Christer M

Flera år innan jag började skriva på allvar hände mig något mycket egendomligt. Jag låg och slumrade och väcktes plötsligt av att hunden Lajka satt på sängtäcket och slog mig lätt över näsbenet med ena tassen. Båda blev vi lika överraskade då vi fick se varandra. Lajka hoppade förskräckt ned från sängen och sprang iväg över golvet på slirande tassar. Den ivriga flykten över det hala golvet bär jag fortfarande med mig som ett glasklart minne.
Jag hann tänka att Lajka inte skulle kunna lämna rummet där jag låg om hon var verklig eftersom dörren var stängd. Å andra sidan insåg jag att Lajka skulle upplösas och försvinna om hon var en hallucination eller en dröm. Men det var hon inte. Hon försvann inte. Lajka kröp in under byrån och lade sig. Med stora gåtfulla ögon låg hon kvar där och stirrade mot mig tills jag försvann ...?

Vem visste egentligen om det gick att dö ordentligt i tyngdlöst tillstånd, hann jag tänka.