Prolog

Skogen låg i mörker under en djupblå natthimmel. Det enda ljud som hördes var en ugglas hoande och vindens sus genom träden. Plötsligt bröts tystnaden av ett prasslande i löven på marken. En mörk liten figur som rörde sig snabbt mellan träden blev synlig. Han var inte mer än drygt en och en halv meter lång med svart stripigt hår, och var klädd i en grön cape. På huvudet bar han en stor spetsig bredbrättad hatt i samma färg som capen. Under brättet skymtade ett par glittrande ögon, en lång smal näsa och en liten mun med smala läppar. Tätt tryckt mot sitt magra bröst bar han ett föremål inlindat i en smutsig tygbit.
Han skyndade vidare och kastade emellanåt skrämda blickar över axeln som om han var förföljd av någon. Ljudet av en gren som knäcktes någonstans bakom honom hördes. Han tittade ängsligt bakåt och skyndade på sina steg ännu mer. Till slut nådde han fram till en liten glänta med en porlande bäck och saktade in på stegen. Han stannade och blev stående helt orörlig en stund och bara lyssnade. Sedan tittade han upp mot himlen och i månens sken såg man hans ansikte tydligare. Ögonen var stora, mörkt bruna nästan svarta och han hade ett långt ärr över den vänstra kinden. Han såg sig noga omkring innan han långsamt gick närmare bäcken. Sedan började han vada ut i det kalla vattnet och höll föremålet tätt tryckt emot sig.
När han kommit halvvägs över bäcken stannade han igen och ställde sig att lyssna uppmärksamt. Ett ljud hördes djupt inifrån skogen, det lät som ett lågt morrande och väsande och grenar hördes knäckas igen. Skräckslaget tog han ett hårdare tag om byltet och fortsatte sedan snabbt vidare. Han vadade över till andra sidan av bäcken, fortsatte upp ur vattnet, ut ur gläntat och vidare in i skogen på den andra sidan. Så fort han kom in bland träden började han att springa. Torra kvistar knäcktes under tyngden av hans höga stövlar. Något grep tag i hans cape. Han tvärstannade och vände sig om med fasa i blicken. En gren, hans cape hade fastnat i en gren, han slet sig snabbt loss och fortsatte att gå så fort han kunde.

När han var halvvägs genom skogen dök en annan liten varelse upp klädd likadant som honom. Hon började gå bredvid honom med samma snabba steg. Hennes hår var långt, vågigt och eldrött. Näsan och munnen var smala precis som på honom men hon hade stora gröna ögon. Efter en stund vände hon på huvudet, log mot honom och sa.”Har du kvar boken Zacky?”
Han svarade henne.
”Var bara lugn Wanda jag har den i tryggt förvar.”
Han klappade med ena handen mot byltet han bar mot sitt bröst. De fortsatte tillsammans genom skogen uppmärksamma på minsta lilla ljud och rörelse. Efter att ha vandrat i ytterligare en stund kom de ut på en stor öppen äng och de kunde se berg långt borta. De fortsatte snabbt över ängen nu hand i hand och Zacky sa.
”Vi måste hinna bort till bergen innan solen går upp.”
Wanda såg oroligt på honom och sa.
”Tror du vi hinner? Har vi skakat dem av oss?”
”Jag tror det”, svarade Zacky.
”Jag har inte känt deras närvaro på länge nu.”
De fortsatte snabbt över ängen. Men efter en stund stelnade Zacky till och lyfte ansiktet mot himlen. Han lyssnade uppmärksamt och sa.
”De är på väg, de kommer, vi måste fly.”
Samtidigt hördes ett väsande ljud och vingslag i luften bakom dem. Zacky vände sig förskräckt om och skrek.
”Spring Wanda, spring de har hittat oss.”
Han grep tag i hennes hand, tog ett stadigare tag om byltet i famnen och sedan rusade de iväg så fort deras små ben bar dem, bort mot bergen.
En stor hand med vassa klor grep tag i Wandas cape. Hon skrek till och slog vilt omkring sig. Greppet om capen lossnade, men hennes hatt föll av och hon försökte vända sig om för att få tag i den. Men Zacky skrek.
”Strunt i hatten spring.”
De rusade mot bergen med förföljarna hack i häl.
”De kommer närmare”, skrek Wanda förtvivlat.
Hon kände vinden från de stora svarta vingarna och sedan hur en vass klo rev upp hennes arm och hon skrek till av rädsla och smärta. De började närma sig bergen nu.
”En liten bit till bara Wanda, vi klarar det”, skrek Zacky och tog ett fastare grepp om hennes hand.
De sprang vidare med andan i halsen och till slut var de framme vid bergen. De kastade sig in i buskarna och fortsatte sedan bort mot ett litet vattenfall. De smög försiktigt fram genom buskarna mot vattnet. När de var framme sa Zacky.
”Gå du först Wanda, du är skadad.”
Hon tittade på honom, nickade och klev sedan ner i vattnet och vadade bort mot vattenfallet. Väl framme med Zacky en bit bakom sig gick hon rakt igenom vattenfallet. Zacky började gå efter henne, men när han nästan var framme och skulle gå igenom hördes väsandet igen och klor slet tag i hans cape. Han drog och slet för att komma loss, men greppet släppte inte. Sedan snubblade han till och boken som var inlindad i tyget föll ned i vattnet med ett plask. Han skrek till och försökte böja sig ned för att ta upp det samtidigt som han kämpade för att komma loss från klorna. Boken verkade glida längre och längre ifrån honom i det kalla vattnet ju mer han kämpade för att nå den. Samtidigt såg han också hur stora klor försökte gripa tag i den. Ena foten vek sig under honom när han halkade till på en sten. Grimaserande av smärta lyckades han till slut få loss en liten dolk ur sin cape. Han höjde den och högg sedan intensivt mot varelsen som höll fast honom samtidigt som han skrek.
”Var beredd Wanda. Jag ska försöka kasta in boken till dig när jag får tag i den.”
I samma sekund släppte varelsen sitt grepp om honom och han sträckte sig ivrigt mot den nu blöta boken. Fingrarna nuddade nu vid den och han drog den långsamt närmare bit för bit. Till slut fick han grepp om den. Han drog den snabbt till sig samtidigt som han skrek högt i riktning mot vattenfallet.
”Wanda, jag kastar in den till dig nu.”
Han kastade snabbt iväg boken mot vattenfallet. I samma sekund som den försvann kastade han sig själv handlöst efter och försvann in efter boken.

Utanför hördes ilskna vrål och väsande från varelserna som hade angripit dem. Wanda tog emot honom med boken i famnen. Hon kramade honom hårt och grät av lättnad.
”Zacky är du skadad?” snyftade hon.
”Nejdå det är ingen fara med mig, men hur är det med din arm?”
”Det är bara en skråma som tur är”, svarade hon och kramade honom en gång till så hårt att han blev alldeles röd i ansiktet.
De såg sig omkring där de stod. Det var en stor grotta och där syntes lite ljus från en öppning längre in. De satte sig ned för att pusta ut och hämta andan. Men efter en liten stund reste de sig upp och gick långsamt vidare in i grottan mot ljuset. Zacky haltade lite, men stödde sig mot Wanda. När de var en liten bit från ljuset uppstod där en tjock dimma i en grön nyans. De såg på varandra en stund. Sedan började de snabbt gå mot dimman, steg in i den och försvann. Dimman började långsamt försvinna och inne i grottan blev det återigen helt tyst och stilla. Av Zacky och Wanda syntes inte ett spår.
Utanför grottan hördes fortfarande de ilskna vrålen från varelserna som var kvar där. Emellanåt dunsade det till mot grottväggarna som om de försökte ta sig in, men sedan verkade de inse sitt nederlag och vände därifrån. Deras vingslag hördes försvinna bort från platsen och på ängen utanför grottan var allt åter tyst och stilla. Så även i skogen där enbart de vanliga nattljuden hördes en ugglas hoade och vinden i träden.