Han överlevde besöket hos föräldrarna, det gick till och med riktigt bra. De hade fått några glimtar av turnélivet, genom lagom dråpliga anekdoter som de alla skrattade åt. Föräldrarna verkade nöjda över att det gick bra för hans band. Det trodde de aldrig, tänkte han. När han hade börjat ägna sig åt musiken, under tiden på folkhögskolan, trodde väl alla att det bara var en hobby, kanske till och med en tillfällig sådan. Ungdomar vill alltid uttrycka sin personlighet, tänkte nog hans pappa. Sedan skulle han ta sitt förnuft till fånga och börja studera något vettigt på universitetet. Speciellt sedan han gjort högskoleprovet och fått 2.0. På första försöket. Det där hade pappan berättat för alla han kunde komma på, med illa dold stolthet. Hans son, som hoppade av skolan redan under fösta året på gymnasiet, hade visat att han var en värdig bärare av det Lindgrenska släktnamnet. Trots allt.
Men det blev inget universitet. Det blev Permafrost. Och drönande, det vill säga omväxlande arbetslöshet och sjukskrivning. Han kunde inte leva på musiken, men bandet hade nått längre än många andra, och inkomsterna täckte åtminstone utgifterna något så när. Det fick duga.

Yngve och Ann-Sofie undrade hur framtiden såg ut, och han bredde på med hur bra det gick med låtskrivandet, vilket ju faktiskt var sant, och att bandet planerade en ny turné till hösten. Nästa vecka skulle han till Försäkringskassan och se över sjukskrivningen. Han var kluven till det där. Egentligen ville han inte vara sjukskriven längre, för han gillade inte att bli betraktad som sjuk, och ännu mindre gillade han att föräldrarna var oroliga. Men han ville absolut inte jobba heller. Det fanns så mycket annat han behövde göra, som var tusen gånger viktigare.
”Vi får se om sjukskrivningen ska upphöra, jag mår ju bra nu”, sa han och såg hur de nickade uppmuntrande. Han hade mått sämre, och stod ju på benen i alla fall, så det var ju inte en fullständig lögn. Medicinerna håller mig flytande, tänkte han.

Ändå var han helt slut på kvällen. Parkerade sig i soffan och tog sig inte upp därifrån. Tv:n fick underhålla. Det gick en massa halvkassa deckare på tv på sommaren, och de dög som förströelse. Han lät hjärnan bli tom. Det var länge sedan han hade sovit ordentligt en natt och nu kände han tröttheten, den kom över honom som en fysisk värk. Men han ville inte gå och lägga sig. Det var som magi: Om han gjorde sig i ordning och la sig i sängen kunde han räkna med att hjärnan tändes upp som när man tänder lysrören i en lokal, med ett lätt plingande ljud. Sedan var det tänt. Då gick det inte att somna.
När han tog sömntabletter somnade han, men då blev han slö nästa dag och fick inget gjort. Han tyckte inte om oskärpan, inte den sorten i alla fall. Ibland kunde han lura sig själv genom att sitta framför tv:n och låtsas hänga med i något program. Med lite tur somnade han där och fick några timmars sömn. Det var vad han hoppades på.
Plötsligt ringde mobilen. Han hoppade till, shit, den hade inte gett ljud ifrån sig på ett tag. Han tog upp den och tittade på displayen. Pangaea, stod det. Det var Jonas, basisten i bandet, så han tog det.
”Tjena”, sa han slött. ”Vad vill du?” Han log när han sa det, så han hoppades att det inte lät för drygt.
”Vad gör du?”
”Fan ingenting. Själv då?”
”Ska du hänga med ut? Är sugen på att ta ett par öl.”
”Nä, pallar inte”, sa han.
”Ska jag komma till dig?” frågade Jonas. ”Jag tar med nåt.”
”Okej.”
Jonas var en bra polare. De hade känt varandra länge nu, trivdes i varandras sällskap. Det var en otvungen gemenskap. Ville man inte prata så gjorde man inte det. De kunde lika gärna bara hänga. Jonas hade hållit honom sällskap framför tv:n oräkneliga gånger. De var lika på något sätt. Syskonlika.

Han kunde inte bestämma sig för vad han tyckte om människor. Någonstans har man ett behov av andra, det var han fullt på det klara med. Om inte annat så ett fysiskt behov. Men på vissa sätt skulle det vara så mycket skönare om man slapp interagera med dem. Det fanns en sådan enorm dumhet. Som en stor fårskock som bara bräker, som man måste navigera sig igenom för att hitta några enstaka individer som kunde vara betydelsefulla för en. Men när man väl hittade dem… då kändes det faktiskt bra.
Mänskligheten i stort gav han inte mycket för. Den måste vara ett av evolutionens största misstag. Han var säker på att människorna skulle komma att utrota sig själva, och att alla spår av dem skulle växas över av mera dugliga livsformer, till exempel maskrosor.
Men när han gick på folkhögskolan hittade han i alla fall en sån där individ och det var Jonas. Pangaea Praecox kallades han i bandet. Om jag inte hade träffat honom hade jag inte hållit på med musik, tänkte Jonathan.
Jonas hade redan ett band på den tiden, de spelade industrisynth. Jonas introducerade honom till att göra musik på datorn, och under den tiden lärde han sig att spela gitarr också. Med Permafrost spelade Jonas bas, men han kunde hantera alla möjliga instrument: synth, gitarr, trummor… Och han skrev egen musik också. Han hade fortfarande kvar det där andra bandet, Serpentii. Men han hade tid med Permafrost också, det var Jonathan glad för. Det var de två som utgjorde stommen i bandet. De fixade med spelningar, marknadsföring, kontakter med skivbolaget och allt sånt där.

Minnet av hur de lärt känna varandra dök upp. Han hade just flyttat till folkhögskolan och var bekant med någon enstaka person där, men det var inte många. Han började på allmän linje eftersom han inte gått gymnasiet. Föresatsen var att läsa in det på högst två år, och det gjorde han också.
De första dagarna handlade mycket om att lära känna dem som bodde i samma hus som en själv. Hans rum låg längst bort i korridoren. Det gick bra att flytta in dagen innan skolan började, och det gjorde han, han hade inget bättre för sig. Eftersom han kommit ganska tidigt såg han nya personer inta rummen, ett efter ett. Men ingen tog rummet mitt emot hans.
Framåt kvällen började alla samlas i dagrummet, några började festa. Han kollade in dem för att se om någon verkade kul att vara med, men han kände sig rätt skeptisk. På den tiden var han så goth man kunde bli, med skinnjacka, tunna slinkiga tröjor, svarta, tajta byxor, till och med spetsiga skor. Egentligen lyssnade han mycket på metal, det hade han gjort sedan mellanstadiet, men han hade aldrig fastnat för den där ruffiga macho-estetiken, han var ju mer av en fjolla. Därav den jättelånga blekta luggen, ögonskuggan och läppstiftet... De andra trodde säkert att han var hur gay som helst. Men han brukade få de tjejer han ville ha, trots detta.
Hur som helst så kollade han efter andra som såg ungefär likadana ut, men till sin stora besvikelse fanns det ingen i huset som ens var i närheten. Ända tills ytterdörren öppnades vid elvatiden på kvällen och Pangaea traskade in. Han var jättefin, Jonathan kom ihåg precis hur han såg ut: Han hade knallrött långt hår som föll ner över hans rakade huvudsidor, massor av smycken och piercingar, sådär så det riktigt klirrade, och en lång mörkröd sammetsrock. Han tågade in helt majestätiskt med en back vinylskivor i nävarna och sin lilla skalliga pappa i släptåg, bärande på några kassar med prylar. Det såg så komiskt ut.
Det kändes som om han bara knäppte med fingrarna så var Jonathan inne på hans rum. Jonas var två år äldre, och han såg väl upp en del till honom då. Minst sagt.
Men nu var det alltså han, Maxi Delica, som var frontfiguren. Permafrost hade blivit betydligt mer kända än Serpentii. Han var sångaren och Pangaea spelade bas. Fansen skrek oftast hans namn. Fast nog kan de vila ögonen på oss alla, och Pangaea är faktiskt skitsnygg, nu som då, tänkte Jonathan. Det är väl bara så att sångaren för det mesta får mer uppmärksamhet, och det var ju därför han i slutändan hade den rollen, eller hur?

Jonas hade nog redan druckit en del, visade det sig när han lite luddig i konturen materialiserade sig i Jonathans hall någon timme senare. Lite konstigt att han valde mig framför att gå ut, tänkte Jonathan. Kul sällskap, liksom. De rökte en joint som Jonas hade med sig och däckade sedan i soffan båda två.