Släkten är värst

Jag är irriterad.
Orsaken är Kerstin. Min jävla kusin.
Släkten är så in i helvete värst.
Sven började yla om att skriva in Kerstin som min anhörig.
Vilken idiotisk idé.
Nästa gång jag kom på mitt förbannade besök på det tidigare dårhuset berättade Sven att han ringt till Kerstin. Hon hade vägrat.
Sven ville väl fjäska in sig hos mig och berättade att hon nästan blev hysterisk.
Bra, då behövde vi inte tänka på henne mer.
Men så gick ju Sven och blev galen. Kristina tog över hans tjänst, hon blev också min jävla kontaktperson.
Hon föklarade direkt att det inte skulle bli några ändringar och att det inte var tal om att dra ner patrullens kontroller.
Kärringjävel...
Sedan hittade hon den tomma rutjävlen för anhörig.
Hon började tjaja om Kerstin.
Två blödiga kärringjävlar. Risken fanns att Kerstin skulle acceptera.
Det var dags för en liten släktträff....

Jag hittade Kerstins adress i telefonkatalogen. Hon bodde bara några kvarter bort. På bottenvåningen i ett jävla hyreshus.
Jag kunde knappt bärga mig men väntade till natten. Jag tog med mig en smal ståltråd för att kunna peta upp ett fönster.
Men själva djävulen var på min sida.
Ett fönster, mot bakgården, var inte riktigt ihakat. Enkelt som fan att öppna.
Jag kröp in och gick försiktigt mot sovrummet.
En lampjävel lyste. Kerstin låg och läste. Säkert någon jävla töntbok.
Hon låg i en dubbelsäng, platsen bredvid var uppbäddad men tom.
Jag ställde mig bakom bordet där lampan stod. Det dröjde inte många minuter innan Kerstin lade ifrån sig boken och sträckte sig för att släcka lampan.
Jag lade en av mina handskförsedda händer på lysknappen.
Kerstins fingrar trevade på min hand.
Först fattade hon ingenting.
Hon sökte trevande vidare efter knappen.
Men då fattade hon.
Hennes fingrar stelnade.
Jag klev fram ur mörkret, när hon vred på huvudet möttes våra blickar.
Kerstins mun öppnades men det kom inte något skrik.
Inte ett jävla pip.
Skräcken lyste ur hennes ögon.
Hela hennes ansikte var en mask av fasa.
Jag hade aldrig sett någonting liknande. Räven som pissade ner sig var inte i närheten.
Men jag hade ju inte mött så många av mina tidigare offer lika intimt.
Jag ville dra ut på ögonblicket så länge som möjligt. Försiktigt drog jag hennes arm så den vilade tillsammans med den andra på täcket.
Jag tog upp kudden från den andra sängen och placerade den över hennes mun och näsa men jag var noga med att  ögonen var synliga.
Den härliga avgrundsdjupa skräcken.
Jag tryckte på kudden till skräcken i ögonen tappade glansen. Jag tog en spegel som stod vi sängen och satte den vid hennes mun, ingenting syntes.
Jag hade inte längre någon kusin.
Inte heller någon jävla anhörig.
Mina bortruttnade farföräldrar hade haft vett att inte avla några fler barn än min jävla farsa.
Jag tog upp boken som låg på bordet och tittade på framsidan, "Jävla Rolf".
Fan vilken titel.
Jag slog upp en sida, andra kapitlet och läste andra stycket.
"Jag var inte ensam. Per, pojken från grannhuset, var med.
Han sa ofta att jag var hans bäste kompis.
Jag hatade honom.
Han var en lipsill, en morsgris och skvallerbytta som sprang in till sin feta morsa för minsta lilla.
Bara jag knuffade in honom bland brännässlorna. Eller ristade honom med min kniv. Eller slog honom med kolven på min leksakspistol så det droppade lite blod."
Helvete. Handlade det om mig...
Jag bläddrade vidare. I slutet av boken var det massor av tomma sidor.
Jag sökte mig fram till det sist skriva.
Där stod:
"Jag sökte mig fram till det sist skrivna.
Där stod".
Jag smällde igen den jävla boken.
Jag kände mig jävligt olustig. För första gången i mitt jävla liv kände jag mig rädd. Fan jag skakade som ett jävla lövhelvete.
Jag älskade mardrömmar.Men inte den här.
Jag stoppade boken i fickan och tog mig ut samma väg som jag kom. Jag sköt igen fönstret.
På vägen hem kändes det som bokjävlen brann i fickan.
Jag smällde igen ytterdörren och sökte fram en ask tänkstickor. Jag försökte tända eld på boksidorna men elden bara slickade papperet.
Jag tog fram min största jävla kniv och hackade i boken. Hålen fylldes snabbt igen.
Jag satte mig på en stol i köket. Glaset i fönstret visade en likblek jävel. Det var jag.
Kallsvetten rann efter ryggen.
Jag måste hitta ett gömställe. Jag lyckades få loss en golvplanka och petade in boken. Sedan spikade jag fast plankan igen och ställde en stor byrå ovanpå.
Jag skulle aldrig röra i boken igen. Inte ens för att försäkra mig om att jag bara varit på väg att bli tokig och drabbats av något jävla hjärnspöke.
Jag visste att vetskapen om att boken fanns skulle plåga mig kanske driva mig till vansinne.
Men jag skulle aldrig röra den igen.


Några dagar senare läste jag in lokalblaskan att Kerstins flickvän var misstänkt för mordet. Enligt flickvännen hade de blivit ovänner och hon hade gått ut mitt i natten, när hon kom tillbaka hittade hon Kerstin död i sängen.
Men ingen hade sett henne på promenaden och kudden, mordvapnet, hade bara hennes avtryck och dna.
Helvete, jag fick inte vara den misstänkte utan spår nu heller.

Jag följde nedskottningen på avstånd, med kikare. Jag såg flickvännen som stortjöt. Förmodligen fanns civil polis i närheten. Om hon inte varit ut och drällt den natten hade de vandrat hand i hand genom pärleporten.
Kerstins farsa var inte så kaxig. Tänk om han visste att kusinen från landet var hans värsta fasa. Inget jävla klappande på huvudet nu inte. Jag hade i stället gett honom och mitt mosterhelvete livslång olycka.
Fast deras liv skulle väl tyna bort ganska snart efter den jävla chocken.