En blyg förgätmigej spirade upp bland ogräset i den spruckna gångplattan.
Den mittersta av de nio gångplattorna som var en länk mellan det trygga hemmet och vägen ut i världen.
Numera var skifferplattorna nästan överväxta men de hade varit en källa till stolthet när de placerades ut av Erik Anton Andersson under första året av det 19 seklet, möjligheternas århundrade.
Erik Anton gifte sig med sin Anna Elisabeth Eriksson den 30 maj 1901.
Två veckor tidigare hade Erik Anton tillsammans med två av sina bröder färdigställt huset där han och Anna Elisabeth skulle sätta bo.
Den yngste brodern, Kjell, hjälpte inte till. Han och Anna Elisabeth hade varit fästfolk men det tog slut på grund av Kjells dryckenskap.
Anna älskade verkligen Kjell. När han var nykter fick han henne att må bra, att skratta och att känna sig uppskattad. Kjell sa ofta att hon var den enda för honom och Anna visste att han menade det.
Men när Kjell var full var han ofta odräglig. Han kunde inte heller behålla något jobb. Anna kom från en fattig familj. Sedan hennes far dog hade Anna fått sköta om sin sjuka mor och sina tre yngre systrar.
Därför valde Anna tryggheten hos den äldre brodern, Erik Anton. Efter giftermålet skulle hon bara bo några kilometer från barndomshemmet så hon kunde besöka sin sjuka mor och hjälpa henne.
Vera, som var två år yngre än Anna, kunde också ta över när Anna flyttade.
Kjell hade tagit Annas och Erik Antons svek hårt. Kjell bodde fortfarande kvar hos föräldrarna och när Erik Anton kom på besök försvann han ut i skogen, även om det var mitt i vintern, och blev kvar där till brodern lämnat huset.
Erik Anton hade köpt de nio gångplattorna, tredje sorteringen av skiffer, hösten innan och förvarat dessa i föräldrarnas vedbod.
Några dagar innan bröllopet placerade han ut plattorna trots att tjälen inte riktigt gått ur jorden. När Erik Anton och Anna kom hem från kyrkan efter vigseln bar han henne från vägen, över de nio plattorna, till huset.
Erik Anton var stolt. Mest över sin hustru men också över att hans gård var den enda i socknen med gångplattor, förutom två storbönder, direktören för sågverket och patron-Karlsson som ägde handelsboden och hade fått tag i sekunda plattor till förmånligt pris.
Åren efter ansade Erik Anton noggrant runt plattorna. Han tog sig tid trots att det var mycket arbete med sådden, skörden och skötseln av djuren.
Det var även hårt arbete för Anna men hon klagade inte. Anna behövde dock inte rensa ogräset runt gångplattorna, det skötte Erik Anton.

Under den långa vintern låg Erik Anton borta och jobbade som timmerhuggare. Han kom hem två gånger per månad för att proviantera.
Anna fick tillbringa många ensamma dagar och nätter i stugan. Hon använde tiden till att sticka strumpor och vantar. Hon syltade och stoppade korv. Hon ystade ostar och bakade bröd.
Dessutom tillbringade hon mycket tid hos modern och systrarna.
Men hon trånade efter annan närhet. Även när Erik Anton var hemma så hade han inte mycket tid för henne. Visst hände det att Erik Anton kröp intill henne och de älskade, men ofta var han för trött efter allt slit på gården.
Under vintern fick Anna inte ens uppleva dessa korta stunder.
Trots att Erik Anton jobbade hårt året om fanns inte pengar till mer än det nödvändigaste. När Anna någon gång försynt försökte säga att hon behövde en ny klänning brusade Erik Anton upp och var sedan sur och tvär i nästan en vecka.
”Ska du sätta oss på fattighuset” brukade han säga.
Anna tänkte då på den korta, både lyckliga men mest olyckliga tiden med Kjell. När han någon gång vann pengar på kortspel brukade han komma till henne med klänningar, smycken eller chokladaskar.
Nu fick Anna nöja sig med lappade klänningar. Det enda smycket hon fått av Erik Anton var vigselringen och då hade hon betalat en del själv. Chokladaskar var det inte tal om.