Trots de moraliserande argument som framfördes i det engelska parlamentets interna debatt med anledning av Kapten Elliotts förslag om att tvinga Kina att betala skadestånd för de 1200 ton opium de beslagtog i Kanton år 1839 så beslutade parlamentet i April 1840 att förklara krig mot Kina med anledning av Kinas beslag av 1200 ton till Kina insmugglat opium. I kriget sköt den engelska flottan med lätthet och nästan helt utan egna offer sönder den kinesiska krigsmakten vars vapen inte hade samma höga teknologiska nivå som engelsmännens.

Kina kapitulerade år 1842 och tvingades dels betala England för nämnda 1200 ton opium dels betala ytterligare tre gånger denna kostnad som skadestånd för Englands militära kostnader i kriget.
Vidare tvingades de överlämna ön HongKong till England samt öppna ytterligare 5 hamnar för opiumhandeln.
 Bakom uppgörelsen låg en plan av  Englands kanske mest kände opiumsmugglare, Mr Jardine. Han skapade och föreslog det engelska parlamentet den plan som Kapten Elliott, som representant för engelska kronan, lät genomföra i praktiken.
Nu skulle Mr Jardine och hans kollegor ha sex hamnar – sex inkörsportar – för sitt opium till Kina. Och med ön HongKong strax söder om Kanton i engelsk ägo under direkt beskydd av engelska flottan kunde lagret av opium förvaras tryggt i Kina utan risk för att tas i beslag. 

Mr Jardine var, tillsammans med sin kompanjon Mr Matheson, världens genom tiderna största narkotikahandlare.
Mr James Matheson lär dessutom enligt Hsin-pao Chang ungefär denna tidpunkt ha varit svensk konsul i Kanton,  men möjligen kan Chang ha förväxlat Sverige och Danmark ty tidigare under 1830-talet figurerade Jardine som dansk konsul.
Orsaken till hans diplomatiska status var att de vanliga affärsmännen utan diplomatisk status normalt inte hade rörelsefrihet i staden Kanton.
Genom den rörelsefrihet hans diplomattitel medgav kunde Matheson givetvis så mycket bättre utöva sina affärer i Kanton och Kina.
Det är givetvis svårt att frigöra sig från misstanken att han förvärvade sina konsultitlar från Sverige? / Danmark genom det starka ekonomiska inflytande hans ytterst framgångsrika opiumaffärer medgav.

Jardine & Matheson ägde tillsammans inte mindre än 400 ton av de 1200 ton som beslagtogs i Kanton år 1839. Genom kriget kom de att få en betalning för sitt opium som då ansågs vara närmast generös. Denna generositet berodde tvivelsutan på att det var Kina som under vapenhot fick stå för betalningen. 

Matheson hedrades också med att bli adlad till baron som tack för sina insatser för det engelska imperiet. Både Jardine och Matheson blev dessutom med tiden ledamöter i det engelska parlamentet. 

Efter kriget investerade firman Jardine & Matheson gemensamt sina ofantliga opiumvinster i smuggelparadiset HongKong som nu blev navet för handeln med opium i östra Asien. År 1870 upphörde deras bolag officiellt med opiumhandeln.

 Numera kontrollerar firman Jardine & Matheson ett konglomerat av bolag i främst HongKong med c:a 240,000 anställda (år 2007) .
Bland deras företag kan nämnas HongKong Land som är den största ägaren av land och fastigheter i HongKong.
Ett annat av deras företag är sydostasiens största distributör av vin och sprit.
Många fler näringsgrenar ingår bland deras bolag.
För mer information om firma Jardine & Matheson se  http://www.jardines.com/  Där får du också del av deras historik, som givetvis inte innefattar ordet opium utan - liksom för Svenska Ostindiska Kompaniet -endast nämner ”tehandel” .
Vidare talas mycket om firmans moderna insatser för välgörenhet. Och det är väl intressant att läsa om ? 

Nåja, jag tycker i all fall att det är intressant att läsa att de numera också äger ett väsentligt finansiellt intresse (21% ) i ett holdingbolag inom Rotschildgruppen, en av det internationella finanskapitalets absoluta maktspelare. Det är alltid intressant att se vilka som bestämmer vår framtid …. 

Ett år efter kriget , år 1843, motionerade markisen i Shaftesbury i brittiska parlamentet – med stöd av flera engelska missionärsförbund – om att opiumhandeln skulle stoppas då 

”den är ytterst oförenlig med ett kristet kungadömes ära och plikter varför mått och steg snarast måste vidtas för att avbryta denna destruktiva handel.....som har skadat kristendomens och den mänskliga civilisationens utveckling.....Att uppmuntra opiumhandeln är kanske värre än att uppmuntra slavhandeln...ty opiumhandeln förstör både människans själ och kropp och leder miljoner människor till undergång”.

Markisen mötte emellertid betydligt motstånd i debatten med främst följande argument:

1. ”Det går inte att stoppa produktionen av opium i Indien eftersom det är muslimernas enda tillåtna stimulantia (eftersom alkohol är förbjudet i koranen)”. Framfört av mr W.E. Baring m.fl.

2. ”Starksprit är i England ett lika stort problem som opium i Kina och likväl förbjuder vi inte spriten. Ett förbud skulle bara leda till smuggling och kriminalitet” Anfört av Lord Jocelyn, Mr Hogg m.fl.

3. ”Opium är mindre skadligt för hälsan och moralen än starksprit och likafullt är spriten legal i England” Uttalat av sir Coleridge, sir R. Inglis, Mr Hogg, m.fl.

4. ”Betydelsen av intäkterna från opiumproduktionen i Indien är sådan att denna av ekonomiska skäl måste fortsätta oaktat Kinas inställning i denna fråga” Konstaterat av premiärminister Peel, sir Coleridge, Mr Hogg, Mr Lindsay m.fl.

Debatten sammanfattades i tidningen Times: 

”Moral, religion och mänsklighetens lycka...är på sitt sätt fina saker, men opiumhandelns värde för Indien är sådan att vi inte har råd att köpa dessa fina saker så dyrt..."

Kommissionären Lin, som beslagtog 1200 ton opium i Kanton år 1839 kan kanske också i någon mening sägas ha deltagit i denna debatt med sitt brev till Englands drottning samma år i vilket han försökte förhindra att England vidtog militära åtgärder med anledning av hans beslag av smugglarnas opium : 

”Antag att det fanns människor från ett annat land som fraktade opium in i England och där försålde det och förförde ditt folk till att köpa och röka det: Naturligtvis skulle ers kungliga höghet hata detta djupt...Naturligtvis skulle Ni inte heller vilja ge till andra det som Ni själva inte önskar ha” 

Kejsaren av Kina kommenterade vid tidpunkten för debatten i engelska parlamentet :  

”Det är sant att det inte står i min makt att hindra opiumets utbredning i Kina, men inget ska få mig att förtjäna pengar på mitt folks laster och misärer” – en förståelig synpunkt inte minst hos den som har förlorat flera av sina söner i opiumdöden.

Kejsardömets  oförmåga att skydda Kina mot opiumhandeln och därav följande förfall och fattigdom ledde till inre stridigheter i landet inklusive det s.k Taiping-upproret  i Guangdong, där opiumstaden Kanton ligger.
Enbart i detta uppror åren 1850-63  beräknas fler människor ha dött än i första världskriget.  
Enligt Guiness "Book of World Records" dog mellan 20 och 30 miljoner människor.  Senare under 1800-talet uppträder flera andra liknande revolter där ytterligare många miljoner människor gick under.
Vissa av dessa revolter var liksom Taipingupproret så allvarliga att Kejsardömet inte kunde slå ner dem utan hjälp av Englands teknologiskt överlägsna militärmakt.  Därmed kom i praktiken Kejsardömet att bli lika beroende av opiumstaten England som dess medborgare redan var av Englands opium.