Sammanväxta i själen

Hilda och Tilda.
Det lät som namnet på ett halvtaskigt varietépar.
Hilda hette egentligen Hildegard. Tilda var döpt till någonting helt annat men ingen kom ihåg till vad och själv hade hon förträngt det.
För drygt trettio år sedan var det någon som kastat ur sig, "titta, här kommer Hilda och Tilda".
Sedan den dagen var de Hilda och Tilda. Både tyckte det lät riktigt bra. Enkelt att komma ihåg.
De var som siamesiska tvillingar utan att vara sammanväxta.
Jo, de var sammanväxta i själen. Mest Tilda.
De var nästan alltid hemma hos Hilda. Hon hade sedan några år tillbaka minskad rörlighet efter en stroke och förflyttade sig med hjälp av en rullator. Stroken var en följd av hennes leverne, hon hade varit storrökare sedan tonåren och spottade verkligen inte i glaset. Hon hade lovat läkarna att försöka sluta röka, fast hon hade inte sagt när. Sviterna av sjukdomen hade gjort att hon ibland kände sig förbrukad, mindre värd. Det hade ökat hennes behov att bli bekräftad. Speciellt av män.
Tilda sov på en madrass på golvet hemma hos Hilda. Tilda både skötte inköpen och matlagningen. Hon var bara hemma i sin lägenhet för att titta till sin kaktus och damma av plastblommorna. De enda nätter hon tillbringade i egna sängen var när Hilda hittat något manligt nattsällskap men det blev allt mera sällsynt.
Trots att Hilda hade svårt att gå längre sträckor älskade hon att vara ute. Ofta sågs de i den lilla stadens centrum. Hilda först med en cigarett fastsugen mellan läpparna och ett stadigt grepp om hantaget till rullatorn. Hon vek sällan undan utan körde ofta på folk som inte hann hoppa undan.
Tilda några steg bakom. Kutryggig och med en lång och sned hals, det såg ut som huvudet var felmonterat.  Hon liknade en gam. Nästan ingen hade hört henne säga någonting. Hon skämdes inte heller över Hildas framfart. Tilda tyckte allting som hennes vän, hennes enda vän, gjorde var rätt och riktigt.
Tildas föräldrar var döda, det trodde hon i alla fall. De hade satt henne på ett hem för utvecklingsstörda när hon var nio år och sedan dess hade hon inte hört av dem.
Tilda var egentligen ganska normal, hon kunde läsa, räkna och skriva. Hon förstod det mesta när det gällde vardagliga saker och var duktig på att laga mat. Men hon sa nästan aldrig någonting. Därför hade föräldrarna trott att hon passade bäst på hemmet.
Tilda trivdes ganska bra. Personalen var snäll och många av övriga boende såg nästan upp till henne. Hon behövde sällan svara på några dumma frågor och ingen retade henne och kallade henne för gamen bara för att hennes hals var lite krokig.
Hildas mamma levde men hon hade för länge sedan nått alzheimerns andra sida.