Tanden

Mardrömmen var tillbaka.
John Johansson vred sig i sin säng.
I mardrömmen svartnade tanden. Först blev den ljusgrå, sedan allt mörkare innan den ramlade loss.
Undermedvetet försökte John få sig själv att vakna för att slippa det hemska.
När han var på gränsen mellan sömn och uppvaknande sökte sig tungan mot tanden och den känsliga tungspetsen kunde skicka en lugnande signal. Tanden var kvar…
Det hade blivit en nästan omedveten reflex. Tungans rörelse mot tanden och sedan beskedet om att allt var under kontroll.
När John försiktigt öppnade ögonen visste han att det bara var en mardröm. Tanden hade inte lossnat och säkert inte svartnat heller.
Han andades ut, han vände på den blöta kudden och det svettiga täcket.
Sedan försökte han somna om.
Men han huttrade till. Täcket hade blivit genomblött. Och nu kylde det.
Så han drog av sig täcket och lade det åt sidan. Det var ganska varmt i rummet.
Han kastade ett öga på väckarklockan som stod på ett bord vid sidan av sängen. Den visade halv sex. John skulle snart stiga upp så han gav upp tanken på att sova.
Två dagar i veckan var han tvungen att stiga upp lite tidigare för att gå till jobbet, nu skulle han dessutom hinna med ett viktigt ärende. Han arbetade deltid på ett lager i en järnhandel. Hans huvudsakliga uppgift var att sköta skruvarna.
”John, har du en lös skruv eller en skruv lös?” brukade arbetskamraterna fråga.
Sedan skrattade de.
John hade många lösa skruvar. Han sorterade dem i små lådor.
Men en skruv lös, nej det hade han nog inte. Inte om han själv fick göra bedömningen.
När arbetskamraterna skulle göra någonting speciellt brukade de alltid fråga John. Men John tyckte att frågorna var bakvända:”John, du vill väl inte vara med och tippa ett travsystem?”
”John, du vill väl inte hänga med ut och ta en öl?”
”John, du vill väl inte följa med och fiska i helgen?”
I början hade John sagt ett tyst – ”jovisst”. Men ingen hade lyssnat. När de ställt frågan hade de liksom glömt bort honom. Så numera brydde han sig inte om att svara.
John trivdes ändå på sitt jobb. Ibland bad chefen honom komma in i affären och ge kunderna råd om vilka skruvar de skulle använda.
Chefen hade en gång sagt till en kund att John borde vara med i ”Tio tusen kronors- frågan” i ämnet skruvar.
John hade skickat in en ansökan men inte fått något svar.

Nu låg John i sängen, med armarna i kors över bröstet. Han tittade i taket, väntade på att det skulle bli dags att kliva upp och han tänkte på sin bästa vän, kanske enda riktiga vän, tanden. Johns föräldrar var döda. Hans syskon var spridda över hela landet. Han brukade skicka, och få, julkort. John skickade också blommor på syskonens jämna födelsedagar och han fick kort eller blommor på sina högtidsdagar. Annars hade de nästan ingen kontakt.
Syskonen hade familjer, det hade inte John. Fast han hade drömt om fru och barn men nu var det nog för sent.
Hustrun till en av bröderna hade sagt till John att de tyckte att han var en ”lustig” eller var det ”konstig” typ. Han mindes inte riktigt. Och han visste inte om det var positivt eller negativt menat.
Övriga släkten hade han inte heller någon kontakt med.
Så tanden var nog hans enda vän.
John hade varit ett ganska normalt barn. Han gick i skolan, läste sina läxor och lekte med kamrater.
Men han var galen i sötsaker. Saft och bullar, mjölk och kakor, sockerbitar doppade i mjölk, karameller och läsk.
Hans pappa jobbade på ett bryggeri så det fanns alltid ett par backar med drickor i skafferiet. Så John drack, och drack.
När han blev less på de vanliga sorterna gjorde han egna blandningen. Sockerdricka med Blodapelsin var hans favorit men Trocadero med Guldus gick också bra.
Pappan sa ingenting. Han fyllde på med nya backar när läsken tog slut.
John hade sex syskon så mamma varken hann eller orkade hålla koll på hur alla barnen åt. När John petade bort rotmoset med fläsk och i stället åt sockerbitar doppade i mjölk noterade hon att John i alla fall fick i sig ordentligt med mjölk.
John var också lite av en revolutionär. Eftersom han hade så många syskon fanns det regler som måste följas. De skulle lägga sig en viss tid, äta och tvätta sig på bestämda tider.
John tyckte inte han fick bestämma någonting själv. Då kom han på ett sätt. Han skulle inte borsta tänderna, inte på riktigt i alla fall. Han skulle dra några tag med tandborsten om föräldrarna tittade. För säkerhets skull borstade han ibland lite på väggen eller i handfatet så att borsten såg använd ut.
Han kände sig upprorisk.
Visst hade John hört talas om Karius och Baktus i skolan. Men de gånger han tittat i sin mun hade han aldrig sett skymten av de små trollen. Så tandborstningen, eller bristen på, skulle bli hans protest. Hans chans att få bestämma.