KNARKHANDEL !

Kejsaren av Kina var år 1836 utom sig av vanmakt.
Ännu ett av hans barn hade avlidit i missbruk av opium och han förmådde inte stoppa insmugglingen av det bruna giftet.
Många miljoner kinesiska familjer delade hans förtvivlan ty även de hade barn och anförvanter som hade fångats av opiumrusets förtrollning och nu betalade priset i form av död, sjukdom, fattigdom och ett ovärdigt liv.  

 Kejsaren blickade upp mot porträtten av sina förfäder och kände skam och förödmjukelse över sin oförmåga att stoppa de utländska smugglarnas allt vildare framfart.
I sin känsla av maktlöshet sträckte han händerna mot himlen och manade sina förfäder att ge honom den lysande idé som skulle befria Kina från de europeiska barbarernas gissel.
Hur kunde han stoppa knarksmugglarnas systematiska mord av miljoner kineser ?

Hans ögon sökte sig till porträttet av hans förfader, kejsar Yung Cheng som redan 1729 införde dödsstraff för opiumhandel.
Likväl hade missbruket av opium fortsatt att öka i takt med att skrupelfria utländska handelsmän skapade sig fabulösa förmögenheter på att smuggla in allt större mängder opium från Indien.
Och världens vid denna tid  rikaste land försjönk i fattigdom  ...  

Kejsaren sänkte blicken mot golvet vid tanken på alla sina  misslyckanden.  
Hur kunde himlens makter tillåta att dess rike förnedrades så ...?  
Han försjönk grubblande i tankar ....... 

Och  i detta kapitel ska jag försöka besvara hans fråga och  se hur hans rike med tiden  förstördes av Västerlandets hänsynslösa exploatering av hans folk.

Engelsmän, holländare, fransmän, amerikaner, portugiser, spanjorer, danskar, svenskar m.fl. samt deras asiatiska medhjälpare byggde i Kina under 1700-talet grunden för vad som under 1800-talet skulle bli världens genom tiderna största knarksamhälle som inte upphörde förrän en bit in på 1900-talet.  

Det var möjligt dels därför att smugglarna beskyddades av engelska flottan och dels pga de västerländska smugglarnas tekniskt överlägsna skepp och vapen samt den korruption av kejsarens tjänstemän som handelns omåttliga vinster möjliggjorde.  

Skälet till engelska flottans beskydd var att Englands ostindiska kompani från i vart fall andra halvan av 1700-talet tog den största delen av vinsten. Formellt erkändes Kinas rätt att att förbjuda knarkhandeln, men inofficiellt tog England och övriga kolonialmakter främst hänsyn till opiumhandelns stora vinster. 

Engelsmännen dominerade handeln från slutet av 1700-talet efter sin militära erövring av den indiska opiumstaten Bengal och handeln fick största betydelse för Brittiska Indien och England samt för Brittiska Ostindiska kompaniet och dess många tjänstemän. 

Brittiska ostindiska kompaniet (fortsättningsvis benämnt ”BEIC” för ”British East India Company”) förvaltade kolonin Indien enligt avtal med England.
De rationaliserade och monopoliserade produktionen av opium i Indien och sålde den för export till resten av Asien med Kina som klart största kund.
 Redan år 1767 exporterade enbart engelsmännen 60 ton opium per år till Kina, vilket föranledde följande kommentar från Indiens brittiske generalguvernör: 

”Opium är inte nödvändigt för livsuppehället utan en lyxartikel som inte bör tillåtas annat än för utrikeshandel och som regeringens visdom bör noggrannt avhålla från intern konsumtion”. 

Och ”utrikeshandeln” – dvs i första hand insmugglingen av opium under engelska flottans beskydd gick utmärkt.
Kineserna varken kunde eller vågade ingripa med vapenmakt mot de väl beväpnade och av engelska flottan beskyddade utländska smugglarna. 

Försöken att stoppa opiumhandeln i Kina inriktades i stället med tidvis drakoniska åtgärder gentemot de kineser som distribuerade och missbrukade opium.
Om den kinesiska narkotikapolisen kom på kinesiska smugglare och ingrep mot dem ledde detta ofta till dödliga uppgörelser med skjutvapen.
Skälet var att distributionen av opium var belagd med dödsstraff så de kinesiska smugglarna hade lite att förlora men mycket att vinna på att försöka skjuta sig loss. 

Konsumtionen i Kina ökade likväl lavinartat trots närmast militära åtgärder mot narkotikahandeln inom Kina.
Många miljoner kineser använde drogen.
År 1836 smugglades det in hela 1800 ton opium - tiotals gånger mer än när dödsstraffet för opiumsmuggling infördes år 1729 - och Kejsaren förlorade sin tredje son i opiumdöden.
I sin vanmakt införde han nu dödsstraff även för missbruk av opium.

Rädslan för Englands krigsmakt medgav visserligen inget direkt ingripande mot de utländska smugglarna, men dessa fick nu i vart fall finna sig i att  åse hur deras kinesiska medhjälpare och kunder halshöggs i offentliga avrättningar utanför deras handelskontor. 

Den nya hårdare taktiken medförde för första gången någonsin en tydlig reduktion av missbruket i Kina med påföljden att importen år 1838 minskade till bara 1200 ton som då dessutom var svårsålda.
Smugglarnas osålda lager i Kanton i södra Kina ökade också under 1836-38 till just 1200 ton. Men kejsaren förstod trots framgångarna att om han inte kunde förmå de utländska smugglarna att upphöra med sin verksamhet så skulle snart konsumtionen öka igen när väl smugglarna och deras kinesiska medhjälpare hade anpassat sig till den nya hårdare narkotikapolitiken.
Därför lät han – trots sin rädsla för Englands militära ingripande – utse en speciell kommissionär för Kanton, Lin Tse-Su , att ingripa mot smugglarna. 

Denne hade redan med vishet och hårdhet nästan lyckats få handeln i Kanton att tillfälligt upphöra.
Men i sin aktion mot smugglarna kunde han inte med polisiära eller militära medel beslagta smugglarnas lager med 1200 ton opium ty då skulle med all säkerhet England förklara krig, vilket vore en katastrof för det militärt svagare Kina.
Li valde därför i stället att frånta dem deras rätt att resa och bedriva handel i Kina till dess de dels hade lämnat ut sitt lager i Kanton om 1200 ton opium och dessutom låtit skriva under en försäkran att inte vidare sysselsätta sig med opiumhandel i Kina.
För att inte göra deras isolering alltför bekväm förbjöd han dessutom alla deras kinesiska tjänare att bege sig till sina arbeten hos smugglarna som därför själva måste städa, laga mat etc.  
Inte så hårda åtgärder om man betänker att Kina nu hade dödsstraff även för missbruk.  Likväl ansåg de europeiska smugglarna att Lin´s åtgärder mot dem var otillbörliga !                      

Nyheten om blockaden nådde snabbt Englands högst rankade militära representant för Kina, kapten Elliott, som genast avreste till Kanton där han förenade sig med smugglarna.
Vid ankomsten till smugglarnas egenägda områden i Kantons hamn försäkrade han sig först om att ingen smugglare hade gripits av Kina.
Därefter överlade han med smugglarna och föreslog dem sedan att tillmötesgå Kina genom att lämna ut lagret om 1200 ton opium mot skuldsedlar utställda av brittiska kronan genom hans – kapten Elliotts - signatur på dokumenten.
Han lovade dem dessutom att skuldsedlarna skulle lösas in mot kontanter inom ett år.
 Med tanke på svårigheten att sälja opium vid denna tidpunkt i Kina togs hans förslag emot positivt och handlarna överlät sitt lager till Elliot som i sin tur lämnade ut godset till Lin. 
 Denne förstörde det omgående i form av historiens största narkotikabaserade brasa genom tiderna. Det lär ha tagit en vecka att elda upp. 

Blockaden hävdes när lagret av opium hade överlämnats till Kina och smugglarna begav sig genast till portugisiska kolonin Macao.
Någon försäkran av smugglarna om att aldrig mer bedriva handel med opium i Kina lyckades dock Lin inte utverka.
 Han ställde då i stället som villkor för smugglarna att en sådan försäkran måste skrivas under innan tillträde till Kantons handel åter skulle beviljas.
Kanton var då den enda hamn i Kina som var öppen för import.
Att vara utesluten från handeln på Kanton var detsamma som att vara avstängd från handeln på Kina. 

Elliott´s idé förefaller redan från början ha varit att finansiera inköpet av smugglarnas opiumlager om 1200 ton genom att i sinom tid med militära medel tvinga Kina att betala för ”att ha beslagtagit egendom tillhörigt brittiska kronans undersåtar”.
 Han rekommenderade i enlighet därmed det engelska parlamentet att besluta om krig mot Kina. 

I den debatt som föregick det militära ingripandet uttryckte dåvarande parlamentsledamoten Gladstone – senare brittisk premiärminister – åsikten att 

”Ett sådant krig vore mer orättvist (mot Kina) och mer skamligt för England än något annat krig jag känner till. Brittiska flaggan hissas för att skydda en illa beryktad handel och om den alltid hissades på sådana grunder borde vi sky dess åsyn som pesten”.