Lasse Lus

Lasse Lus kläcktes först av 218 syskonen i håret på Eva Pettersson på Brogatan 14 i Småstad.
Elva av hans bröder hette också Lars.
Där fanns också sju Leif, sex Lennart och fyra Lester.
Av systrarna hette de flesta Lena, hela 37 fick det namnet.
Lars trivdes bra i Evas blonda och tjocka hår. Men han tyckte inte det var kul att hålla rätt på sina 217 syskon, bara för att han var den äldste av 218-lingarna.
Lars försökte i alla fall göra sitt bästa.
Men han var en äventyrlig lus som gärna ville se lite mera av världen. Så en natt smög han över till Evas man Per som låg och sov i samma säng.
När de hade huvudena jättenära hoppade Lars över till Per.
Men då fick Lars sitt korta livs största överraskning. Han hade hamnat på en halkbana. Per hade inte ett hårstå på sitt huvud.
Ett par av Lars bröder var redan där och åkte som galningar på det blankpolerade huvudet.
”Lugna ner er” sa Lars.
Men ingen av bröderna lyssnade på honom.
Lars tyckte också det såg ganska skojigt ut. Så han provade. Huj, så det gick.
Han krockade nästan med en av bröderna. De åkte till de blev trötta, då var det dags att återvända till Evas sköna hårsvall.
De väntade till rätt ögonblick sedan sprang de snabbt tillbaka.
Livet var ganska lugn och trivsamt.
Till den stora katastrofdagen. Eva hade som vanligt varit in på en affär och handlat. De 218 syskonen, deras mamma och pappa, tittade från sin plats på Evas hårstrån.
”Det här ser inte bra ut” sa lusmamman. ”Jag har fruktat den här dagen sedan ni var små gnetter”.
Lars och hans syskon förstod inte vad mamma menade.
Men när Eva kom hem förstod de varför mamma varit så orolig.
Eva smorde in håret med någonting som luktade jätteilla. Lars blev alldelens yr.
”Ni måste fly” skrek Lars mamma.
Syskonen, och även Lars,  började skrika och springa omkring. Det blev kaos.
Då kom en kam genom håret. Ingen sådan där rosa snäll kam utan en med vassa pinnar.
Lars blundade och hoppade.
När han försiktigt öppnade ögonen såg han att han hamnat i pälsen på familjens hund, labradoren Oskar.
”Vad gör du här. Stick” fräste en hundloppa.
”Jo, jag ska. Bara jag hittar något fint människohår. Jag är en huvudlus” sa Lars.
Han tänkte tillägga, ”ingen vanlig hundloppa”, man ångrade sig. Lopporna var större och såg riktigt arga ut.
Lars behövde inte vänta så länge innan Per tog fram ett hundkoppel och gick ut med Oskar. De gick till en park i närheten.
Oskar satte sig för att bajsa.
Då kom en full tant fram och klappade honom.
Lars tog chansen och sprang upp på handen på tanten. Sedan pilade han snabbt uppför armen.
När han kom till armhålan mötte han några konstiga löss som han inte sett förut.
”Hej, vilka är ni” frågade Lars.
”Jag heter Fabian och det här är min bror Frank. Vi är flatlöss” sa den större.
”Jag heter Lars och är huvudlus” sa Lars.
”Då får du fortsätta en bit upp” förklarade Fabian.
Lars kämpade vidare. Han kom upp till tantens hår. Men där var det fett och kladdigt.
Lars somnade i alla fall på ett av de rödgråa hårstråna. Innan han somnade undrade han hur det gått för hans mamma och pappa och alla syskonen.
Lars vaknade av ett sörplande ljud.
Han tittade sig yrvaket omkring.
En bit ifrån, på tantens hals, satt en konstig lus och slickade i sig blod.
Lars harklade sig.
Den konstiga lusen tittade på Lars.
”Vad glor du på, har du inte sett en vägglus” sa den konstiga lusen.
”Nej” svarade Lars.
”Jag heter Viktor” sa vägglusen.
”Lars” sa Lars.
”Kärringen sover hårt så det är inga problem att äta sig mätt” sa Viktor. ”Men hon har ofta så mycket sprit i blodet att man blir på fyllan. Och frugan blir inte glad om jag kommer hem och är onykter”.
Lars ville också ha en fru. Men i tantens hår fanns ingen annan huvudlus.
Lars tänkte flytta så fort han fick chansen.
Men det blev några fasanfulla veckor i tantens hår. Sena nätter med skrålande och liv. Lars fick knappt en blund i ögonen.
Han var nästan desperat.
Men en solig dag kom plötsligt chansen han drömt om.
”Kom till moster” hörde han tanten säga.
Tidigare under dagen hade hon för en gångs skull tvätta håret extra noga.
En liten flicka med långt, lockigt, ljust hår kom fram till tanten.
Då böjde sig tanten ner och gav flickan en kram.
Lars sprang så fort hans lusben orkade över till flickas hår.
Lars trodde han kommit till huvudlössens himmel. Ett hår som luktade gott. Han var också svag för ljushåriga flickor.
Han var fortfarande ensam huvudlus i håret men det lärde han sig leva med.
Lars var ändå nöjd med sitt liv.
I håret på Kerstin som flickan hette fick han gå i skolan och lära sig mer än de flesta huvudlöss. Tillsammans såg de på TV och lyssnade på musik, även om Lars ibland tyckte att det var lite väl skränig musik.
Ofta var det händelserika dagar.
Lars tyckte också det var spännande att få höra alla hemlisar som Kerstin viskade om med sina kompisar.
Tråkigast var det när Kerstin läste sina läxor.
Då satt Lars ofta och funderade.
Han tänkte bland annat på det en väninna till Kerstins mamma sagt. Att hon inte ville vara ensam längre och skulle sätta in en kontaktannons.
Lars fantiserade om vad han skulle skriva i sin kontaktannons.
”Snäll huvudlus med fördelaktigt utseende, i sina bästa veckor söker livskamrat. Intressen: Mysiga hemmakvällar och halspromenader. Erbjuder bra boende i tjockt, ljust och lockigt hår.”
Undertecknat med Lars Lus.
Fast Lars Lus lät tråkigt.
Då bestämde sig Lars för att byta namn, han skulle kalla sig Lasse Lus. Det lät mycket häftigare.
Fast han förstod att han aldrig skulle våga lämna Kerstins hår för att sätta in någon annons. Han hade det ju trots allt ganska bra. Ensamt men bra.
När han blev riktigt filosofisk tänkte han på hur många som hade löss eller loppor. Fulla tanten hade huvudlus, flatlus och vägglus.
Blommor hade löss. Det hade Kerstins mamma sagt en gång, riktigt argt. Sedan hade hon sprutat blomman med något giftigt. Lasse kunde med en rysning minnas hur de stackas blomlössen lät när de flydde från det giftiga området.
Hundar hade löss eller i alla fall loppor.
Väggar hade löss.
En gång när Kerstins mamma körde bil hade hon sagt:
”Vilken väglus”
Lasse som suttit och halvsovit rusade snabbt ut på ett hårstrå och tittade sig omkring. Men han kunde inte upptäcka någon väglus.
Men vägar hade tydligen också löss.
De enda som inte har löss är kanske löss tänkte Lasse.
Fast han skulle gärna ha haft löss. Då hade han ju haft några kompisar att prata med.
Han gillade både Kerstin och hennes mamma. Fast en gång när Lasse var riktigt hungrig hade han först sprungit runt i Kerstins hårbotten och sedan bitit riktigt hårt.
Då hade Kerstin kliat sig.
”Du har väl inte fått löss” hade Kerstins mamma sagt och låtigt riktigt förskräckt på rösten.
Lasse förstod inte varför. Det måste väl vara bra att ha en liten fin och trevlig luskille boende i håret.
Kerstins mamma hade tittat noga i Kerstins hår men hon hade inte upptäckt Lasse som gömt sig långt bak i nacken.
Så Lasse funderade egentligen aldrig på att flytta utan levde lycklig i alla sina dagar i Kerstins blonda lockar.