Onsdag 11/1

Jag hette Eric Johnson.

Jag dog för länge sedan.

Det här är historien om mitt liv och min död.

Nej. Nej, det där är inte riktigt sant. Min död får någon annan berätta om. Jag vet visserligen när jag dog, nästan på sekunden. Men vad som hände därefter vet jag ingenting om. Det lämnar jag åt er. Ni som kommer efter får berätta. Eller möjligen fantisera. Det enda jag kan göra är att berätta om mitt liv och det är den insikten jag har kommit till de senaste dagarna. Att jag måste leva det igen innan det är över.

Trots att ämnet är givet är det som alltid svårt att veta exakt hur man ska börja. Så har det alltid varit. Bara tempus-formerna är tillräckligt för att göra mig galen. Det är nu för mig, då för er.

Det enda jag alltså vet med säkerhet är att när ni väl läser det här är jag död. Död. Jag är död. Alla jag känner är döda. Alla jag någonsin skulle ha lärt känna är döda. Alla jag inte lärt känna och aldrig skulle lära känna är döda. Döda.

Det är givetvis egentligen en fullständigt absurd kunskap att gå omkring med och i början visste jag uppenbarligen inte alls vad jag skulle göra med den.

Efter presskonferensen var det som om hela världen drabbades av samma sjukdom. En sjukdom vars enda symptom var misstro. Vi sa nej samtidigt. Allihop. Sedan skrattade vi. Sedan grät vi. Sedan skrek vi. Sedan började vi prata. Inte jag förstås. Jag satt den mesta tiden bara framför datorn och tv:n. Till och med radion. Jag slukade all information som fanns även om den till en början bara upprepades gång på gång av olika personer som alla lät likadant. Lika misstroende.

Så småningom var det dags för experterna att säga sitt. De hade ny information, men ingen skiljde sig från någon annan och till sist lät de också likadant.
De förklarade hur de kunde veta vad som skulle ske, de förklarade varför vi inte kunde göra något åt det, de förklarade och förklarade utan att jag kunde förstå. Sedan kom de ilskna frågorna. Varför hade de inte sett något tidigare? Varför kunde vi inte göra något? Varför? Och experterna förklarade och skyllde ifrån sig samtidigt som de menade att de inte skyllde ifrån sig.

Därpå följde politikerna. De försökte inte förklara. Bara lugna. Försäkra. Ingenting kommer att förändras. Allting kommer att fungera. Jag undrar om de verkligen kan lova något sådant, men det var i alla fall vad de lovade. De lovade också att de skulle arbeta för en lösning. Att experterna uttalat sig för tidigt. Att ingenting var säkert.

Därefter dök några experter upp igen. De bad om ursäkt och förklarade att politikerna hade rätt. De hade uttalat sig för tidigt. Undrar om någon trodde på det. För nya och gamla experter återkom snart och sa att deras samvete tvingade dem att berätta sanningen och att sanningen var att inget kan göras. Att vi är dömda. Att slutet är bestämt för oss alla.

Ibland uttalade sig ”vanliga” människor. De var arga och förbannade på allt och alla. Många grät. Några skrattade. Många menade att det var vårt eget fel. Att vi bara har oss själva att skylla. Andra ville skylla på experterna eller politikerna. Jag? Jag satt där och lyssnade och förvandlades långsamt.

Från ett zombielikt tillstånd transformerades jag till den person som till slut satte sig framför datorn och skrev dessa ord. Och om jag nu ska göra det här måste jag göra det på mitt sätt. Således är det bara att återvända till början och starta där.

Jag hette Eric Johnson och jag dog för länge sedan. Hur länge sedan vet jag inte. Kanske vet ni? Några få år? Några hundra år? Tusen? Miljoner? Jag skriver de här raderna förutsättningslöst. Någon större nytta lär det inte göra och ni lär snart också lista ut att de egentligen inte är särskilt viktiga. Definitivt inte i det stora hela och inte för er. Kanske inte ens för mig. Det sista återstår att se, men ändå skriver jag och på något sätt känner jag att jag måste. Jag måste göra något nu. Det går inte att bara sitta och vänta. Många andra bättre lämpade för uppdraget kommer att förklara för er vad det var som hände och varför. Många bättre lämpade för ett sådant uppdrag sitter säkerligen precis som jag framför en dator redan nu. Så måste det ju vara. Skillnaden är att de människorna har något av värde att berätta. De funderar med all säkerhet just nu på vad som bör efterlämnas till kommande generationer. Precis som grottmänniskorna ritade på stenväggarna, precis som vikingarna karvade ner sina berättelser med sin runskrift så kommer människor med hjälp av den tillgängliga tekniken förklara sådant de anser vara nödvändigt att dela med sig av. Så blir det inte för mig.

Om det finns något jag kan göra så är det egentligen bara att berätta min egen lilla och i sammanhanget givetvis totalt betydelselösa historia. Jag vet ju inte särskilt mycket. Jag kan inte särskilt mycket därför kan jag inte berätta något annat än om mig själv, om min värld.

Jag har tvekat. Det har inte varit lätt, det ska jag inte säga. Länge har jag hållit mig borta från det tangentbord som under en stor del av mitt liv var mitt främsta arbetsredskap. Det var min enda dröm. En dröm som blev en mardröm och jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men till slut lyckades jag övertyga mig själv om att det var det rätta att göra.

Det kom till mig under någon av nätterna då jag satt på balkongen, omringad av iskylan som håller min stad i ett järngrepp. Jag satt där och stirrade upp mot natthimlen för att se om jag möjligtvis skulle kunna få syn på döden som är på väg mot oss alla. Jag lyckades inte och jag kommer inte att göra det heller. Det blir inte alls blir som i filmerna jag sett. Det här är något helt annat som så ofta är fallet när det handlar om verkligheten. Och när jag har satt där och stirrade i mörkret växte något inom mig. Ett behov av att berätta. För vem? Tja, det var Cyril Connolly som sa något i stil med att det är bättre att skriva för sitt jag och inte ha någon publik än att skriva för en publik och inte ha något jag. Fritt och säkerligen felaktigt översatt, men det var ett citat jag mindes när jag satt där och funderade på vad jag ska göra med min tid nu. Nu när jag inte kan resa eller festa bort den. Så kanske är det så. Jag skriver för mig själv. Men jag skriver i sådana fall också för en publik som jag inte vet om den finns.

Och OM ni nu har hittat detta och tolkat dessa rader är det givetvis upp till er att göra precis vad ni vill med dem.
För vad kommer de egentligen att betyda? Kanske förstår ni allt, kanske inget alls, men vad spelar det för roll? En obetydlig man berättar sin historia. Han gör det för sin egen skull. Han gör det för att han måste. Så det börjar nu och om fem månader och tretton dagar är allt över. Då skrivs slutet oavsett hur det ser ut. Det är en kunskap som vi alla måste bära och vi får själva välja hur.

Jag har bestämt mig för att försöka bära den med tillförsikt. Det finns såklart ett sätt att slippa undan kunskapen. Genom att göra slut på allting redan nu så kommer man undan. Det är dock inget val för mig. Jag vet nämligen sedan tidigare försök att jag inte klarar av det. Så det är bara att fortsätta och finna en tröst i att ingen egentligen är ensam i det här och det finns de som har det värre. Det finns de som har varit medvetna om vad som väntar längre än vi andra. Det har spekulerats i hur länge de har haft den här kunskapen. Egentligen kan det göra detsamma. I alla fall för mig. De som visste valde att vara tysta till dess att de inte orkade vara tysta. Eller om det möjligen var så att de tvingades berätta sanningen innan någon annan lärde känna den.

Om det var rätt är svårt att säga, men här i den i sena timmen hör jag fortfarande folk som gråter, som skriker och som vägrar acceptera verkligheten. Folk som garanterat mått bättre av att inte veta. Som inte velat veta. De måste leva med döden nära inpå precis som jag och de måste precis som jag hantera det. Så jag skriver för vad ska man annars göra i väntan på slutet? Det här är mitt sätt att överleva. Faktiskt så känner jag något som skulle kunna beskrivas som glädje över att äntligen sitta framför tangentbordet igen. Och jag känner en glädje i att veta att mina ord får liv genom er. Vilka ni än är. Det är så jag föreställer mig dessa raders öde. Att de uttalas av någon eller några som jag bara kan ana lite svagt långt borta vid horisonten.

Soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=xe3RqgnXaT4