Efter kriget arbetade Sir Henry Pottinger och därefter Sir John Davis som Englands ambassadörer i Hong Kong för att få Kina att legalisera opiumhandeln. Ambassadören Sir Pottinger argumenterade därvid att 

”Skadorna från starkspriten i England är hundra gånger större än skadorna från opiumbruket i Kina”. 

Ambassadören Sir Davis å sin sida hävdade att 

”Det värsta med opiumhandeln är kanske piraternas angrepp mot transporterna” (engelska skepp med opium angreps flitigt av kinesiska pirater)

HongKong utvecklades under åren efter kriget som förväntat, dvs till centrum för de engelska smugglarna och deras kinesiska medhjälpare. En tredje brittisk guvernör i HongKong, Bowring, yttrade en gång med anledning därav att 

”Ett fartyg registreras i HongKong, bedriver illegal handel i Kina, engagerar sig i varje typ av bedräglig verksamhet och görs likväl (under kinesisk lag i Kina) inte ansvarigt för sin verksamhet”. 

Hans sålunda framförda kritik visade sig dock inte i hans handlingar i rollen som brittisk guvernör:
När Kina i Oktober 1856 grep 12 kineser på skepper ”Arrow” och dömde dessa för sjöröveri samt beslagtog skeppet trots att det seglade under brittisk flagg, registrerat i HongKong, nyttjade han i stället i enlighet med sin regerings intressen händelsen till att tvinga på Kina ännu ett krig i syfte att uppnå den av England så länge efterlängtade legaliseringen av opiumhandeln i Kina. 

Skeppet ”Arrow”, som Lord Derby beskrev det i parlamentet, ”är byggt av kineser, fångat av kineser, sålt av kineser, köpt och bemannat av kineser samt ägt av kineser”  Vartill kom att registreringen i HongKong faktiskt hade löpt ut 12 dagar innan det togs i beslag varför det rent formellt faktiskt var ett kinesiskt skepp under Kinas jurisdiktion. 

Dessa omständigheter hjälpte inte när händelsen kunde användas för att motivera ett ekonomiskt berättigat krig för att legalisera opiumet. 

Inte heller hjälpte det att Kina inför perspektivet av ett nytt krig lät frige piraterna till HongKong.
Ambassadör Bowring, som alltså tidigare hade uttalat sig förstående för den typ av problematik som händelsen representerade, begärde nämligen av den kinesiske kommissionären Yeh, som hade låtit beslagta skeppet, dels ett löfte att aldrig mer stoppa en brittisk båt och dels en ursäkt för att så hade skett denna gång.
Yeh lovade att aldrig mer stoppa en ”brittisk” båt, men vägrade att lämna en ursäkt för att så hade skett denna gång. 
Denna vägran att lämna en ursäkt för beslaget föranledde Englands dåvarande premiärminister, Lord Palmerston, att beskriva Yeh som ...  ”ett av de mest omänskliga monster som någonsin skämde ut en nation”. 

Samtidigt anklagade han de många parlamentsledamöter och andra inflytelserika engelsmän som opponerade sig mot ett nytt krig mot Kina för ”bristande patriotism”. Men den ”bristande patriotismen” - dvs oppositionen mot ett nytt krig för opiumhandeln - visade sig vara stark i parlamentet och premiärministern tvingades upplösa sin regering och utlysa nyval för att få sitt krig, det andra s.k opiumkriget. 

Inför nyvalet gick han ut till allmänheten och vädjade om deras stöd för ännu ett patriotiskt krig.
 Hans vädjan till folkets patriotism vann gehör och kriget deklarerades genast efter hans vinst i valet.
Det pågick åren 1857-60 och ledde till omfattande förstörelse i Kina, ockupation av Kinas huvudstad Peking, förstörelse av de kejserliga palatsen i Peking, hundratusentals kinesers död och slutligen den av britterna starkt efterlängtade legaliseringen av opium i Kina. 
Legaliseringen medförde givetvis att missbruket ökade väsentligt.
Mellan åren 1876 och 1885 tillverkade Brittiska Indien minst 6,000 ton opium per år varav huvuddelen såldes till Kina. 

Efter legaliseringen av opiumbruket i Kina övergick britternas diplomati till målet att med olika medel hålla Kinas egen beskattning av opium på lägsta möjliga nivå. ty ju lägre Kinas skatt på opium ju högre inkomster till England och Indien.
Denna fråga ökade i vikt när den inhemska odlingen i Kina började tillta.
Ännu var kvaliteten på kinesiskt opium inte detsamma som på det som framställdes i Indien, men om Kinas beskattning på indiskt opium tilläts öka så skulle kineserna snart börja röka kinesiskt opium av kostnadsskäl. Och ökad odling i Kina skulle så småningom leda till bättre kvalitet på deras opium varvid de höga vinster som hade möjliggjorts genom de båda opiumkrigen skulle försvinna.
Ett förfärande perspektiv för britterna som snart pressade kineserna med ”diplomatiska” metoder till två avtal i beskattningsfrågan: Alcocksavtalet år 1869 och Chefoo-avtalet år 1880 vari de säkrade en låg beskattning på det indiska opiumet. Därigenom skulle försäljningen fortsatt kunna hållas på en hög nivå. 

Vid denna tid, år 1880, var Indiens export av opium till Kina 6,000 ton per år och vinsten därpå svarade för c:a en sjättedel av den indiska statsbudgetens utgifter. Samma år yttrade Englands premiärminister Gladstone – som tidigare i opposition hade kritiserat opiumhandeln – att ...

”Kinas regering tog det visa beslutet att legalisera importen av opium...och jag anser att vi kan inte klassificera bruket av opium som i huvudsak dåligt innan det kan bevisas att opiumbruket är väsentligt annorlunda än bruket av andra stimulantia och detta har ännu inte visats.  Dessutom tror jag inte att det någonsin har funnits ett land där mer än 15% av budgetens statsutgifter har kunnat utvinnas från en enda vara och där dessa skatter har betalats av ett annat lands invånare utan att dessa har klagat...”.  - Med ”andra stimulantia” avser premiärministern här givetvis i första hand alkohol eftersom jämförelsen därmed var vanlig redan i dåtidens  narkotikadebatt. 

Men redan 5 år senare, år 1885, började engelsmännens inkomster från opiumförsäljningen i Kina att minska, troligen pga Kinas ökade odling av opium för inhemskt bruk.  Sannolikt därför enades parlamentets majoritet år 1891 om att uppmana Indiens regering att förbjuda opiumproduktionen utom för medicinskt bruk. Gladstone yttrade därvid som premiärminister att ”jag skulle bli mycket glad om opiumhandeln stoppas och jag ska försöka uppnå detta om det är möjligt med rimliga åtgärder”.

I anknytning härtill initierades världens genom tiderna största och mest påkostade statliga och vetenskapliga utredning om droger och handel med droger, i detta fall om konsekvenserna av att stoppa opiumhandeln. Denna publicerades år 1895 och summerade att ...
”En majoritet av missionärsförbunden fördömer starkt bruket av opium...medan Englands diplomatkår anser att en måttlig opiumrökning är oskadlig och att opiumbruket som regel är måttligt. De svåra effekterna av missbruk är inte lätta att upptäcka...Den medicinska sakkunskapen är i regel i samstämmighet med diplomatkåren...vars slutsats är att bruket av opium i allmänhet utövas med måttlighet och att skadliga effekter därav inte är påvisbara, men att vid missbruk svåra fysiska och moraliska konsekvenser oundvikligen blir följden. Vi kan med rätta jämföra effekterna av opiumrökning hos Kinas folk med vårt folks bruk av alkohol.”