Ängeln

Livet kan ibland vara fullt av orättvisor! Några drabbas värre än andra… Sofia tillhörde nog dem som sluppit ganska lindrigt undan, även om hon själv inte tyckte så. Åtminstone inte tidigare, även om hon på senare tid funderat mycket över saken.
Hon hade vid det här laget uppnått den aktningsvärda åldern av sjuttiosju år och i ärlighetens namn fick man väl säga att hon fått sina törnar. Vid femtiotre års ålder rycktes hennes livspartner utan vidare bort från henne. Och plötsligt var hon alldeles ensam…
Den första tiden var hon förkrossad av sorg men så småningom började såren läka. Veckor blev till månader och månader till år. Snart hade saknaden övergått i vrede, vrede över att bli lämnad ensam. Inga barn hade äktenskapet givit henne, så inga barn kunde trösta henne. I stället fann hon sig plötsligt alldeles ensam för att möta ålderdomens höst.
Så småningom hade hon dock kommit till sans, vad tjänade det till att vara bitter? Det enda hon fick ut av det, var glåpord som kastades efter henne av ungdomar som inte förstod… Nej, då var det bättre att inte sörja.

Men en dag hade hon kommit till en vändpunkt, det var den dagen hon mötte Nina. Flickan hade fångat hennes hjärta och sedan den dagen hållit det kvar i sitt fasta grepp. Aldrig någonsin skulle hon släppa taget.
Nina hade fått Sofia att leva igen, även om det inte skulle vara för evigt. Kvinnan var klarsynt nog att förstå hur det hela en dag skulle sluta, men hon vägrade erkänna det ens för sig själv. I stället engagerade hon sig i flickan som om hon vore hennes öde…
Ett sorgset leende, kanske rent av vemodigt, drog plötsligt över den gamlas ansikte. De fina rynkorna som löpte kors och tvärs över kinder och panna, djupnade och blev till kraftiga fåror. Sorg, hat, men också ilska fick ögonen där de låg djupt i sina hålor, att börja brinna. Huden som i brist på spänst, hängande i lösa veck kring eldkloten som brann med sådan hetta, förstärkte bara känslan av att de var på väg att trilla in i det magra kraniet.
Idag var hela hennes inre i uppror. Det gällde visserligen inte henne själv, men det gällde Nina. Ödet hade ännu en gång slagit till med sin grymma domedags yxa och splittrat glädjen i ett enda hugg. I spillrorna av det hugget, hade Sofia funnit Nina. Flickan hade varit tillintetgjord av förtvivlan… En förtvivlan som Sofia varken kunde eller ville acceptera.
I stället hade hon under förevändningen att hon skulle ta sin vanliga promenad, tagit saken i sina egna darriga händer. Ålderdomens stela steg förde henne framåt längs trottoaren, medan ilskan hotade att kväva henne. Ett sådant tryck i bröstet… Aldrig tidigare hade det väl gjort så ont?
Andningen blev ansträngd och till slut var hon tvungen att stanna för att hämta krafter. Krafter som hon visste hon skulle behöva…

Det fanns inga bortförklaringar, inga förmildrade omständigheter! Endast ren och skär inskränkthet. Men vid Gud om hon tänkte tillåta det! Aldrig!
När hon på nytt kände sig stark nog att fortsätta, gjorde hon så. Än en gång var stegen fulla av kraft och meter efter meter lade hon bakom sig, snart skulle uppgörelsen komma!
Medan solen och molnen lekte tafatt över hennes vitskrudade hjässa, tog hon sig fram med styrkan hos en tigerhona. Klorna var vässade till kamp och hennes inre brann av lust att döda.
Kraftiga sulor gjorde gången taktfast…
Hon bar en marinblå kappa med handskar i samma färg som hon inte brytt sig om att ta på, det fanns ingen tid… När man såg den gamla fick man en känsla av energi och beslutsamhet, ett skal som passade hennes ärende. Kanske skulle även han bli lurad…

Hon tänkte på sitt första möte med lilla Nina. Flickan hade suttit så blek och tärd i sin rullstol. Gården mellan husen var hennes fästning, men stolen hennes boja…
Sofia kom hem från sitt canastaspel, som vanligt med vinstens sötma på sina läppar. Hon slog sig ner på bänken bredvid flickan och började prata. Orden flödade beredvilligt ur den gamlas mun, letade sig vidare och försvann till slut in i flickans vidöppna öron. Hon tog det till sig och slöt det i sitt inre, samtidigt som hon återgäldade med egna ord… Tiden mätte inga minuter när de med lätta vingar flög sin väg.
Men så med ens, innan varken den gamla eller flickan visste ordet av hade en inkräktare stört deras ro.
Kvinnan reste sig stor och mäktig över den tunna flickan, men till den gamlas förvåning hade Nina lett. Det abrupta intrånget var välkommet även om hon själv brann inombords… Ninas mamma tog ingen som helst hänsyn till den gamla, hon hade kommit för att hämta henne, rycka bort henne...
Sofia hade med möda övervunnit sitt hat och presenterat sig, sedan lät hon tungan glappa iväg utan att hjärnan längre styrde orden som rann ut… Vad var det för fel på flickans ben? Varför bar de inte hennes tunna kropp? Varför var hon fängslad till stolen som egentligen tillhörde åderdomens hemska plåga?
Flickan vände sina stora ljusblå ögon mot den gamla, det fanns ingen andledning att dölja sanningen! Hon hade ju drabbats av den hemska sjukdomen som till slut skulle släcka hennes låga… Hon lät lugn men också lite överseende med den gamlas okunnighet, hade hon aldrig hört talas om cancer? Utan minsta darr på rösten hade hon bara konstaterat fakta.
Sofia genomborrades av en isande kyla som förstärkte stelheten i den redan så stela kroppen, bara hjärtat fortsatte att slå. Sakligheten! Bekännelsen! Hur hade det inte tagit på henne? Än i dag kände hon samma kyla, de där korta meningarna som för alltid förändrade den närmaste tiden, förändrade hela hennes liv…

Aldrig skulle hon glömma det ögonblicket, aldrig någonsin. Flickan var bara åtta år men fann sig i sitt grymma öde utan att klaga, vem var då hon som kunde ifrågasätta meningen med allt?
Efter den där första dagen hade de träffats många gånger. Det var som om Sofia på något oförklarligt sätt drogs till lilla Nina. Hela hennes kropp darrade av aldrig sinande behov, ett gift som måste tillgodoses…
Utan att egentligen planera det, kom det sig alltid så att de råkade träffas. Fästningen fick ännu en själ att vårda, men hon var inte fängslad. Hon gamla människan blev beroende av den döende Nina och deras stunder tillsammans. Giftet spred sig och likt en alkoholist drack hon begärligt, hon fick aldrig nog… Flickans grymma öde åt sakta men skoningslöst upp henne inifrån…

Ninas mamma bar ner den tunna lilla flickan i sina armar, och Sofia led. Det skulle ha varit hon som bar den unga, men hennes kropp orkade inte. Hon fick nöja sig med att sitta bredvid flickan där hon satt i sitt fängelse. Ibland bröt hon sig ut och satt i stället en stund på bänken, men det varade aldrig länge. För trots att stolen var henne boja, gav den henne stöd…
De här stunderna blev så småningom till ett slags gift för Sofia. Om Nina uteblev en dag kunde hon inte ta sig för något vettigt. Hon vandrade bara fram och tillbaka som en osalig ande i sin lilla etta. Kände det som om hennes livsglädje ännu en gång tagits från henne. Men den här gången led hon helvetets kval med sådan ångest… Sådan smärta… och sådan oro…
Det var som om tiden stod still, varför flög inte minuterna iväg som de brukade. Varför kunde hon inte ta sig till något annat än sitta här och vänta tills nästa gång de möttes?
Sorgen som slagit sitt grepp om henne den dagen för så många år sedan, hade ju släppt och lämnat plats för en ny sorg. Att bli änka vid bara femtiotre års ålder, kunde väl vara tungt nog. Men då hade hon inte mött Nina. Hon hade inte ens brytt sig om att gifta om sig, varför skulle man utmana ödet ännu en gång.
Inte heller hade det funnits någon som friat, men det hade gjort sak samma. Hon hade haft sin man och sin livskamrat, nu var hon för gammal för att älska, i alla fall på det sättet. Nu räckte hennes kärlek bara till för lilla Nina, aldrig skulle hon kunna dela på den.