Koltrasten

Det var en gång en liten, nätt och mycket vacker koltrast som varje dag satt på en trädgren utanför sovrumsfönstret till det nybyggda och röda huset med vita knutar. Den öppnade sin gula näbb och en melodisk och vacker sång hördes. I huset bodde en kvinna, vilken kände sig så lyckligt lottad över att ha en sådan granne. Kvinnan höll så sakteliga på att väckas ur sin tio timmar långa sammanhängande sömn, hon öppnade sina ögon, tittade på koltrasten och tackade honom för skönsången. Utanför sovrumsfönstret strålade solen från en molnfri himmel, innanför spred sig en doft av kaffe medan hon sträckte på sin kropp. Dörren öppnades och in kom mannen med en frukostbricka, så som han gjorde varje morgon. Hon satte sig tillrätta i sängen medan han försiktigt ställde ned frukostbrickan, bestående av nymalet kaffe, nybakta croissanter, färskpressad apelsinjuice, nyplockade liljekonvaljer och morgontidningen. Hunden som aldrig uträttade sina behov inne, gläfste försiktigt för att berätta att han var vaken. Både mannen och den på golvet lydigt sittande hunden, tittade kärleksfullt och utan dold agenda på den ätande kvinnan. Efteråt tog han bort brickan, hunden försökte inte äta upp de smulor som hamnat i sängen utan satt lydigt kvar på golvet medan mannen borstade ned smulorna i sin, för de kvarlämnade smulorna, perfekt kupade hand. Efter sedvanlig rygg- och nackmassage hördes ett välbekant ljud inifrån den nyrustade barnkammaren. Barnet vaknade, efter att ha sovit tolv timmar i sträck och jollrade glatt. Mannen hämtade henne och lade varsamt ned henne i sängen bredvid kvinnan. De gosade med ett förnöjsamt barn, som inte ätit på mer än fjorton timmar, och tänkte på vilken lycklig liten familj de var. Barnet sträckte handen mot kvinnans bröst, kvinnan kände hur mjölken rann till och hon överväldigades av kärlek till barnet. Barnet sög i sig mjölken, lade sin lilla hand på kvinnans bröst, öppnade sina ögon och såg in i hennes. Allt tydde på ömhet, närhet och djup kärlek. Mannen och hunden iakttog den ömma scenen med stor beundran. Mannen gick plötsligt till fönstret, öppnade det och tog in den sjungande koltrasten, lade den försiktigt över sin axel och strök den över ryggen så att den rapade.

Barnet skriker. Kvinnan vaknar med ett ryck och sätter armbågen i halsen på mannen som ligger och snarkar. Hon frågar mannen om han kan hämta barnet som skriker och får till svar att han ska göra det snart, bara den oerhörda smärtan i halsen försvinner och om kvinnan hämtar kaffe och ostfralla, den nedre delen, till honom. Kvinnan hämtar istället ett stycke uppretat barn som inte fått mat på ungefär en timme. Barnet suger girigt i sig mjölken, barnet bankar uppfordrande på bröstet som att det går för sakta för mjölken att komma ut och sekunden efter ligger en bröstmjölksspya på kvinnans bröst. Barnet som inte har öppnat ögonen på hela tiden somnar med halva bröstvårtan i munnen. Då kvinnan försöker ta bort bröstvårtan ur barnets mun bankar hon ilsket på bröstet samtidigt som hon biter tag längst ut på den en decimeter långa bröstvårtan, precis där det gör som mest ont. Barnet ser rasande in i kvinnans ögon. Barnets beteende tyder på brutalitet, avståndstagande och bottenlöst fientligt sinnelag. Barnet är Antikrist. Mannen och hunden har vaknat av barnets smackande och frustande och tittar irriterat på barnet och kvinnan. Hunden går raka vägen till sitt kisställe, kvinnans tofflor, lyfter på benet och låter tofflorna återigen nedsköljas av kiss. Mannen tar sig på halsen och tittar uppfordrande på kvinnan. Kvinnan masserar mannens hals då det alltför välbekanta ljudet utanför sovrumsfönstret hörs, där sitter den förbannade koltrasten med sin gula fula näbb och sjunger sin vidsträckt hörbara och frånstötande sång om och om igen. Kvinnan glor ilsket på den, gör obscena gester men inget hjälper. Den fortsätter sjunga sina avskyvärda sånger så att fjäderdjävlarna ryker, med ett hånfullt leende på sin gula fula näbb sena eftermiddagar, kvällar och ibland ändå tills det blir fullständigt mörkt och så börjar den om igen strax efter soluppgången. Koltrasten är en livskraftig och avskyvärd hyresgäst.

Mannen stönar till, kvinnan har visst masserat mannen lite för hårt. Nämen, oj då!