Många ledande engelsmän delade hans syn. I anknytning till debatten bildade de den den första ideella föreningen ”Anti-opium society” (ung. ”Föreningen mot opium”) som uttryckte följande argument mot opiumhandeln:

1. Att opium introducerades i Kina i direkt strid mot detta lands lagar och utan hänsyn till Kinas regering som alltid önskade stoppa opiumhandeln, men aldrig besatt tillräcklig makt för att lyckas därmed.

2. Att Brittisk-Indiska regeringen har monopoliserat produktion och handel med opium i Indien samt odlar, raffinerar och säljer opium till den kinesiska marknaden utan respekt för Kinas lagar.

3. Att brittiska medborgare, med brittisk-indiska regeringens stöd, importerar detta opium till Kina där det distribueras i en fientlig och ondskefull anda.

4. Att opium är i högsta grad moraliskt och fysiologiskt skadligt.

5. Att monopoliseringen av opiumproduktionen i Indien har skett medelst starkt förtryck av de infödda i Indien.

6. Att denna handel har varit och är mycket skadlig för Englands legitima handel.

7. Och till sist – och viktigast – att engelska undersåtars opiumhandel i Kina försvårar för engelska missionärer att introducera kristendomen i Kina.

Den sista punkten, punkt 7, var mycket viktig för de engelska missionärerna som hade stora problem i Kina pga den brittiska opiumpolitiken. Eller som Dr. Medhurst från Londons missionärssällskap uttryckte det 

”Nästan det första en kines säger till oss när vi vill få honom att tro på kristendomen är : ´Varför importerar Ni opium till Kina i direkt strid med våra lagar? Denna ondskefulla drog har förgiftat min bror och förvandlat min hustru och mina barn till tiggare. Naturligtvis kan de som importerar en så farlig substans och skadar mig för vinstens skull inte önska mig väl eller ha en religion som är bättre än min egen. Gå först och övertyga era landsmän att överge denna ondkefulla handel och ge mig ett recept för att kontrollera denna vilda lust och sedan ska jag lyssna på ert tal om kristendomen´”. 

Hatet mot engelsmännen var vid denna tidpunkt så starkt att vissa engelska missionärer valde att arbeta genom amerikanska missionärsförbund, då Amerika vid denna tid inte hade några kolonier i Asien och följaktligen inte så stora intressen i opiumhandeln.

I punkt 5 ovan kritiserar Anti-Opium Society också Englands förtryck av indierna i syfte att producera bästa tänkbara opium till lägsta möjliga pris.
Sanningen var faktiskt ännu värre och jag väljer att nedan inkludera ett fördjupat avsnitt därom. Därefter fortsätter berättelsen om Englands opiumexport till Kina.

Under andra halvan av 1700-talet bekrigade och ockuperade England ett antal indiska stater mycket i syftet att skapa ett opiummonopol.
Redan år 1754 hade BEIC lyckats skapa fullständig kontroll på opiumhandeln å Indiens västkust varvid de också hade förbjudit alla andra parter att handla med opium.
 Genom att öka sin militära kapacitet i den viktigaste indiska delstaten, opiumstaten Bengal, provocerade England fram slaget vid Plassey år 1757 där de besegrade Bengals indiske härskare, Nawaben Seraj-ud Daula.
Därmed uppnåddes politisk kontroll över opiumhandeln även på Indiens östkust så att engelsmännen kunde grunda ett starkt opiummonopol som förhindrade andra opiumhandlare inkl. de holländska, spanska och portugisiska kompanierna från att delta i opiumhandeln.

Nästa steg för ökad lönsamhet var att systematiskt odla upp land för en ökad produktion av det lönsamma opiumet.
Därvid lagstiftade de om för England fördelaktiga inköpspriser samtidigt som de förbjöd från England fristående inköpare att verka.
Resultatet blev mycket missnöje när de indiska bönderna förlorade den tidigare höga lönsamheten på opiumodlingen. Detta missnöje ledde ofta över till våldshandlingar inklusive regelrätta väpnade uppror.  

Samtidigt minskade arealen jord för odling av mat då britternas mobiliserade jorden för opiumodling.
Detta anses vara en bidragande orsak till den stora hungersnöden i Bengal år 1770 då c:a 10 miljoner människor dog av brist på mat. 

Likväl fortsatte engelsmännen sin opiumpolitik inklusive att med olika tvångsmedel förmå indierna att odla opium i st f andra grödor.
Dessa tvångsmetoder anses ha bidragit starkt till att upproren i de opiumproducerande delarna av Indien blev så blodiga inte minst under de de hårda striderna åren 1857-59 (”The Great Mutiny”).
Enbart i delstaten Oudh, som var ett opiumproducerade land, deltog över 100.000 indier i ett dödligt uppror. 

Som en konsekvens av engelsmännens opiumpolitik växte arealen för opiumodling till att år 1872 omfatta en yta om något drygt tvåtusen kvadratkilometer enbart i Bengalen.
På denna areal arbetade mer än en miljon av britterna licensierade odlare av opium.
Årsproduktionen av opium år 1879 i Bengalen var c:a 6700 ton.

Men engelsmännen tyckte att opiumet såldes för billigt av konkurrerande indiska småstater i de mer centrala delarna av Indien som ännu inte stod under brittisk militär kontroll. Dessa belades därför tills vidare med en särskild opiumskatt när de passerade brittiskt kontrollerat område.
Senare under 1800-talet erövrades  ytterligare ett antal områden på indiska västkusten och även i de mer centrala delarna av Indien så att vid 1800-talets mitt i stort sett hela Indiens opiumproduktion kontrollerades av England. 

Sammanfattningsvis var Englands strategi i Indien att skapa ett monopol på opiumproduktionen så att de fick monopolistiskt höga vinster på denna extremt lönsamma produkt.
Indien var källan till Englands rikedom som kolonialmakt och enligt boken "Opium, Empire and the Global Political Economy" av professor Carl Trocki hade England troligen inte kunnat bygga upp sitt imperium, sin världsmakt, utan inkomsterna från den handel som opiumproduktionen i Indien möjliggjorde.

(fortsättning följer nu av berättelsen om Englands opiumhandel i Kina)