Påsksmällen

Statskupp i lilla fridfulla Sverige. Fan tro´t.
     Kuppledaren och missnöjespolitikern Ebbe Ericsson lovar svenska folket guld och gröna skogar.  Men i maktställning visar Ebbe en mörkare sida.
    Kuppkamraterna, ett gäng politiker från alla håll och kanter, försvinner en efter en.
    Mörkhyade Arvid kommer till ett land som inte längre är så tryggt. Adopterad från Colombia av mamma Silvia och pappa Karl.
      Silvia är chef inom säkerhetspolisen och trogen regimen.
     Karl värvas till de "blågula", får sparken från jobbet, super ner sig, och...
     Lille Arvid Junior får lida, inte bara för sin hudfärg utan även för det mamma och pappa sysslar med.
     Morfar är så överviktig att han måste lyftas ut och in med lyftkran.
     Farfar grips för några dikters skull.
     Mormor har inte längre sin kyrka att gå till, när alla kyrkans boningar stängts för det de varit ämnade.
     Att familjen har en koppling till galenpannan Ebbe Ericsson vet bara Arvid Juniors farfar.
     Men varför inte börja från början...
     Halv fyra på tisdagsmorgonen, efter påskhelgen, väcktes Silvia
av sms-meddelandet ”Påskliljorna har vissnat”.
     Nu hade det alltså skett, det hon väntat på så länge.
     Men som många inte ens kunnat drömma om kunde hända i fridfulla lilla Sverige.
     Silvia skyndade till polishuset i Fala.
     Hon skulle leda specialstyrkan, och hade namnlistor på vilka som skulle gripas.
     – Vilket extraordinärt mottagande? Jag hade inte en aning om att det skulle vara någon övning av den här kalibern, sa statsminister Per-Brynolf Göransson när han denna annandag påsk vid midnatt klev ur sitt jetplan på Arlanda – brunbränd och glad efter tio dagars solsemester på Rivieran.
    Nedanför flygtrappan stod överbefälhavare Harald Storm tillsammans med
ett gäng officerare. En bit bort stod några helikoptrar med surrande rotorblad.
Ännu längre bort skymtade fyra JAS2-plan, varav två var på väg ut för att lyfta.
     Där fanns också två Herculesplan ur vilka det ringlade en massa pansarfordon.  Plutoner marscherade härs och tvärs beväpnade som för strid. Motorbuller och kommandorop.
    Inte ett enda charterplan syntes till. In- och utrikeshallarna var nedsläckta.
    Statsministern gjorde kollektiv morsningvink åt officerarna och tog Storm i hand.
    – Du kan du Harald. Nästan så man kan tro att du gjort en statskupp, din lustigkurre där, sa Göransson.
    Han skrattade, fällde upp kragen och fick hålla i hatten i blåsten.
    – Imponerande, inte sant? sa överbefälhavaren.
    – Ja, det måste jag tillstå, till och med stoppat civilflyget…
    – Har du haft det fint därnere? 
    – Fantastiskt, fint väder och fina...ja du vet...
    – Tur med vädret och allt således…skönt komma ifrån lite, samla tankarna, få nya krafter, eller hur?
    Statsministern nickade och blinkade, och sällskapet gick hukande i blåsten mot hallarna.
     – Har du tid att följa med till VIP-rummet ett ögonblick? Jag har en sak jag måste berätta för dig, sa Storm och klappade Göransson på axeln.   
    – Det är ju alldeles svart där borta?   
   – Vi ska tända, inga problem, sa ÖB.
   – Jaja. Jag är hungrig och trött och behöver komma hem. Bojan väntar vet du, sa Göransson.
   Han var inte upplagd för att höra Haralds omständiga redogörelse för ännu en lyckad övning.
    – Men det är viktiga saker, Per-Brynolf.
   – Jaså, då så. Bara det går snabbt så, sa Göransson.