Den Första

  Varför kunde de inte lämna honom ifred?
  Han hade bett dem många gånger, ibland lugn och behärskad, ibland upprörd utan att kunna styra sina känslor. Men de bara hånskrattade och fortsatte. Som om de fann ett nöje i att se hans förtvivlan och vrede.
  I mer än ett år hade de plågat honom och nu stod han snart inte ut längre. På något sätt skämdes han över att beklaga sig och därför talade han aldrig om saken, inte med någon. Förresten hade han ingen att tala med numer och de senaste månaderna hade en kuslig känsla av att vara totalt ensam trängt sig på honom. Den fanns där även om han hade andra människor omkring sig vare sig han befann sig hemma eller på någon annan plats.

Borta var den trygghet han en gång känt och hemmets förut så ombonade värme hade ersatts med en mardrömslik isande kyla. Och allt detta skyllde han till allra största delen på sina plågoandar.
  Nu betraktade han dem ute på fotbollsplanen på andra sidan vägen där de jagade efter en boll i den sommarlätta kvällsskymningen. Deras gälla röster skar sig emellanåt i kraxande olåt och förebådade ett stundande målbrott. Han avskydde ljuden som steg mot skyn och som långsamt men befriande upplöstes i ekande fragment.
  Han stod där innanför köksfönstret och hatade dem. Hatade dem innerligt och kramade den vita spetsgardinen krampaktigt hårt medan han tänkte förbjudna tankar. Om de inte ville låta honom vara ifred fanns det bara en utväg. En enda utväg. Hans tankar hade snuddat vid denna slutgiltiga lösning tidigare. Men han hade alltid skjutit dem ifrån sig, förskräckt över att han överhuvudtaget kunde tänka så.
  Men nu skrämdes han inte längre. Tvärtom. Han kände sig egendomligt lugn och avslappnad.  Antingen måste dom eller han själv försvinna. Och valet var lätt. Eftersom de förmodligen aldrig skulle sluta plåga honom måste det alltså ske. Han hade redan bestämt hur det skulle gå till och visste exakt hur han skulle göra. Han hade sett det på en videofilm för bara några dagar sedan. Det hade verkat så enkelt. Knappast något blod alls.
  Nu när han väl bestämt sig kände hans sig konstigt nog glad och upprymd trots att känslan av ensamhet samtidigt var avgrundsdjup. Onaturligt glad, upprymd och lättad kände han sig alltså, men också trött efter alla förbjudna tankar som korsat hans hjärna. Därför gick han till sängs tidigare än vanligt och somnade nästan genast.
  I sömnen log han och drömde att han grät av lättnad.