Början

  Regnets monotona smattrande mot vindrutan var sövande. Torkarna hade svårt att hålla undan det envisa strilandet och kaskaderna av smutsbrunt vatten som emellanåt dolde sikten fick föraren att svära. Den gropiga grusvägen var ett tacksamt offer som aprilnattens häftiga och överraskande åskväder snabbt förvandlade till en stänkande lervälling.
  Strålkastarnas gulvita fingrar sökte sig trevande fram över dikeskanterna där den lågväxta, förvridna vegetationen diffust avtecknade sig på båda sidor. I övrigt var nattmörkret kompakt och gjorde det nästan omöjligt att orientera sig längs den slingrande vägen.
Ingen av de tre männen i bilen sa någonting. Bortsett från den skäggiga, spritdoftande och till hälften liggande varelsen bredvid föraren som ideligen muttrade obegripliga ramsor för sig själv. Mannen vid ratten gav honom då och då förtretade blickar varvade med förebrående ögonkast i backspegeln riktade mot den tredje mannen där bak.
Den ensamme mannen i baksätet uppfattade förarens negativa reaktioner men fäste sig inte vid de stumma protesterna. Han hade planlagt det hela omsorgsfullt och skulle nu äntligen fullfölja det han så länge bearbetat i sina tankar. Att själv lägga beslag på alla pengarna för ett knarkparti i stället för att nöja sig med den löjliga lilla bonus som var den vanliga. Från början hade han inbillat sig att det fanns stora pengar att hämta för honom i den organiserade narkotikahandeln. Men efterhand hade han fått lära sig att knarkkurirer inte levde något lyxliv. På den plågsamt låga gräsrotsnivå som han själv befann sig fick han ständigt vara beredd på att när som helst på dygnet få order om att utföra ett uppdrag. Och som belöning få några ynka tusenlappar och en symbolisk klapp på huvudet. Det var bara de stora pojkarna förunnat att leva ett liv i överflöd. De stora pojkarna med tunga guldkedjor i lager runt sina feta halsar. Och som inte på något sätt dolde sin självklara översittarattityd gentemot de underordnade. Mannen i baksätet var sedan länge innerligt trött på sin tillvaro som vanligt jävla varubud och passopp. Kvällen innan, efter att ha fått ordern om nattens uppdrag, hade han bestämt sig för att denna gång var det läge att genomföra sin plan.
  Den leverans de avlämnat i natt hade varit ovanligt stor och motsvarade med bred marginal det gyllene tillfälle mannen väntat på. Eftersom grovplanen var lagd sedan månader tillbaka var det bara att slipa till den så att den passade in i nuläget. I övrigt var allt förberett. Hans nya identitetshandlingar låg redan och väntade i ett bankfack och en liten kvart hade han fixat där han kunde ligga och trycka medan den värsta stormen blåst över. Det var bara att sätta igång.
  I bilens bagageutrymme fanns allt han för stunden behövde. Spaden, plastsäcken och de två stora dunkarna med bensin. Bredvid honom på sätet låg den stora svarta åtråvärda läderväskan som innehöll förutsättningen för det nya bekymmerslösa liv han hade framför sig. Närmare 20 miljoner i använda tusenlappar förpackade i ett hundratal buntar. Den absolut största summa han någonsin transporterat och ansvarat över.
  Bilen tappade fart och morrade sig långsamt upp för det kurviga motlut som ledde till den såkallade Branten, ett högt beläget och glest bebyggt område som sträckte sig några kilometer längs en bergskam. Mannen hade rekognoserat där tidigare i veckan och konstaterat att platsen var idealisk för det scenario han tänkt sig. Knappt två mil från stan. Smal väg och besvärlig terräng. Svårt att hitta om man inte visste exakt vart man skulle. Då bilen nästan nått backens krön fann mannens sökande blickar det ställe han valt ut och lutade sig fram mot förarsätet.
- Stanna här!
Chauffören vände ett förvånat ansikte mot honom och sänkte automatiskt hastighetet.
- Va??? Här???
  Hans haka blev hängande och ögonen glodde dumt. Den andre mannen i framsätet hade sjunkit ihop i sina illaluktande lumpor och snarkade lätt.

- Stanna då för helvete!
  Vid den hastiga inbromsningen gled bilen sidledes i leran och blev stående med hackande motor medan föraren ryckte på axlarna och suckade.

- Okej då för fan, inte nog med att du lurade in mig på den här jävla vägen som du sa var närmare och skulle gå snabbare. Nu vill du stanna också. Vad ska vi göra här då?