Den är av hård plast och känns lite kall i mina händer, utrymningsplanen. Jag studerar den tyst, inte för att jag är intresserad utan för att jag inte har något annat för mig. Utanför är det bara vitt, luddigt och lite spöklikt, och inne i kabinen överröstar motorernas dån allt när vi äntligen bryter igenom bomullsmolnen.

En stund senare letar sig en solstrimma in genom den lilla gluggen i kabinväggen. Bredvid mig sitter mamma. Jag märker att hon är inne i en av sina depparstunder igen, snörvlar diskret i näsduken och låtsas vara oberörd. Pressar fram ett litet leende då och då, ett leende som inte alls passar till hennes rödkantade ögon.

Det hade känts så underbart att få bjuda mamma på den här resan efter allt som varit under våren. Att få göra något roligt tillsammans, att få komma bort och glömma allt för en vecka. Först hade hon slagit ifrån sig. ”Inte ska du …” och ”Det är dina pengar, de ska inte användas till en resa till mig …”. Sedan sagt att hon själv skulle betala sin biljett. Men det visste vi ju båda, att det hade hon inte råd med. Särskilt inte nu när allt blivit som det blev med flytten och nya lägenheten, och att hon nu, efter att Micke flyttat ut, ensam skulle få betala allt. Så till sist hade hon gett med sig. En vecka i Turkiet, en vecka för att glömma. Glömma och gå vidare. Och jag hoppas så att det ska lyckas!

Mamma behöver verkligen komma bort. Få nya perspektiv och framför allt inse att Micke inte är något att ha. Att alla tårarna hon fällt är helt i onödan. Att han inte alls är värd dem. Fast de flesta tårarna har nog gällt mig. ”Kan du någonsin förlåta mig? Att jag inte begrep bättre …” Och sedan en flod av nya tårar. Och fast jag har försäkrat och bedyrat att jag visst förlåter, förklarat att allt är bra nu, så är det som om hon ändå förebrår sig. Om och om igen. Och jag hoppas så att den här resan ska få henne att glömma allt och förstå att vi nu måste släppa det som varit. Att det är nu som livet börjar. På riktigt.

Utanför gluggen är himlen löftesrikt blå. Den är så intensivt blå så det nästan svider i ögonen. Nedanför, långt, långt där nere, ser jag bara moln. Gotland borde ligga där under någonstans, men allt jag ser är ett lager veckad bomull. Det ser så mjukt ut. Inbjudande, liksom. Som ett mjukt täcke som ska fånga upp en ifall planet störtar. Men bedrägligt. Jag vet att det bara är en illusion om skydd och säkerhet. Trygghet. Precis som livet självt.