Valet

På bordet framför mig låg en rosa ros och en pistol.
Klockan åtta skulle jag lämna över rosen till henne eller skjuta mig in i evigheten.
Klockslaget var ingen slump.
Det var magiskt för mig. Borde vara det för henne också men jag var inte säker.
Alla vackra sagor börjar ju: Det var en gång.
Vår saga saknade det lyckliga slutet. Men jag hoppades fortfarande.
Det var en gång...började för oss just klockan åtta. För ganska länge sedan.
"Åtta, noll och noll, pipp" sa Klas.
Han var pajasen. Charmören som alltid hittade de rätta replikerna.
Flickorna älskade honom.
Men när han sagt "pipp" tittade Elin på mig. Jag tyckte det var ett skälmskt ögonkast. Jag kände hur jag rodnade.
Vi satt i samlingsrummet och väntade på en film på TV som skulle börja klockan åtta. Det var jag, Klas och Elin.
Vi var de enda i studentkorridoren som var kvar över helgen. De andra hade åkt hem.
Klas och Elin satt i soffan.
Jag satt på en ranglig trästol.
Vi hade ätit räkor och druckit starköl.
Klas plockade fram en flaska rosévin. Han bjöd Elin. Jag fick hålla mig till ölen.
Filmen har just börjat. Då gick Klas på toaletten.
Elin klappade lite på soffan, på platsen intill henne.
"Jag bits inte" sa hon.
Jag höll på att välta stolen när jag reste mig för att sätta mig bredvid henne.
Hon räckte mig glaset med vin.
Jag försökte säga tack men det kom bara något konstigt ljud ur munnen. Jag drack en klunk och satte sedan ner glaset på bordet.
Klas kom tillbaka.
Han tittade på oss och plötsligt hittade han inte de rätta orden.
Nervöst sträckte jag mig efter den nästan tomma ölflaskan. Elin tog min hand och lade den mellan sina.
"Jag sticker ner på stan" sa Klas.
Vi hörde hur dörren smälldes igen.
Elin ledde in mig till hennes rum. Hon tog alla initiativ. Om det varit en dans hade hon varit den som förde.
Hon luktade gott av en fransk parfym.
För mig var det första gången.
Efteråt sa hon att det var första gången för henne också. Första gången på riktigt. Tidigare hade det bara varit fylleriförseelser.
"Nu var jag knappt berusad" hade hon snabbt tillagt.
Efter den natten var vi ett par.
När vi pluggat klart flyttade vi ihop. En tvårummare med kök i ett av stadens mest slitna hyreshus.
Vi hade tur och fick jobb båda två. Vi var inom samma bransch. Jag fick flera tusen mer i lön.
Elin bara ryckte på axlarna och sa - "Sånt är livet".
Men hon visste också att jag slösade bort största delen av mina pengar på henne. En ny klänning eller ett smycke. Jag betalade.
Efter drygt ett år hade vi råd att köpa hus. Vi hamnade i den flottaste delen av staden. Huset kostade nästan två miljoner.
Jag ville att vi skulle gifta oss.
Elin sa att hon ville vänta.
Jag tjatade om barn.
Elin ville vänta med det också.
Kanske pressade jag henne för hårt.
En kväll när jag som vanligt kom hem sent efter att ha jobbat över satt hon vid köksbordet. På golvet stod en väska.
"Jag flyttar" sa hon.
Jag fattade ingenting.
Jag bönade och bad.
"Varför" frågade jag gång på gång.
Till slut kom förklaringen.
"Jag har träffat en annan. En kille på jobbet".
Orden träffade mig som en Tysonhöger i magen. Jag vill spy.
Sedan kom det klassiska:
"Det är inte dig det är fel på det är mig".
Fel på henne.
Hon var ju perfekt.
Sedan tog hon sin väska och gick.
Det är 32 dagar, tre timmar och sju minuter sedan hon stängde dörren.
Jag har ringt varje dag.
I går ringde jag tolv gånger, hon svarade tre. Sista gången sa hon:
"Kom hem till mig i morgon kväll får vi prata".
Jag förklarade att hem var i vårt hus.
"Där jag bor då" tillade hon kort.
Jag försökte hitta lite glädje i hennes ord. Jag analyserade varenda bokstav.
Jag försökte intala mig själv att hon skulle säga att allting var bra. Vi skulle börja om. Sagan skulle få ett lyckligt slut.
Men oron gnagde inom mig. Tänk om hon inte hade ångrat sig. Om hon bara ville vara i fred.
Oron lade sig som ett svart moln över hoppet och kvävde det.
"HAN kommer inte att vara hemma" hade hon sagt.
Men HAN skulle finnas i närheten.
Varför behövde han vara i närheten? Skulle jag skada den människa jag älskade mest i hela världen.
En omöjlig tanke.
Men hon hade tänkt den.
Jag plockade upp rosen och stack in stjälken i mynningen på pistolen. Det påminde om något fredstecken jag sett.
Att jag valde en rosa ros berodde på att det var Elins älsklingsblomma.
Hon hatade röda rosor. Hon tyckte de såg billiga ut. I tramsig kärlekslektyr eller dåliga TV-serier skulle röda rosor alltid reda ut problemen.
Hon älskade också att bli nafsad i högra örsnibben.
Hon älskade att ligga i mörkret och lyssna på radio.
Hon älskade att sova med öppet fönster.
Hon älskade att ligga på en sandstrand med fötterna i vattnet.
Men nu älskade hon alltså en annan.
Jag försökte hålla tillbaka tårarna. Men det gick inte.
Det kändes som jag höll på att svimma.
Pistolen hade jag köpt av en narkoman. Ett impulsköp. Han visade upp den för mig och ville göra en snabb affär. ”Två tusen”.
Det var en kortautomat i närheten. Jag hämtade pengarna.
När han erbjöd mig pistolen tänkte jag att den kunde vara bra att ha om någon bröt sig in i huset. Inte för att försvara värdesaker utan för att förhindra att någon våldtog Elin.
När jag hämtat ut pengarna ångrade jag mig nästan. Men han var snabbt framme och räckte mig pistolen. Jag gav honom pengarna. Han tog emot med darrande händer.
”Pistolen är laddad” sa han.
”Ladda av den då” sa jag.
Han skrattade och gick sin väg.
Jag tog av mig jackan och rullade in pistolen i den. Jag frös både av köld och rädsla. Jag var rädd för att skakningarna skulle göra att ett skott gick av.
Jag höll jackan med pistolen framför mig som om jag bar på en skör mingvas.
Risken var säkert stor att polisen skulle stoppa mig.
När jag kom hem gömde jag pistolen i en byrålåda. Elin hade aldrig sett den.
Från platsen i soffan i vardagsrummet behövde jag bara vrida lite på huvudet för att se den stora moraklockan. Elin ropade in den på en auktion. Den var dyr men jag betalade förstås.
Den stora visaren stod på sex och den lilla närmade sig åtta.
Jag log åt tidsangivelsen. Var hade jag hört den första gången? I lekskolan kanske.
Det var bara några minuters promenad till Elins nya lägenhet. Jag hade varit där tidigare. Varje kväll sedan hon flyttade.
Jag hade stått bland några buskar och plågat mig själv. Men jag ville bara se en skymt av henne.
Jag plockade upp rosen. Den luktade gott naturell men jag hade stänkt några droppar av hennes favoritparfym på blomman.
I toalettskåpet stod nio flaskor kvar, hon hade tagit med sig två. Jag hade köpt en varje år och överlämnat den klockan åtta den sjunde mars.
Precis den dag och det klockslag när det sa klick.
Jag lärde mig aldrig namnet på parfymen men jag hade namnet och varunumret nedskrivet på en lapp i plånboken.
Det hade blivit 15 flaskor. Några var bortkastade, antingen för att de var tomma eller för att innehållet blivit avslaget.
Jag luktade på rosen. Hela min kropp, varje cell, fylldes av doften från henne. Det var precis som första gången jag njöt av doften från hennes kropp.
I det ögonblicket fattade jag beslutet.
Jag kastade ett öga på klockan, den var tio i åtta.

Moraklockans åttonde slag hade klingat ut.
På den mörka tapeten glimmade den grå hjärnsubstansen.