Sista chansen att vara med i tävlingen

2010-04-12 16:10 av Maria Marteleur

Många har gjort det, men du kan också! Det finns dagar kvar att lägga upp sitt manus.

Lektörsutlåtandet av Åke Holms bok "Fylle-Roffe Karlssons dagbok"

2010-04-08 21:17 av Maria Marteleur

Även Åke Holm är vågar lägga ut sitt utlåtande som han fått från vår lektör.

"Fylle-Roffe Karlssons dagbok”

Författare: Åke Holm

Handling

Roffe lever sitt liv med A-lagarkompisarna i Byängsparken, här finns bäste polaren Kilen, Nisse, Berra, Kurtan och Tjorven, tillsammans drar de sitt strå till stacken för att få ihop till sponken innan dagen är slut. Mycket sprit och förnedrande samtal med socialen, hån från förbipasserande och ett och annat slagsmål kantar Roffes vardag. Tänk att han en gång i tiden drev ett företag tillsammans med Kilen, massor av anställda och dyra resor till Thailand. Då levde han familjeliv minsann med Kerstin där hemma och lilla Ann-Sofie. Det blev inget mer med det sen när företaget gick i konken, Kerstin påstod att Roffes helgdrickande snabbt övergått till ett varje dag drickande och till sist så stack hon och tog dottern med sig. Lilla Ann-Sofie som nu själv har fått en dotter, Sara. Henne har Roffe aldrig fått träffa, han är ju morfar för fan. Men i hans skick så förstår han att han inte är välkommen, kläderna stinker piss och sopstation och det var länge sen han åt något annat än vita bönor. Nej, det måste bli ändring på skiten nu tänker Roffe, han måste bli vit och sober om han någonsin ska få träffa sin dotter och barnbarn. Det är därför han köpt dagboken, som ett första steg mot sitt nya liv.

Men det är inte så lätt att bara lägga av med alkoholen som under tre decennier skapat den person Roffe är. Han gör många försök, tappra försök med viljan att verkligen sluta dricka men suget blir till slut alltid för stort. Ångesten efter någon dags avhållsamhet är inte att leka med, hur ska han klara det här? Roffes polare Berra har en brorsa som heter Lennart och Lennart visar sig kunna hjälpa Roffe in på den rätta vägen, han är en kyrkans man och har satt ihop en liten grupp med nyktra alkoholister som träffas varje söndag och fikar och har trevligt, mycket mer avslappnat än AA som Roffe prövat men aldrig tänker gå till igen. På träffen på söndagen får Roffe en ny vän i Anita som sitter i rullstol. Anita har varit ren i nio år men på grund av att hon misskötte sin diabetes när hon drack fick hon operera bort ena benet. Det uppstår en spirande förälskelse mellan Roffe och Anita, även om det börjar som en trevande vänskap finns det ett hopp från båda om något mer.

Precis när Roffe så är på  väg att bli nykter och börja sitt nya liv på allvar dör bäste polaren Kilen, den ende som står Roffe riktigt nära. Det blir ett hårt slag för Roffe och plötsligt känns kamratskapen med de andra i Byängsparken inte lika pålitlig. Roffe råkar i slagsmål med Kurtan som självpåtaget gjort sig till ny ledare efter Kilen och de andra gubbarna är för rädda för att våga ta Roffes parti. Roffe lackar ur och bestämmer sig för att klara sig utom dem. Han hittar ett loft ovanför en gymnastiksal på en skola och inreder något som skulle kunna liknas vid ett hem åt sig. Tyvärr fortsätter han dricka, för nu när Kilen är borta har han inte styrkan att stå emot. Roffe besöker Kilens grav och där möter han kyrkovaktmästaren Gunnar. De båda blir vänner och det visar sig att Gunnar också har en svaghet för sprit, något han dock kan kontrollera och inte har samma problem att lägga av med som Roffe. Gunnar bor i ett hus och har ett ordnat liv med jobb och mat på bordet. När Roffe körs ut från sitt krypin ovanför gymnastiksalen får han lov att bo hos Gunnar, de beslutar sig båda för att tillsammans klara av att sluta dricka. Kärleken mellan Roffe och Anita har nu också tagit fart och med ens ser det faktiskt ut som om Roffes liv ska ljusna.

Så dör Anita, plötsligt och sorgligt efter deras kärleksnatt tillsammans. Roffes goda föresatser rubbas igen och det ser ut som om han ohjälpligt är fast med spriten. Men det finns en möjlig framtid för honom, socialen har ordnat en lägenhet åt honom och Gunnar står fast vid att hjälpa honom på  nykterhetens väg. Så Roffe börjar ta antabus. Även gamle kompisen Berra, som Roffe vid ett tillfälle räddat från att dö, är beredd att ta antabus och göra något av det liv han har kvar. Den här gången verkar Roffe faktiskt kunna stå emot ångesten, svettningarna och rädslan. Han är ju morfar för fan. Han har ju ett liv att leva.

Omdöme

Det här är en berättelse som man till en början undrar om man ska stå ut med att läsa på  grund av all fylla, spyor, berusad jargong och misär. En hel dagbok om detta, tänker man, det blir ju som en evighetslång dokumentär om Plattan. Men sen händer det någonting, ett intresse föds och det finns två anledningar till det. För det första är Roffe en riktigt bra sammansatt karaktär, han är någon du känner sympati för och på samma gång har lust att ruska om i nackskinnet åtskilliga gånger. Man lider verkligen med honom när han misslyckas med att bli nykter och gläds från hjärtat när livet stundtals ljusnar i form av att Anita och Gunnar kommer hans väg. Roffe är också i grunden en positiv person som någonstans under alla plagg av piss och självförakt när en uppriktig tro på sig själv. Han har humor och scenen när han avslöjar en annan tiggare som påstår att han inte kan prata svenska, genom att säga att ”om du inte får ihop några pengar får du en hundralapp av mig på tillbakavägen”, något tiggaren självklart snart är tillbaka för att inkassera, är lite typisk för Roffe, trots alla bortsupna hjärnceller kan han vara skarp och se det roliga i det lilla. För det andra är detta en välskriven och konsekvent berättad historia, författaren skiljer bland annat romanen igenom på beskrivande text och talspråket, där det förstnämnda har en mer litterär prägel. Först irriterade jag mig dock på att alla pratar likadant, poliser, höginkomsttagare, alla kan inte låta som om de är på fyllan och säga typ ”skaru ente ta å pallrarej hit”. Jag tänkte därför komma med en invändning när jag istället förstod vad författaren gjort. Det är i Roffes huvud som alla talar likadant. Även om Åke, Kilens dotter Helenas man, säkert pratar som den väluppfostrade man han är, så blir orden i Roffes återgivning lika slängiga som när Berra eller Kilen pratar. Då kan jag köpa konceptet, bara det är konsekvent genomfört som sagt.

Här finns en genomgripande tydlig plot – Roffe vill bli nykter och utsätts för diverse hinder på vägen. Om man ska prata akter, vilket man inte alltid gör med böcker men som faktiskt går att tillämpa då böcker liknar filmers upplägg mer än man tror, kan man säga att varje akt föregås av att en för Roffe närstående person dör. Det är Kilens bortgång som knuffar Roffe in i akt 2, vad ska han nu göra? Ska han ta Kilens död som en väckarklocka att göra något åt sitt liv eller faller han djupare ner i misären han redan är i? Akt 2 blir således en kamp för Roffe att ta sig till andra sidan, mycket med hjälp av Gunnar, fast ändå inte ha den där sista avgörande styrkan att göra det. Det är först när Anita dör, akt 3, som Roffe tar det avgörande steget att bli ren, för det hade Anita velat, hon var själv nykter och då ska Roffe också klara av det. Rent dramaturgiskt är det ett fungerande bygge.

Vad bör då författaren tänka på? Vi behöver lite mer bakgrundshistoria kring Roffe för att kunna förstå vad det är för företag han pratar om, hur han hamnade på en parkbänk utan någonting alls. Det blir lite schablonmässigt i nuläget att han bara hasplar ur sig att han minsann gått både gymnasium och universitet och bossat över 50 människor. Ok… tänker vi, när i tiden gjorde du det och hur blev det så här illa? Inte för att det inte är trovärdigt att Roffe en gång haft ett liv, det är tvärtom bra, men här behövs mer fakta så att vi inte bara känner att författaren skapat en skiss till en bakgrundshistoria och anser att vi som läsare ska fylla i luckorna. Som läsare är det nämligen bara bra om det finns luckor att fylla rörande karaktärens handlingar i nutid, vi vill själva få friheten att tänka ”ja, nu gjorde han antagligen så för att han egentligen känner så här”. Det är dåligt skrivet om karaktären redogör för mycket för varför han gör som han gör, det blir ingen utmanande läsning. Men när det gäller vem personen ifråga varit så har vi som läsare inte samma chans att bilda oss en uppfattning, för då var vi inte med, därför behöver författaren ge oss tillräckligt med stoff för att den bilden ska framträda. Skickligast är de författare som visar på människors benägenhet att förtränga för de ofördelaktiga tidigare handlingar genom att först återge en version av vad som hänt, för att nästa gång karaktären berör ämnet återge en annan version, kanske denna gång mer sanningsenlig. Då får vi som läsare en känsla av, ”ok, den där frun kanske inte hade så fel ändå” eller liknande. Så kan man leka med detaljer för att skapa en mångfacetterad gestaltning av en karaktär och därmed kan vi fylla i luckorna även i dåtid utan problem. Slarva inte bort vad som gjort Roffe till den han är, för det är en stor del av den här historien.

Roffe upplevs ibland något avtrubbad som karaktär, det är inga stora berg och dalar egentligen, även när det vore befogat som när han sviker Gunnar och Anita. Roffes känsloliv är mer som ett stilla guppade på havsytan, det går lite upp och sen går det ner, trots stora förändringar som att Kilen dör. Det kanske är spriten som skapar denna avtrubbade läggning, jag hade gärna sett att vi får uppleva mer djup och sorg hos Roffe ibland, över dottern som inte vill träffa honom, över allt liv som gått till spillo. Han blir märkbart berörd när han besöker sin barndomsgranne, som visar sig vara Gunnars farfar, den scenen är bra, jag skulle vilja se mer av det djupet, så att inte Roffe ständigt har denna ”det ordnar sig” attityd. Kan inte Anita bli riktigt besviken på honom någon gång? Istället för att så snabbt förlåta. Låt det göra ont i Roffe att han gör personer han bryr sig om illa.

Konflikten med gubbarna i Byängen är också väldigt hafsigt skriven, man förstår inte vad som utlöser att Roffe från en dag till en annan vänder gubbarna ryggen. Visst, det står något om ett slagsmål med Kurtan, fast riktigt hur taskiga de andra är framgår inte. Det blir lite som att Roffe refererar till något som hänt som vi läsare inte har fått se, vilket blir märkligt. Gör mer av den scenen när det skär sig med polarna i parken, för det är en viktig scen, de har ändå utgjort den enda familj Roffe haft på länge.

Något väldigt viktigt som kommit bort är Anitas begravning, varför går inte Roffe på den? Det borde han verkligen göra och Gunnar borde göra något särskilt fint med hennes gravsten.

Varför får vi aldrig se när Roffe till slut får träffa sin dotter Ann-Sofie och lilla barnbarnet Sara? Detta är en grov miss, man kan inte ha som ett återkommande mantra i en historia ”man är ju för fan morfar”, Roffes ledord för att sluta dricka och sen inte göra något av det. Roffe måste självklart få träffa sin dotter och barnbarn på slutet. Här behövs ingen dialog, vi behöver inte se själva scenen när de pratar, men vi måste se att det är på väg att hända. Kanske träffas de någonstans, Roffe ser framför sig hur Ann-Sofie står där med lilla Sara i sin hand, han går emot dem med nervösa men bestämda steg. Den här gången ska han inte misslyckas.

 

 

 

 

 

Ny tävling från och med i dag!

2010-04-01 14:21 av Maria Marteleur

Ni har väl inte missat att den nya Månadens Manus-tävlingen för april startar redan i dag på skärtorsdagen? Anmäl ditt manus nu, så har alla längre tid på sig att hinna läsa just din bok. Lycka till säger vi till alla ni som är med och tävlar i aprilomgång en av Månadens Manus. 

Glad påsk önskar Maria och Ola på Kapitel 1-redaktionen!

”Utan skrivandet stannar jag”

2010-03-30 08:57 av Maria Marteleur

Intervju med marsvinnaren av Månadens Manus-tävlingen, Åke Holm. Boken "Fylle-Roffe Karlssons dagbok" får nu en manusgenomgång av Kapitel 1s lektör.

Hur känns det att vinna en lektörsläsning av boken?
– Det känns underbart roligt, för det är just en lektörsbedömning som jag hela tiden traktat efter. Att få ett manus synat av professionella ögon, att komma förbi den trånga förlagspassagen av snabbkritiska ögon är ju en fantastisk händelse. Att nu få glida in via gräddfilen är ju ett resultat av att jag har presterat något. Jag har arbetat med det här manuset och för att bli läst och röstad på. Jag är mycket nöjd och glad över att mitt arbete burit frukt.

Varför vinner just du Månadens Manus?
– Jag har bevisligen skrivit ett läsvärt manus och lagt ner tid på det som allmänt kallas ”röstraggning”. Men redan under BOK-SM var det många människor som redan under Bok-SM uttryckligen älskade "Roffe Karlssons dagbok", som den hette då.

Berätta lite om historien – vad handlar det om?
– Boken är skriven i dagboksform och handlar om "Roffes" många upplevelser, händelser och fyllor. Läsaren får följa hans dagar, hans tankar mellan hopp och förtvivlan, men också att han ändå upprätthåller ett genomgående försök till en positiv livssyn. Men han orkar inte alltid, ens för dagboken, dölja den stundom uppdykande ångesten. Eftersom han behandlar, bemöter och talar till dagboken som en kompis får den då och då mottaga en och annan verbal smocka när den "lägger sig i" för mycket av hans fadäser, tankar, klantigheter och "oplanerade" fyllor. Som orsak till sin vilja att försöka bli nykter återkommer hans tankar kring att se sig själv som morfar åt sin dotterdotter, Sara "det lilla livet", som han aldrig har träffat. Bokens strukturella "ologik" har jag försökt skapa trovärdigt, eftersom det till syvende och sist är det trots allt ett fyllo, en A-lagare, som skriver. Men frågan är om dagboken hjälper honom, eller om den stjälper honom...

Hur har du tänkt när du har skrivit manuset?
– Jag vill göra "Roffe" rättvisa. Roffe symboliserar på sätt och vis alla hemlösa som av vitt skilda orsaker befinner sig djupt nere i samhällets bottenskikt. Även inuti ett trasigt och tragiskt yttre finns en värdefull människa som du och jag. Där finns en brokig samling bakgrunder, gamla liv, barndomar, yrkesbanor lika vitt skilda som bland alla oss vanliga människor. Allt jag hittar på kring, om och
med "Roffe", bottnar i den vänliga människa som jag mötte i mitt barndoms Täby Centrum på sjuttiotalet. Han växlade gärna några ord med mig. Det kanske var hans stolthet över att vara morfar som gjorde att han kände sig lämpad att bjuda mig, en nio-tioårig spoling, på lite av sig själv. Ibland var han inte i stånd att prata normalt, ibland var han salongsberusad. Han berättade bland annat att han hade varit egenföretagare med anställda. Jag hoppas också att jag en dag kan komma i kontakt med hans efterlevande.

Den är ju skriven med mycket slang – berätta hur du har tänkt kring det?
– Eftersom jag vill framställa Roffe som språkligt och allmänt bildad ville jag också göra honom medveten om skillnaderna mellan skriv- och talspråk. Eftersom Roffe är humoristiskt lagd tar han även fasta på detta i sitt dagboksskrivande. Roffe tycker att slang låter riktigt roligt när man skriver ner det i talform, varför han väljer att skriva dialogerna i stockholmsdialektal talform. Hans humor genomsyrar hela boken.

Hur kom du på historien och varför ville du berätta den?
– För ungefär femton år sedan arbetade jag ideellt inom två stockholmsbaserade organisationer som arbetade för de hemlösa. Jag satt i styrelserna och hjälpte även till på "fältet". Det var då jag började fundera på att försöka skriva ner något om och kring honom. För fem år sedan föddes idén om den dagboksformen.

Berätta lite mer om dig själv – vem är du?

– Jag är gift för andra gången sedan elva år, fyller 45 i april, har fem egna barn (tre med frugan, två sedan tidigare) samt en snart vuxen bonusdotter. Sedan två år hör jag till arbetslöshetens skara. Nu kan jag dock kalla mig hemmamake till nattarbetande uska, vilket än i dag i detta jämlikhetsmedvetna samhälle anses kontroversiellt. Jag är kort sagt en ”hemmafru”, vilket jag för all del gärna säger med stolthet. Jag har tidigare varit anställd inom Posten i sexton år, men har de senaste åren varit verksam inom markanläggningsbranschen.

Hur kommer det sig att du vill skriva en roman?
– Vill och vill. Skrivandet är för mig en passion, ett strängt behov. Ibland arbetar jag på eller skriver klart en novell, ibland ett romanämne. Det är stunden, spontaniteten, som avgör vilket jag företar mig. Jag bestämmer mig inte för att skriva en roman. När jag väl får en idé skriver jag ner en kort synopsis och ser därefter om det går att bygga någonting på det. Utan skrivandet stannar jag. Jag skriver så fort jag får tillfälle, vilket oftast brukar bli när barnen sover. Runt klockan 2-3 på morgonkvisten är min kreativitet på topp och det är då som jag får mest gjort.

Har du andra projekt på gång?
– Jag har sex romanämnen som jag växlar mellan. När det blir idétorka eller skrivkramp vid ett manus kan jag växla och försöka med ett annat. Jag tycker att det är fel att lägga allt krut och all energi på bara ett enda manus och tro att det är just det som ska leda till ära och berömmelse. Man måste ha ett "backup"-alternativ!

Något du vill tillägga?
– Sist men inte minst vill jag med varmt hjärta tacka alla som gav sin röst till "Fylle-Roffe Karlssons dagbok"! Ni betyder oändligt mycket för mig och min tacksamhet känner inga gränser!

Fotnot:
Åke Holm kommer att blogga på Kommunalarbetaren (www.ka.se) under hela vecka 15
om dagaktuella ämnen och temat vara "hemmamake till nattarbetande uska".

Vinnare nr 2: Åke Holm!

2010-03-29 09:37 av Maria Marteleur

Vi säger grattis till Åke Holm som vunnit mars månads tävling av Månadens Manus med sin bok Fylle-Roffes Karlssons dagbok.

Be ber också om ursäkt för att listan som ligger ute just nu är den gamla för februaritävlingen. Vi arbetar på problemet och det kommer snart att vara löst.

Lektörsutlåtandet av Roland Hydéns bok Närmare än du anar

2010-03-24 15:10 av Maria Marteleur

Roland Hydén är så hygglig att han låter oss alla ta del av lektörsutlåtandet som kommer från vår lektör.

Se nedan:

Närmare än du anar

Författare: Roland Hydén

Handling

En kvinna är på väg till ett möte en frusen vinterkväll. Hon har bestämt sig för att få mannen som förföljer henne att lämna henne ifred, en gång för alla. Där sitter han, monstret som gjort henne så illa och tvingat henne att leva med sin mörka hemlighet, nu ska allt ut, han kan inte längre få utöva sin makt över henne. Men varför sitter han i den bilen? Det är något som inte stämmer. Kvinnan hoppar in i bilen och ställer sitt ultimatum till mannen – lämna mig ifred annars avslöjar jag allt. Några minuter senare är hon död, kvävd i en plastsäck. Mannen ångrar inte sin iskalla handling men gråter över att kvinnan han älskar är borta.

Winston Larsson har vid 36 fyllda blivit kriminalinspektör vid polisen i Halmstad. Inte illa pinkat tycker han själv och befinner sig på ett utomordentligt humör när berättelsen börjar. Hade Winston kunnat snabbspola fram sitt liv någon dag och fått veta att 1) hans fru Lovisa tänker lämna honom, 2) han kommer att få ett mycket besvärligt mordfall på halsen, så hade han kanske inte skrattat lika hjärtligt. Winston är nu inte den som gräver ner sig, han är som en gås där allting rinner av honom ganska snabbt. Och tur är kanske det för Winston har en förmåga att råka ut för diverse missöden på sin jakt efter sanningen. Vid sin sida har Winston en samling mer eller mindre kompetenta poliskollegor, de mest utmärkande är hans trevliga chef Gunnar och hans partner Claes, den senare dessvärre en man med allt annat än rent mjöl i påsen.

Stefan och Getingen kunde inte vara mer olika till utseendet. Medan Stefan är muskelbyggare och stor och vältränad är Getingen smal som en sticka och ganska klen även till sinnet. De båda killarna är inte bara polare utan också kollegor, de jobbar för Holgers flyttfirma. När Getingen går ut för att ta en cigg och försöker hitta vindskydd genom att öppna bagageluckan till Stefans bil, får han sitt livs chock. I bagageutrymmet ligger en död kvinna, mördad. Och det värsta av allt, det är inte vilken kvinna som helst, det är Helen, den enda kvinna Getingen någonsin älskat. Vad gör hon i Stefans bil? Getingen klarar inte av att konfrontera Stefan utan håller tyst och försöker istället ta livet av sig. Han räddas i sista stund av att hans chef Holger hittar honom.

Winstons fru Lovisa kommer inte hem efter sin kväll ute, när Winston ser hennes bäddade säng nästa morgon blir han en aning orolig. Det här är inte likt hans fru, att inte komma hem och att inte ringa och förvarna. Winston har dock inte så mycket tid att fundera över Lovisa för en annan kvinna, Helen, har rapporterats försvunnen av hennes man Franz Fransson. Helens lik hittas och Winstons första mordfall tar sin början. När han börjar nysta i Helens liv visar det sig snart att hennes man Franz är impotent och att Helen levt som prostituerad i stan. Hon har kunnat dölja sitt nattliga liv väl och jobbar på dagarna på kontoret på en militärförläggning. Winstons kollega Claes blir mycket nervös när han ser vem Helen är, han har besökt henne många gånger och tycker sig kunna ana sig till vem mördaren är. Men det kan han inte avslöja för då sitter han själv i skiten. Claes uppsöker mördaren som då har hunnit med att mörda också Helens man Franz. Mannen är utan tvekan galen och Claes inser att för att kunna rädda sitt eget skinn måste han själv mörda mördaren.

Under tiden jobbar Winston på med en aldrig sinande energi och detta trots att Lovisa avslöjar att hon lämnar honom och tänker flytta ihop med en kvinna. Winston älskar sin fru och sörjer det som hänt även om han för tillfället inte kan göra något åt det. Istället besöker han Helens far Gösta som är en framgångsrik direktör på ett packningsföretag och snubblar där på en märklig man som heter Gideon. En okänd son till Helen ger sig till känna, kan detta vara motivet till mordet? En far som inte ville hittas? Samtidigt vaknar en omtöcknad Getingen upp på sjukhuset och avslöjar vad han fann i Stefans bil. Stefan åker fast, men är han verkligen mördaren? Winston har sin egen teori och iscensätter en plan som är nära att kosta honom livet.

Omdöme

Det här är en deckare som börjar bra, första scenen i bilen då Helen mördas är riktigt obehaglig och jag undrar verkligen vad som ska komma. Den suggestiva stämningen som författaren lyckas bygga upp i inledningen mattas dock betänkligt så fort som vår huvudperson Winston Larsson gör entré. Detta beror inte så mycket på karaktären i sig, Winston verkar vara både sympatisk och ambitiös, utan snarare på språket som används i gestaltningen av honom. Winston må vara 36 men uttryck som ”Milda makaroner”, ”Milda mamelucker”, ”lova för gösingen ingenting”, ”Attans också” och ”Ajöken”, gör att jag undrar i vilken tid vi befinner oss. Detta sätt att prata på känns väldigt långt ifrån 2010. Först utgår jag därför från att det kan vara ett karaktärsdrag som bara Winston har, han kanske är lite klämkäck av sig och det kan bland annat vara detta som hans fru Lovisa tröttnat på. Men sen märker jag att i stort sätt alla karaktärerna, inklusive Helens unge okända son, säger ”Ajöken” och Claes undrar också vad i gösingen som pågår och då måste jag opponera mig och be att språket uppdateras betänkligt.

Om vi håller oss till själva mordgåtan så tycker jag att tanken med den enkla kontorstjejen som prostituerar sig om nätterna är spännande uppbyggt och även detta att det finns så många män omkring henne som förälskat sig i henne och därmed kan vara misstänkta. Det är synd att Winston Larsson råkar ut för så ovanligt många olyckor hela tiden, han grälar med folk åt höger och vänster, kvaddar bilen och snubblar, välter tanter och slår sig titt som tätt, för annars tycker jag att hans många uppslag ibland känns bra. Winston är ingen klantskalle, han är bara naiv och lite överilad när han vill få mycket gjort på kort tid. Så mitt förslag skulle vara att författaren tonar ner ”snubbelscenerna” rejält och bara använder exempelvis en kvaddad bil när det är relevant för historien. För att visa på när författaren gör detta rätt gillar jag verkligen scenen med strömavbrottet, någon har försökt att mörda Winston genom att koppla 230 volt till dörrhandtaget och hade det inte varit för strömavbrottet under natten hade Winston aldrig klarat sig. Det är snyggt levererat och i rätt ordning, mördaren bestämmer sig för att göra sig av med Winston men sen låter författaren det gå tillräckligt lång tid för att jag ändå inte ska vara beredd när själva mordförsöket sker och blir därmed överraskad. Bra, mer sådant, fördela actionscenerna istället för att stapla dem på varandra.

En intressant aspekt som inte återfinns så ofta i manus av oetablerade författare är att den karaktär som faktiskt är bäst gestaltad är Claes, den rakt igenom osympatiske bikaraktären. Fast att man som läsare tycker väldigt illa om Claes så är han den karaktär som vi kommer närmast, hans tankar och känslor gestaltas väl, vilket är skickligt, eftersom motbjudande karaktärer är svårare att få fram. Det ska sägas att även den genomtrevlige chefen Gunnar framträder tydligt, honom gillar man verkligen, min poäng är bara att det är enklare att gestalta en Gunnar.

Jag tycker att själva upplösningen i grunden är bra, författaren placerar Winston, mördaren och Claes i samma lägenhet vilket är rätt tänkt. Finalen ska alltid stå emellan vår huvudperson och mördaren i en deckare, i tät närkamp och Claes finns där som en extra finess. Man kan dock säga att Winstons ”kamp” mot Gösta inte är så storslagen, han svimmar mest och räddas av sin chef Gunnar i sista sekunden, scenen behöver tajtas till ordentligt, fast jag kan ändå tycka att tanken var god.

Det är återigen den här ”snubbelfaktorn” som jag opponerar mig emot. Scener, som den hemma hos Gideon, som hade kunnat bli riktigt läskiga förlorar ofta sin dramatik på grund av författarens lust att skoja till det lite. Mitt råd är därför: lita på dina scener, våga ta ut dramatiken istället för att använda humor som lösningen, vila i scener som är tillräckligt spännande i sig själva och välj noga ut vilka scener som ska innehålla actionmoment.

Slutligen vill jag varna författaren för att använda för många adjektiv, meningarna är ofta överlastade av förklarande adjektiv. Våga skriva meningarna mer raka eller använd ett annat sätt att beskriva det som händer. Däri ligger författarens ständiga utmaning – beskriv utan att förklara. Rensa, rensa, rensa, behåll mycket av lusten att skriva den här deckaren men fram med saxen där det behövs.

”Att berätta historier är centralt för människan som varelse”

2010-03-21 18:36 av Maria Marteleur

Kapitel 1-medlemmen Christoffer Carlsson fick också ett kontrakt med Piratförlaget efter att han var med och tävlade i förra årets Bok-SM, där han kom tvåa. Nu kommer hans nya bok Fallet Vincent Franke ut den 24 mars. Här berättar han om hur det känns att se sin bok i tryck.

Nu kommer din första bok ut, Fallet Vincent Franke, som du deltog med i Bok-SM på Kapitel 1. Hur känns det?

– Det känns helt fantastiskt. Som författare vill jag uttrycka mig och berätta för andra. Att äntligen får göra det där du når ut till så många, känns helt fantastiskt.  Jag visste hela tiden att Vincent hade det. Det fanns något i manuset som inte funnits i mina andra, något som vägrade släppa taget. Om känslan är en efterkonstruktion eller inte är svårt att avgöra. Våra känslor är bedrägliga på det sättet. Jag har hela tiden känt något särskilt för Vincent, och det är overkligt att se känslan förverkligad i en bok med mitt namn på omslaget.

 

Vad handlar den om?

– Fallet Vincent Franke handlar om huvudkaraktären Vincent, som lever sitt liv i en av Stockholms södra förorter, i utkanten av stadens undre värld. Han har ett mörkt förflutet och är aktiv morfinist. En kväll knackar det på hans dörr. På andra sidan väntar någon som förändrar Vincents liv. I takt med att handlingen utvecklas, kommer en förklaring till hur Vincents liv har blivit som det är. Boken genomskjuten av två saker, dels popkultur och dels filosofiska undertoner. Jag ville att Vincent skulle kunna läsas som en snabb, bra historia, men också att det skulle finnas något annat.

 

Är du nöjd med boken?

– Tillräckligt nöjd. Med det menar jag att jag kan sitta mitt emot dig, du läser en sida ur boken och jag känner att jag kan stå för det du läser. För mig handlar det aldrig om att bli Nöjd med stort N, det finns inte. Att berätta en historia handlar om att få en idé, sätta den idén på papper, och förstöra idén så lite som möjligt i processen.

 

Hur är det att se sin bok i tryck?

– Jävligt skumt. Det känns fantastiskt och samtidigt… definitivt. ”Yep, nu är den färdig. Det här är min debutroman och den kommer att se ut precis så här när läsaren får den i sin hand.” Nu är mitt jobb klart. Det är både en skön och obekväm känsla. Jag vill ge läsaren Vincents historia med största möjliga sprängverkan. Målet är att ge läsaren en så jävla rumpsparkande upplevelse jag bara kan. När boken är tryckt och klar, då får det bära eller brista. Vincent har bara varit början, nu kan jag gå vidare. Jag har många historier att berätta.

 

Du gör mycket annat än bara skriver - berätta om det!

– Sedan i mitten av februari i år, är jag doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet. Målet är att bli doktor i kriminologi. Jag har pluggat i fem år med målet att bli forskare. Plötsligt sitter jag på sjätte våningen i ett rum med egen dator och stol, har en avhandlingsplan och ska i höst undervisa för studenter. En märklig, men rolig känsla. Det finns två saker jag kan göra riktigt bra. Det ena är att skriva skönlitterärt och det andra är att undervisa och forska i kriminologi. Det känns lyxigt att få göra båda. Områdena ger varandra mycket. Fallet Vincent Franke är ingen studie i kriminologi, men kriminologin är en samhällsvetenskap som försöker att förstå människan och samhället genom att studera brottsligheten. Där finns insikter som är centrala för mitt författarskap.

 

Varför skriver du?

– För att jag inte kan låta bli. Jag har tidigare pratat om skrivandet som min ”hobby”, men jag en tråd på Kapitel 1-forumet av Malin Johansson, som fick mig att tänka om lite. Malin menar att hon inte kan kalla skrivandet för en hobby, för när det kommer till skrivandet har hon inget val. Precis så är det för mig. Att berätta historier är centralt för människan som varelse. Vi tenderar att minnas saker i berättelse-format. Trots att verklighetens händelser är motsägelsefulla och splittrade, finns det socialpsykologisk forskning som visar att vi minns händelser som förlopp som sammanhängande, logiska skeenden. Vi förvränger ibland det som händer och får det att bli något sammanhängande, eftersom vi har ett behov av att göra världen begriplig. Jag skriver för att jag måste, det är mitt sätt att göra världen begriplig. Det är ett sätt att finna svar på frågor som vägrar lämna mig.

 

Har du något nytt på gång?

– Oh, ja. Jag har nyligen inlett arbetet med en bok. Det är första delen av en trilogi som handlar om två bröder. Mer än så vill jag inte säga just nu, men skulle gissa att jag är mindre än halvvägs in i bok ett. Jag planerar att ha ett helt utkast färdigställt vid sommarens slut.

 

På vilket sätt har ditt medlemskap på Kapitel 1 påverkat ditt skrivande?

– På många sätt. När man byter format, från ordbehandlaren till Kapitel 1:s textformat, ser man direkt sin text med andra ögon. Man ser missar, svagheter, men också styrkor. En sådan till synes pytteliten förändring gör mycket med hur man ser på sin text. Den största behållningen med Kapitel 1 har varit att bli läst av andra och att själv läsa andras texter – att få och ge kritik. Genom att läsa andra blir man skickligare som kritiker och författare, men lär sig att själv ta kritik. Det är oerhört viktigt, inte bara inom författarskapet, utan också i livet i allmänhet. I alla diskussioner vi haft på forumet har jag lärt mig mycket om skrivandets hantverk. Det finns fullt av tips och tekniker att använda sig av. Det är som en virtuell skrivarcirkel. Jag önskar att jag hade lika mycket tid över till Kapitel 1 nu som för något år sedan.

 

Har det haft andra effekter?

– Oh ja. Den kanske allra, allra största behållningen för mig har varit att jag fått många nya skrivande och läsande vänner, vänner som inte ”bara” förblivit Kapitel 1-vänner utan som numera är ”vanliga” vänner. Det är otroligt fina människor, skickliga författare och kritiker, smarta och roliga att umgås med. Det är människor jag sannolikt aldrig skulle träffat utan Kapitel 1. Det är ganska fantastiskt att en internetsida om skrivande och läsning kan föra samman människor på det.

 

Maria Marteleur

 

Mars-tävlingen

2010-03-14 12:06 av Maria Marteleur

Sista chansen att lägga upp ditt manus idag! I morgon börjar röstningen.

Spännande bidrag i Månadens Manus

2010-03-10 09:33 av Maria Marteleur

Mycket diskussion i forumet, inget snack om den saken. Jag vill dock påminna om den goda tonen som vi önskar i forumet, annars tar vi bort dem.

Hoppas ni alla är lika spända som vi inför den nya tävlingen i mars. Många bra och spännande bidrag - läs varandras och kommentera!

42 böcker deltar i Månadens Manus

2010-03-05 09:37 av Maria Marteleur

Hela 42 böcker är emd och tävlar i denna omgång av Månadens Manus. Jag är mycket stolt och glad över att så många av er är med och tävlar. Det blir en spännande omgång.

Igår på morgonen låg Kapitel 1 nere, vi ber om ursäkt för det. Det berodde på att vi flyttade vår server.

Vi ses i bokvimlet!

Intervju med Månadens Manus-vinnaren Roland Hydén

2010-03-02 13:48 av Maria Marteleur

 Hur känns det? 

– Det känns fantastiskt. Jag är bubblande glad. Vilket härlig start på 2010. Underbart helt enkelt. :) 
 

Vad handlar din bok om? 

- "Närmare än du anar" är en skröna i klädsel av en kriminalroman. Boken inleds med ett grymt mord som kriminalinspektör Winston Larsson får i uppdrag att undersöka. Winstons liv är dock slaget i spillror efter relationsproblem. Men han kämpar på och följer än det ena, än det andra spåret. Misstankar leder åt olika håll och förvecklingar och märkliga missöden sker. Plötsligt anhåller polisen en man misstänkt för mordet. Men Winstons magkänsla säger honom att det är fel. Och nya mord inträffar. Allting är bara kaos och förvirring. Mest förvirrad är Winston Larsson som iscensätter en katastrofal plan. Sista tredjedelen av boken är en halsbrytande historia som mynnar ut i en stor grandios final där mördaren avslöjas.   
 

Varför tror du att du vann Månadens Manus? 

– Därför att jag ville vinna mer än någon annan. Jag har verkligen kämpat hårt för att marknadsföra min bok.  
 

Vilka har röstat på dig? 

– Mest folk från trakterna kring Lund skulle jag tro. Jag har marknadsfört min bok stenhårt bland annat via utdelning av provkapitel på stormarknader och bensinstationer.  
 

Du låg bra till även i Bok-SM förra året - vad är det som du gör som andra gillar tror du? 

– Boken "Närmare än du anar" är en skröna i klädsel av en kriminalroman. Ond bråd död blandas med stor humor och renodlad slapstick. Det är ingen överdrift att påstå att boken ÄR annorlunda. Men annorlunda på ett positivt sätt. Sedan får man ju såklart inte glömma bort Winston Larsson. Totalt förvirrad och med noll koll på läget råkar han ut för den ena bisarra situationen efter den andra. Men, och ett stort MEN. Winston Larsson är en underbart härlig personlighet som bär hela boken på sina axlar. Det är lätt att tycka om Winston, och tycker man om Winston så tycker man om boken.  
 

Hur gör du när du skriver - sitter du ensam/ute på café/i egen skrivarlya/på jobbet? Tar det lång eller kort tid? 

– Jag skriver bara på nätterna. Vid mitt skrivbord. I mörkret. På papper. Med en blyertspenna. I ett rasande tempo. Jag hamnar som i trance och bara skriver och skriver och skriver. Rena kråkfötterna och liknar mest en märklig form av stenografi. Detta första utkast renskriver jag sedan i lugn och ro och fyller på med detaljer och relevanta beskrivningar. Så man kan nog säga att jag skriver ganska fort.   
 
 
 

Hur kom du på just den här historien? 

– Boken bygger faktiskt på ett verkligt mord som inträffade i Halmstad för kanske 10 år sedan. Jag läste in mig på alla detaljerna kring detta mord och skapade sedan min egen berättelse.  
 

Har du några tips till den som vill vinna nästa gång - vad är framgångsreceptet? 

- Att vinna "Månadens Manus" är svårare än vad man kan tro. Först och främst måste man ha en bra bok, sedan krävs det ett sjusärdeles jävlaranamma och en brinnande vilja. För mycket av framgången bygger på marknadsföring. Synas, synas och åter synas. Berätta om din bok, dela ut provkapitel, mejla kontakter, ring upp vänner, haffa folk på stan och bjud på dig själv. Faktum är att jag är rätt välkänd i Lund vid det här laget. "Alla" vet att jag har skrivit en kriminalroman och att jag tävlar med den på K1. Nu efter vinsten i söndags så åkte vi och handlade. Då kom det fram en för mig okänd människa och gratulerade. Det visade sig att jag hade gett honom ett provkapitel för kanske fyra veckor sedan och att han hade läst detta och sedan gått in på K1 och röstat. Sådant värmer. Och det visar också hur otroligt viktigt det är att synas och verkligen tro på sin bok.   
 

Skrivtips - tänk såhär (till de andra på Kapitel 1)? 

– Det finns så mycket att säga om skrivtips, men låt mig delge några av de viktigaste punkterna. 

A) Lär dig dramaturgi. Detta är den absolut viktigaste egenskapen för att lyckas skriva en bra bok. Man kan inte bara "skriva på". Dramaturgi innefattar bland annat konsten att berätta en historia och vilken rollbesättning man bör ha. Redan de gamla grekerna var mästare på dramaturgi och sedan har de dramaturgiska reglerna förfinats och förbättrats under årens gång. Man MÅSTE kunna detta. En bra orkestrering (rollbesättning) är ovärderligt för att få till en spännande och intressant historia. 

B) Våga vara dig själv. Detta kan låta som jumbo humbo, men vill man lyckas som författare måste man hitta sin egen stil och utveckla denna.  

C) Skriv för att det är roligt. Att skriva är kul. Det måste det vara för att boken ska bli bra. Tycker du att din bok är bra gör förmodligen andra det också. 

D) Planera. Innan du börjar skriva en bok så måste du ha gjort en grovplanering. Hur ska boken börja? Vilka är nyckelscenerna? Hur ska boken sluta? Vem är mördaren? Varför händer det som händer? Gör relevant research. Skapa dig en bra bild av hela historien innan du börjar skriva. Dock, följ inte din planering slaviskt. Får du infall under resans gång så testa dessa. Sannolikt blir boken bättre. Som i mitt fall så bytte jag mördare när jag hade skrivit cirka 25 procent av boken. Karaktärerna utvecklades på ett sätt som gjorde att den tänkta mördaren inte var lämplig. Så jag fick planera om. Och slutresultatet blev bättre än vad det hade blivit från början. Mer dynamik helt enkelt. 

E) Använd tempoförskjutningar. Ingen vill läsa en bok som bara rullar på i femmans växel. Tänk dig en bok som en bil. Eller rättare sagt att köra en bil. Ibland går det i tvåan, sedan trean, växla ner till tvåan igen, växla upp, fyran, femman, inbromsning, full gas. Tempoförskjutningar skapar dynamik och ger din berättelse liv. 

F) Lär dig knep för att hitta "flowet". Mitt egna knep är att inte skriva klart. Med detta menar jag att om jag håller på med exempelvis kapitel 15 och vet exakt hur det ska vara så skriver jag bara kanske två tredjedelar av kapitlet innan jag avbryter. Nästa gång jag sätter mig för att skriva så börjar jag med att avsluta kapitel 15, det vill säga skriva ner det som redan finns i huvudet och vips - så har jag ångan upp och kan dundra på med kapitel 16.  

G) Bygg upp din verktygslåda. Att skriva böcker är ett hantverk och precis som en snickare behöver du en verktygslåda. Ju mer välfylld verktygslåda du har, desto enklare blir det att skriva. Du kommer till en passage och kör fast, ner i verktygslådan och rota, och tjoho - där fanns lösningen och du kommer vidare.  

H) Avslutningsvis. Läs mycket. När jag har läst färdigt en bok brukar jag ofta sätta mig och ”gå igenom” boken. Undersöka hur den är strukturerad. Vilka nyckelscener det finns. Hur många karaktärer. Hur den rena historien ser ut utan allt omkring. Helt enkelt få en förståelse för hur författaren tänkte. Detta är mycket lärorikt och ofta finner man att själv grundhistorien är ganska simpel, men att karaktärerna och allt runtomkring skapar spänning och dramatik. 

Något annat du vill säga?

– Tack alla som har röstat på mig. Och tack alla som har läst min bok.

Maria Marteleur

 

Grattis Roland Hydén till vinsten!

2010-02-28 12:03 av Maria Marteleur

Nu är alltså den första vinnaren i Kapitel 1s tävling Månadens Manus utsedd! Det blev Roland Hydén som tog hem en lektörsläsning av boken "Närmare än du anar". Vi gratulerar Roland Hydén till vinsten! Roland fick 142 röster av medlemmarna på Kapitel 1. 

Glöm inte att det finns många chanser kvar att vinna Månadens Manus. Nästa tävling startar redan i morgon, den 1 mars. Ni som vill vara med och tävla är välkomna attt lägga till era böcker fram till och med den 15 mars. Sedan börjar omröstningen efter det. 

 

 

Sista chansen att rösta!

2010-02-26 12:49 av Maria Marteleur

Nu är det bara tre dagar kvar tills den första vinnaren är utsedd! Glöm inte bort att rösta på din favorit så att just den personen vinner. Lycka till alla som är med och tävlar, än finns det chans.

 

Bokshop!

2010-02-22 19:08 av Maria Marteleur

Ni har väl kollat in bokshoppen? Om ni ändå ska handla böcker - gör det där! Enkelt, smart och snabbt.

Diskvalificering

2010-02-19 09:55 av Maria Marteleur

Jag vill också påpeka att de som lagt in extra text för att nå upp till bokens satta 200 000 tecken i tävlingen Månadens Manus inte kommer att vinna automatiskt. Vi kollar igenom manusen innan det bestäms vilka som vinner och den som fuskar (till exempel med att lägga till extra text) kommer att diskvalificeras.  Detta för att det ska vara lika förutsättningar för alla.

Klagomål i forumet

2010-02-19 09:52 av Maria Marteleur

Vi har fått många klagomål på att det är en hård och inte alltid så trevlig ton som medlemmarna har motvarandra i forumet. Vi ser allvarligt på detta och tar bort de inlägg som är stötande.

Meningen med forumet är ju att en fri dikussion ska kunna pågå, men ibland har medlemmar tagit illa upp för det som skrivits. Jag hoppas på bättring.

Nu är det dags att börja rösta

2010-02-16 12:49 av Maria Marteleur

Nu är tävlingen igång på riktigt och det gäller att få till så många röster som möjligt. Man kan inte rösta på sin egen bok (självklart), men andra kan rösta på dig. Ut och jaga röster nu. Ohc se till att läsa varandras manus och tipsa om de som är bäst.

Frågor?

2010-02-08 18:48 av Maria Marteleur

Jag svarar på så måpnga frågor jag kan, men ni får gärna ställa frågor om Månadens Manus, bokshoppen, hur man lägger upp sin bok osv. Fråga på!

BOKSHOP lanserad idag!

2010-02-03 10:08 av Maria Marteleur

Nu händer det grejor här på Kapitel 1. Nu har vi också lanserat en bokshop, titta i menyn överst! Kapitel 1 gör detta i samarbete med Adlibris. När ni ändå tänker på vilka typer av böcker ni skulle vilja läsa är det ett perfekt tillfälle att handla där.

Dessutom ni får gärna ge mig föslag på böcker som ni gillar som ni gärna vill rekommendera till andra. Kommentara här nedan, så ordnar vi er egen topplista.

 

 

26 böcker redan inlagda!

2010-02-01 20:16 av Maria Marteleur

Kul att det är så många som är med och deltar redan från start! Hela 26 böcker deltar nu i Månadens Manus, vilket måste sägas vara en flygande start. Men än är det tid kvar för er som tänker ett varv extra - den 14 februari måste ert manus ligga uppe för att kunna delta i februaritävlingen. Lycka till!