Kapitel 1

Trumpetstötarna dånade.
Trumvirvlarna ekade.
In på scenen steg en man klädd i frack och vecklade ut ett papper.
”Olof Erik Johansson, kan du kliva fram” sa han med högtidlig stämma.
Olof Erik, eller Olle som han kallades, hoppade ner från stolen han satt på och halvsprang fram till scenen.
Kungen kom in och ställde sig bredvid mannen som kallat fram Olle.
Kungen blinkade åt Olle.
Olle blinkade tillbaka.
”Olof, du ska nu motta ditt pris för din världsberömda uppfin-ning” sa mannen i fracken.
Olles uppfinning var hörlurar med svaga radiovågor som gjorde att barnen lärde sig läxorna utantill medan de lekte. Då blev barnen både glada och kloka.
Olle hade ringt till kungen och bett att få en stor säck med guldpengar i stället för en check eller en hög med sedlar.
In på scenen kom två starka damer bärande på en stor säck som Olle visste innehöll guldpengarna.
Mannen med fracken pekade på säcken.
”Här har du din belöning” sa han till Olle.
Olle tog i hand och tackade. Kungen applåderade och klappade Olle i ryggen.
”Grattis” sa kungen.
”Mamma ska få pengarna” viskade Olle till kungen.

”Olle” ropade mamma. ”Sitter du och drömmer nu igen. Du vill väl inte komma för sent till skolan”.
”Nej” sa Olle.
Långsamt reste han på sig och började söka efter skolväskan.

Det hade varit ett händelserikt år för Olle. Det började när han satt och spelade TV-spel en lördagsmorgon. Plötsligt kom en tanke in i hans huvud.
En tanke om att han kanske inte var världens medelpunkt, att allting kanske inte kretsade kring just honom. Olle tappade intresset för spelet och funderade på om det var så. Att det kanske var den jättehemska sanningen.
Under resten av dagen och fram till kvällen kom tanken ofta tillbaka och till slut förstod Olle att han nog inte var den som allting handlade om.
Han var inte den viktigaste människan på jorden.
Olle blev först ledsen men sedan skapade han Olleland. Ett eget land där han, mamma Elin och pappa Bo var de viktigaste människorna.
När Olle lade sig för att sova på kvällen behövde han inte oroa sig, han var fortfarande en mycket viktig liten pojke. I Olleland.
Några veckor senare började Olle skolan. Han var både rädd och nyfiken.
Visst hade han och mamma varit på besök tidigare men nu var det ju på riktigt. Mamma följde med första skoldagen men sedan skulle han vara där ensam.
Ja, ensam från Olleland men tillsammans med andra barn och lärarna.
Just barnen skrämde honom lite. De kanske var elaka. Att fröknarna och magistrarna var snälla tog Olle för givet.
Men Olle trivdes bra i skolan. Han kunde nästan läsa innan han började och kände sig duktig, det gjorde att han trivdes ännu bättre.
Det var bara Erik, en av pojkarna i klassen, som retades och bråkade. Men Olle försökte hålla sig undan för honom.

Sedan hände det hemskaste. Pappa flyttade, först till en egen lägenhet och sedan till en ny tant.
Olle tyckte om att tänka på saker som ramsor:

Far far
For for
Från Olleland.

Olle och hans mamma flyttade också till en ny lägenhet. Mamma förklarade att de inte hade råd att bo kvar när pappa flyttat. I Blötvattnet, byn där de bodde, fanns många lediga lägenheter. De hittade en nära skolan.
Blötvattnet är en mittemellan stor by, inte lika stor som en stad men större än byarna runt omkring. Därför fanns skolan i Blötvattnet och många barn fick åka skolskjuts dit. Men Olle hade bara en kort bit att gå.

Äntligen hittade Olle sin väska och gick till skolan. Det var fredag så de hade bara några lektioner, den sista var roliga timmen.
När skolan var slut skulle Olle skynda sig hem och packa för att pappa väntade. Olle var varannan helg hos sin pappa.