den väluppfostrade man han är, så blir orden i Roffes återgivning lika slängiga som när Berra eller Kilen pratar. Då kan jag köpa konceptet, bara det är konsekvent genomfört som sagt.

Här finns en genomgripande tydlig plot – Roffe vill bli nykter och utsätts för diverse hinder på vägen. Om man ska prata akter, vilket man inte alltid gör med böcker men som faktiskt går att tillämpa då böcker liknar filmers upplägg mer än man tror, kan man säga att varje akt föregås av att en för Roffe närstående person dör. Det är Kilens bortgång som knuffar Roffe in i akt 2, vad ska han nu göra? Ska han ta Kilens död som en väckarklocka att göra något åt sitt liv eller faller han djupare ner i misären han redan är i? Akt 2 blir således en kamp för Roffe att ta sig till andra sidan, mycket med hjälp av Gunnar, fast ändå inte ha den där sista avgörande styrkan att göra det. Det är först när Anita dör, akt 3, som Roffe tar det avgörande steget att bli ren, för det hade Anita velat, hon var själv nykter och då ska Roffe också klara av det. Rent dramaturgiskt är det ett fungerande bygge.

Vad bör då författaren tänka på? Vi behöver lite mer bakgrundshistoria kring Roffe för att kunna förstå vad det är för företag han pratar om, hur han hamnade på en parkbänk utan någonting alls. Det blir lite schablonmässigt i nuläget att han bara hasplar ur sig att han minsann gått både gymnasium och universitet och bossat över 50 människor. Ok… tänker vi, när i tiden gjorde du det och hur blev det så här illa? Inte för att det inte är trovärdigt att Roffe en gång haft ett liv, det är tvärtom bra, men här behövs mer fakta så att vi inte bara känner att författaren skapat en skiss till en bakgrundshistoria och anser att vi som läsare ska fylla i luckorna. Som läsare är det nämligen bara bra om det finns luckor att fylla rörande karaktärens handlingar i nutid, vi vill själva få friheten att tänka ”ja, nu gjorde han antagligen så för att han egentligen känner så här”. Det är dåligt skrivet om karaktären redogör för mycket för varför han gör som han gör, det blir ingen utmanande läsning. Men när det gäller vem personen ifråga varit så har vi som läsare inte samma chans att bilda oss en uppfattning, för då var vi inte med, därför behöver författaren ge oss tillräckligt med stoff för att den bilden ska framträda. Skickligast är de författare som visar på människors benägenhet att förtränga för de ofördelaktiga tidigare handlingar genom att först återge en version av vad som hänt, för att nästa gång karaktären berör ämnet återge en annan version, kanske denna gång mer sanningsenlig. Då får vi som läsare en känsla av, ”ok, den där frun kanske inte hade så fel ändå” eller liknande. Så kan man leka med detaljer för att skapa en mångfacetterad gestaltning av en karaktär och därmed kan vi fylla i luckorna även i dåtid utan problem. Slarva inte bort vad som gjort Roffe till den han är, för det är en stor del av den här historien.

Roffe upplevs ibland något avtrubbad som karaktär, det är inga stora berg och dalar egentligen, även när det vore befogat som när han sviker Gunnar och Anita. Roffes känsloliv är mer som ett stilla guppade på havsytan, det går lite upp och sen går det ner, trots stora förändringar som att Kilen dör. Det kanske är spriten som skapar denna avtrubbade läggning, jag hade gärna sett att vi får uppleva mer djup och sorg hos Roffe ibland, över dottern som inte vill träffa honom, över allt liv som gått till spillo. Han blir märkbart berörd när han besöker sin barndomsgranne, som visar sig vara Gunnars farfar, den scenen är bra, jag skulle vilja se mer av det djupet, så att inte Roffe ständigt har denna ”det ordnar sig” attityd. Kan inte Anita bli riktigt besviken på honom någon gång? Istället för att så snabbt förlåta. Låt det göra ont i Roffe att han gör personer han bryr sig om illa.

Konflikten med gubbarna i Byängen är också väldigt hafsigt skriven, man förstår inte vad som utlöser att Roffe från en dag till en annan vänder gubbarna ryggen. Visst, det står något om ett slagsmål med Kurtan, fast riktigt hur taskiga de andra är framgår inte. Det blir lite som att Roffe refererar till något som hänt som vi läsare inte har fått se, vilket blir märkligt. Gör mer av den scenen när det skär sig med polarna i parken, för det är en viktig scen, de har ändå utgjort den enda familj Roffe haft på länge.

Något väldigt viktigt som kommit bort är Anitas begravning, varför går inte Roffe på den? Det borde han verkligen göra och Gunnar borde göra något särskilt fint med hennes gravsten.

Varför får vi aldrig se när Roffe till slut får träffa sin dotter Ann-Sofie och lilla barnbarnet Sara? Detta är en grov miss, man kan inte ha som ett återkommande mantra i en historia ”man är ju för fan morfar”, Roffes ledord för att sluta dricka och sen inte göra något av det. Roffe måste självklart få träffa sin dotter och barnbarn på slutet. Här behövs ingen dialog, vi behöver inte se själva scenen när de pratar, men vi måste se att det är på väg att hända. Kanske träffas de någonstans, Roffe ser framför sig hur Ann-Sofie står där med lilla Sara i sin hand, han går emot dem med nervösa men bestämda steg. Den här gången ska han inte misslyckas.