1.

Mitt liv är en högexponerad film i fast forward eller slow motion

"Så ni är här i kväll, era jävlar. Då ska ni fan få också!” Det var hans startreplik. Ljuset pumpade bakom honom och publiken hade redan börjat släppa fram all sin aggressivitet. Han sträckte ut armarna och böjde ner händerna och huvudet som om han vore korsfäst. Nästa låt vräkte sig fram och han skrek och sprutade galla i mikrofonen.

Permafrost, hans band. Det var nog det vackraste världen skulle komma att skåda. Maxi Delica intog scenen med bar överkropp endast prydd av tatueringar och piercingar, och med en lång kjol hängande över höfterna. Den såg ut som om den hade varit nergrävd under jorden och nu höll på att falla sönder i sina beståndsdelar. Kängor med höga sulor prydde fötterna och gjorde att han kom upp i den imponerande längden av 1.70. Huvudet var rakat så när som på en rad spikes som följde huvudformen bakåt som ett svart band, och en lång lugg som föll ner över de målade ögonen.
Resten av bandmedlemmarna var inte mindre iögonfallande. Basisten Pangaea Praecox rörde sig över scenen med stora rörelser, och hans långa svarta dreadlocks slängde kring huvudet. Så hamnade han mitt framför Midgaard, gitarristen, och de höll upp sina instrument mot varandra i en bredbent pose.
Gitarristen var den enda av bandmedlemmarna som kunde ha varit snyggare, enligt Maxi. Midgaard såg lite för vanlig ut med sin långa svarta rock och sitt kortsnaggade huvud, men han hade i alla fall en imponerande örnnäsa. Till höger om Maxi stod mannen som skötte syntharna och ljudeffekterna, Chay Oz. När han sträckte ut armarna mot tangenterna liknade han en mumie från helvetet, i sina kritvita dreads och sin hellånga söndertrasade dräkt.
Den enda av bandets medlemmar som var riktigt lång var trummisen Navy Neophyte. Med sina 1.99 såg han ut som en smal stör bakom trummorna, och hans magra gapande ansikte påminde om en mask från en skräckfilm.
Såren som bandmedlemmarna hade uppbyggda tvärs över halsen var det som tog längst tid att förbereda inför spelningarna, men det var värt besväret: Blodet som rann därur verkade riktigt äkta, och på Maxi smälte det samman med nätet av tatuerade röda linjer som letade sig upp från underarmarna.
”Hur mår ni, era as?” skrek han när det blev en paus mellan låtarna. Från sin plats på scenen kunde han känna ångorna från publiken som frossade i sitt eget adrenalin, och det var exakt detsamma som pumpade i hans egna ådror, tillsammans med det extra dopamin som frigjorts av kokainet han snortat precis innan han gick upp på scenen. Men känslan av att stå där var den bästa drogen. Förnimmelsen av makt var ojämförlig. Med sina händer och sin röst, med sin uppenbarelse, dikterade han handlingen, klöv verkligheten och satte outplånliga spår.
Den långa kjolen åkte av halvvägs in i settet och blottade taniga ben i trasiga nylonstrumpor endast ackompanjerade av några breda bälten över höfterna.
Han visste att han kunde få den delen av publiken som inte var fullt upptagen med att riva stället att hålla andan. Vad skulle han göra härnäst? Deras förskräckta förväntan fick honom att gå igång. Han lät sin lilla kropp genomfaras av konvulsioner och gjorde obscena rörelser med underlivet, kastade sig över Pangaea och tungkysste honom, och knuffade sedan undan honom. Spelningen avslutades med att några mindre kostsamma instrument krossades och att alla i publiken gavs fingret. Så var det över.

Fast ruset satt kvar i timmar efter spelningen. Maxi pratade oavbrutet om hur jävla bra de hade varit, och bandet fortsatte att festa på hotellet eller ute i natten. Han vaknade av att han hade sex, någon sög på ringen i hans underläpp, och han pumpade tills han kom. Sen sov han i alla fall.