Morgonen var kall, regnig. Ruggig. Fortfarande helt ovetande om den iskyla som snart skulle genomfara dig närmade du dig dungen. Helt oförberedd. Det som såg ut att vara en  död ung kvinna i trettioårsåldern, vem som helst, visade sig vara något helt annat.

Minns du känslan när du böjde dig ner, försiktigt sträckte fram två fingrar för att söka efter puls? Och hur blicken brast just i det ögonblick du fick ögonkontakt? Kommer du ihåg skräcken som sköljde över dig när du granskade anletsdragen. De blå ögonen, vidöppna och tomma, den lätt böjda näsan och munnen med de smala läpparna. Och håret, visserligen rufsigt och i oordning, men i samma färg och samma klippning som ditt eget. Du kippade efter luft, reste dig snabbt och tömde dig sedan bland några buskar längre bort. Kommissarien som inte stod pall för en död kropp.

Men det var inte döden i sig själv som chockade dig, inte heller det faktum att en ung kvinna nyligen mist sitt liv. Nej, det var personen i sig, kvinnan som låg där framför dig som gjorde dig sjuk av rädsla.
Kvinnan som dog i det ögonblick du sökte hennes blick. Kvinnan, som i varje synlig detalj, var din dubbelgångare.

"Hur är det fatt?" Cederberg som frågade, tittade granskande.
Du nickade mot kroppen, hörde honom kippa efter luft. Sedan: "De' var som själve faan."
Som i en dimma noterade du frågor och svar. Såg kvinnan med hunden, hon som hittat den livlösa kroppen, ambulansen som anlände, hörde beskedet: redan död.

Larsson från rättsmedicin dök upp, rättsteknikerna. Dödsorsaken kunde inte fastställas på plats, men kvinnan avled troligen vid tidpunkten för påträffandet. Inga identitetshandlingar, kvinnans identitet okänd.

Order delades ut, arbete fördelades och när kroppen var bortförd tog Cederberg dig i armen och ledde dig mot bilen. Och sedan en tryckande, genomträngande tystnad. I ditt huvud snurrade tankarna. Du kände det som om det var du som var död. Som om det var du som just nu var på väg till patologen.

Du arbetade dig igenom dagen. Ställde frågor, sammanfattade och gav order. Sedan besöket på rättsmedicin. Du som oftast lämnade till andra att bevista en obduktion. Den här ville du däremot inte missa.

Kommer du ihåg kväljningarna när han höll upp lever och mjälte?
"Alla organ verkar intakta så här långt", sa Larsson. "Det märkliga är att vi varken har hittat yttre eller inre skador som kan förklara varför hon dog. Men däremot en hel del blåmärken på båda armarna och en blånad på vänster axel." Larsson pekade och förklarade. "Troligen en gammal fraktur på vänster underarm. Man kan misstänka att hon varit utsatt för misshandel, men skadorna är gamla, de färskaste ett par dagar. Misstänker förgiftning, eventuellt självmord. Men det lämnar vi till labbet att avgöra."
Medan han pratade fixerade du födelsemärket på kroppens högra axel. Det bruna, hjärtformade. Mindes första gången din före detta man sett det. Hur han strukit över din axel, kommenterat märkets form och sedan kysst det. Ditt födelsemärke, din axel. Sedan vände du dig snabbt bort och tackade Larsson. Sa att du måste rusa, men att du skulle höra av dig sedan. Bad honom ringa så snart han visste mera.