2.

Maxi Delica, eller Jonathan Lindgren som han egentligen hette, var ensam hemma. Han satt i soffan och läste iklädd en mjuk träningsoverall i svart plysch. Det där luddiga tyget var skönt och fick honom att känna sig som ett barn. Ett barn som någon skulle ta hand om och krama. Han lutade kinden mot axeln och kände längtan en liten stund, men slog sedan bort det. Löjligt.
Boken han läste var faktiskt väldigt intressant och skulle säkert ge upphov till många nya tankar. Anteckningsboken i svart galon låg brevid, alltid redo om han behövde skriva upp någon idé.
Mitt i en tankegång ringde telefonen. Det var hans pappa.
”Hej, jag skulle bara höra hur läget är. Vad gör du?”
Han oroar sig, tänkte Jonathan. Han tycker att jag sitter för mycket hemma. ”Allt är bra”, svarade han, ”jag sitter och läser.”
”Så du ska inte ut och roa dig? Det är ju fredag.”
Jaha, så nu vill han att jag ska gå ut och festa, tänkte Jonathan. När jag festar vill han att jag ska vara hemma. Irritationen gav sig till känna. Det var ju inte bara pappan, utan en massa andra människor som också höll på och tjatade, och ville få honom att göra saker på deras sätt. ”Nej, jag ska ta det lugnt”, svarade han syrligt. ”Jag kan underrätta dig nästa gång jag ska gå ut och supa och droga, blir du nöjd då?”
Det blev alldeles tyst i andra änden, och han kände att han hade gått för långt. Han slöt ögonen och andetaget blev till en suck. Pappan var väl egentligen den han minst av alla ville såra. Han kunde inte komma på någonting mer att säga, men var tvungen att gaska upp sig.
”Vi hörs, pappa”, sa han sturskt och la på luren.
Nu var det svårare att koncentrera sig på boken. Hur han än försökte så gick det inte, de långa stroferna ville inte lägga sig tillrätta i huvudet, orden ville inte bli till mening. Fan också! Han tog boken och drämde den in i väggen mitt emot soffan, och den flaxade förskrämt ner i sladdhärvan bakom tv:n.
Han gick ut i köket och lutade sig över spisen medan ilskan la sig. Djupa andetag. Nu skulle han tänka på något annat. Han klädde av sig och ställde sig i duschen, lät vattnet ta över. Han älskade att stå där, han kunde vara i vattnet och ångorna hur länge som helst. Det skulle vara så varmt att det nästan blev outhärdligt. Så tog han fram hyveln och rakgelen. Började med armarna, sedan överkroppen, magen, könet och benen. Det tog ganska lång tid men det gav honom en känsla av frihet. Han mådde bättre igen.
Natten hade just börjat. Det var många timmar kvar innan han skulle sova. Om han ens kunde. Lite skamset plockade han upp boken, som nu var en aning skev, och satte sig tillrätta i soffan.

Dörrklockan ringde, och Jonathan tittade i kikhålet. Utanför stod någonting som var mörkt och plaskvått. Det regnade visst ute.
Han släppte in Charlotte. Hon påminde om en våt och arg katt, men han visste inte om hennes humör berodde mest på honom eller på vädret. Det raka mörkbruna håret låg slickat längs kinderna, och hon var klädd i svarta jeans och en munkjacka som sögs mot kroppen av vätan. Sminket satt lika mycket nedanför ögonen som runt dem, och hennes runda barnsliga kinder var röda av cykelturen i kylan. Munnen var som ett skarpt streck i ansiktet. Hon tryckte sig snabbt in i hallen.
”Varför har du inte ringt?”
”Varför har inte du ringt?” motfrågade han, men det fick henne inte av från den inslagna banan.
”För att det var du som åkte iväg såklart, du kan väl ringa när du kommer hem igen?”
”Jo, det förstås”, svarade han buttert.
”Nu för tiden får man läsa om dig på nätet om man vill veta nåt om dig!” sa hon ilsket. ”Det har du tid med, att sitta där och skriva djupa saker och diskutera med främlingar, men du kan inte höra av dig till mig.” Nu lät hon lite ledsen på rösten också.
”Förlåt. Det är ingen ursäkt, men jag har inte hört av mig till speciellt många andra heller sen vi kom hem från turnén.”
”Nej, just precis, det är ingen ursäkt!” Tydligen var hon arg igen, och Jonathan drog en lättnadens suck inombords. Han orkade verkligen inte med att hon skulle bli ledsen, att hon behövde hans tröst. Men lite ilska kunde han klara.
”Jag bryr mig faktiskt, även om det inte verkar så”, sa han till sitt försvar, och tittade på henne med sin troskyldigaste blick, där de mörka ögonen täcktes av en tunn, blank hinna. ”Du är den enda jag verkligen bryr mig om.”
”Bortsett från ditt band då!” sa hon spetsigt.
”Ja, be mig inte att välja”, svarade han, skakade av sig hundögonen och började till slut bli provocerad. Kanske ville hon bara gräla lite.
”Det gör jag inte. Bara att vi ska höras när du är hemma. Vi är ju inte tillsammans längre så jag kan inte kräva något. Men jag tycker om dig fortfarande, och jag vill gärna träffa dig.”
Hennes ögon, som hade en mycket vacker brun nyans som han inte sett hos någon tidigare, fylldes med tårar. Han öppnade armarna och kramade om henne, la kinden mot hennes hals. Den var varm och luktade Charlotte, och regn. Han kände ingenting. Men han visste att hon var viktig för honom, egentligen. Teoretiskt sett, kanske man skulle kunna säga. Hon var en av hans närmaste vänner, hon var hans älskarinna, åtminstone ibland, och de hade varit tillsammans i över ett år innan det tog slut under våren.
Egentligen var hon inte den blödiga typen, så hon hämtade sig rätt snart. Hon gick runt i lägenheten som hon var synnerligen hemmastadd i, och det verkade nästan som något slags inspektion. Kanske var hon också orolig för honom. Men det fanns ingenting i hans hem som tydde på något krisläge. Han hade städat duktigt: ingen diskkris, tvättkris eller flaskkris i sikte. Ändå tittade Charlotte till och med i kylskåpet. Där fick han nog inte riktigt godkänt, för det var väldigt tomt.
”Äter du?” frågade hon. ”Ska vi äta tillsammans, hämta nåt?”
”Kan vi väl”, sa han. ”Men sen måste jag fortsätta. Jag håller på med en ny låt.” Om det gjorde henne sårad sa hon i varje fall inget. De bestämde sig för att gå till den indiska på hörnet.