Prolog

Den Iberiska halvön

114-113 f.kr

Den bris som tidigare känts så sval hade nu övergått i kraftiga kastvindar och det skulle inte dröja länge förrän stormen var över dem. Längst upp på Quantums murar stod Aulius, första centurion i den romerska femte legionen, och spanade ut över dalens lägre del, där fiendens lägereldar snabbt började sprida ut sig. Mörkret höll på att övervinna dagens ljus och sakta men säkert övergick dagern till kvällning. Skulle detta bli hans sista natt? Var det här hans liv skulle ändas, en stormig natt i ett öde landskap? Om detta var gudarnas vilja så accepterade han den. Han var dock besluten att ta med sig så många som möjligt av fienden på sin färd till Hades, en fiende som nu var i full gång att förbereda en attack mot hans fästning.
Han sneglade över sin vänstra axel och såg sina legionärer vara i full färd med att befästa murar och portar så gott de kunde med de fåtal medel de hade att tillgå. De var alla väl medvetna om situationens allvar och visste med sig att de var dömda på förhand. Omringade och utan förnödenheter var det bara en tidsfråga innan fästningen skulle falla och de skulle antingen stupa eller bli tillfångatagna. Om det sistnämnda inträffade skulle de utsättas för en grym tortyr för att sedan, om deras utmärglade kroppar fortfarande fungerade, säljas som slavarbetare i någon avlägsen gruva. Ett öde värre än det som med största sannolikhet väntade på slagfältet - döden.
Aulius var fast besluten att alternativ nummer två var uteslutet, då skulle han hellre ta sitt liv. Att vara slav var värre än att dö och han var säker på att många i hans centuria delade hans övertygelse.
Med en långsam huvudvändning vände han tillbaka blicken där han först haft den. Eldarna, som nyss varit spridda efter en lång linje, hade nu växt, och likt en svärm eldflugor lyste de upp den alltmera mörknande dalen. Vindens kraft var för mäktig för att man skulle kunna urskilja några ljud från fiendens läger men han var väl medveten om att de nu höll på med de sista förberedelserna inför stormningen.
”Porten är befäst och mannarna är beredda, centurion." Utan att han hade märkt det hade hans optio, Crispus, kommit upp för att avlägga den lägesrapport han tidigare bett om.
”Bra”, mumlade Aulius, fortfarande stirrande bort mot sin fiende.
Han visste, likväl som Crispus och de andra i centurian att deras möda att befästa murarna endast skulle ge dem lite extra nådetid, och tid var något som gudarna inte förskonat dem med. Den dagliga ransonen på bröd var redan nere på hälften och vattnet, som redan var ransonerat, skulle ta slut om två dagar. Även om Fortuna skulle benåda dem med regn så skulle det bara fördröja det slutgiltiga resultatet, vilket mannarnas utmärglade kroppar bar tydliga bevis på.
Aulius mumlade lite för sig själv, ohörbart för hans optio. Hur de än gjorde skulle de dö. Den stora frågan var bara hur och när, skamligt eller ärofyllt?
Vinden ökade i styrka och de eldar som tidigare tänts på murarna fick liv och avbröt Aulius tankar. Röken var mörk och tjock, trots detta fann han den ej kväljande. Den kom med associationer om svärdklingor som möttes, varmt, pulserande blod som uttömdes och ond, bråd död.
Han vände sig mot Crispus. ”Det här slaget kommer att bli vårt sista och jag vill bara säga till dig att det inte finns någon annan än du som jag skulle vilja ha bredvid mig då våra öden ska beseglas." Han la armen på sin väns axel och tittade honom djupt in i ögonen. Den modfällda blicken han fick tillbaka var inte samma energiska och blixtrande som han sett då de träffades första gången. De ögon han stirrade i nu avslöjade en uppgivenhet och ingav inte samma styrka och viljekraft som tidigare karakteriserat honom.
Crispus besvarade gesten med att även han lägga sin hand på Aulius axel.
”Du tar orden ur mun på mig. Det finns ingen annan än dig som jag skulle vilja lämna detta liv tillsammans med ." Han gjorde en gest mot manskapet som nu satt runt lägereldarna och förberedde sig så gott de kunde inför det stundande slaget. ”Och jag är övertygad om att ingen av dessa modiga själar skulle vilja ha någon annan centurion att leda dem dit", tillade han.
Aulius besvarade sin väns ord med en nick och frågade med något grötig röst.
”När jag ser ner på dessa modiga själar som alla, med största sannolikhet, kommer att dö, så kan jag inte sluta att ställa mig frågan: Kunde jag ha gjort något annorlunda?”
Crispus släppte taget om sin Aulius axel men lät blicken förbli i sin väns ögon.
”Det finns nog ingenting du kunde ha gjort annorlunda. Felet är Roms och optimaternas. Det är på grund av deras egenkärlek och egocentriska världsbild, där den egna familjekassan och ryktet prioriteras, som vi lämnas här, utan vare sig förnödenheter eller undsättningspatrull. Fan, i deras ögon är vi inte värda mer än deras finvävda togor och nyinköpta parfymer."
Hans röst avslöjade ett förakt och hat gentemot dessa aristokrater som hade lämnat dem att dö på denna gudsförgätna plats. Hade inte denna centuria slagits, blött och dött för Rom? Under alla år som de båda varit i tjänst hade de alltid trott att Rom verkade för allas välfärd, fattig som rik, soldat som bonde. Var detta en utopi eller hade de varit så förblindade av sina illusioner över vad de trodde Rom verkade och stod för?
Crispus lämnade Aulius ensam kvar på muren och gick en runda för att inspektera de legionärer som tilldelats kvällens första vaktpass.
Tankarna tog med honom på en resa från nuet och övergick, som så många andra gånger, till hans syster, den enda av hans anhöriga som var kvar i livet. Han föreställde sig henne framför sig; stående i den jasmindoftande örtträdgården, nybadad och solbränd. Hennes vitala hår, med dess bläcksvarta färg, levde sitt egna liv i den lätta och friska brisen som letade sig fram mellan trädens väldiga stammar. På sitt egna speciella sätt log hon mot honom och han kunde se att bakom de grönfärgade pupillerna fanns en lättnad över att få se honom vid liv. Med sina muskulösa och ärrade armar omfamnade och gav han henne en kram som avspeglade all den kärlek och tillgivenhet han kände.
Det var minnen som dessa som hade hjälpt honom övervinna de svåra situationer som han och Aulius haft i detta helvetiskt varma land. Det var för hennes välmående och för hennes säkerhet han stridit, blött och dödat i Roms namn. Blotta tanken på att hon skulle fara illa eller hotas på något sätt fick hans hjärta att bulta allt hårdare under det solida bröstharnesket.
Han ställde sig frågande till om han någonsin skulle få se henne igen. Hjärtat hyste varma känslor för det men förnuftet sa honom annat. Medveten om situationens allvar förstod han att det bara var en dröm som aldrig skulle komma bli sann, men ack, tänkte han, det är en vacker dröm.
Efter att ha avslutat sin runda runt muren gick han bort till legionärerna som satt runt lägereldarna. Hettan var nästintill outhärdlig så här under sommaren, men så fort skymningen infann sig kom kylan krypande. Detta var något som han snabbt blivit varse under de första dagarna som centurian varit stationerad här i den nordliga delen av Hispania Citerior.
Med en beslutsam blick, som snarare täckte hans modfälldhet mer än den låtsade självsäkerheten, såg han på soldaternas ansikten. Alla vittnade om både hunger, törst och utmattning. Men han visste att när stunden väl var kommen skulle deras trötta och undernärda kroppar ge sitt sista mot den hotande fienden.
Han slog sig ned på en ledig plats och legionärerna runt elden gav honom en nick som hälsning. Under dessa dagar, då de varit omringade och utan hjälp utifrån, hade banden mellan dem vuxit sig allt starkare var för varje dag. Alla hyste varma känslor för varandra, något som enligt Aulius skulle hjälpa dem i stridens hetta. Ingen vill lämna en vän ensam och värnlös i fiendens händer.
Plötsligt hördes varningsrop från muren – fienden samlade ihop sig. Alla legionärer som suttit runt eldarna for snabbt upp och ställde upp sig i en perfekt formation framför Aulius, som nu skyndat sig ned från muren till den lilla borggården. Ingen av hans legionärer var helt oförberedd på händelsen, även om de inte hade förväntat sig ett anfall så här nära kvällningen. Det var en våghalsad satsning från fiendens sida, då mörkret kunde vara såväl sin bäst allierade men också sin värsta fiende. De mer rutinerade legionärerna visste om detta och minnen av historier, skrönor och egna erfarenheter väcktes nu till liv bakom deras spända blickar. Mörkret var som ett spel med ett oförutsett tärningskast, där insatsen var den högsta en människa kunde satsa – sig själv.
”Legionärer av Rom. När jag ser på er kan jag inte undgå att känna stolthet och ära. Ni har alla varit med mig under en lång tid och under alla år vi stridit tillsammans har ni aldrig svikit mig." Han lät blicken dröja längs linjen av soldater och kunde inte undgå att märka hur glesa leden kommit att bli under den tid de varit omringade. "I kväll förväntar jag mig därför ingenting annat. Jag är stolt över er och innan jag nu ger er min sista order vill jag bara säga att ni är alla välkomna till mig i Elysium, där vi ska äta oss tjocka, dricka oss fulla och stilla våra lustar med bejakande vackra kvinnor."
Centurian slog sina spjut mot sköldarna, som gav ifrån sig ett hårt och kompakt dån, vars mäktiga läte fyllde lägrets inhägnad och spred sig över fästningens murar.
”Jag väljer att kalla er ”kamrater", för det är vad ni är för mig. Ett starkt band har knutits mellan oss alla och ikväll vill jag att ni hedrar detta. I kväll existerar inga skillnader oss emellan. Min grad och era respektive klasser väger ingenting, för vi är alla romerska medborgare och legionärer som slåss för att skydda vår stads rättmäktiga territorium. Vi har alla svurit en ed att skydda den stad som vi så högt älskar och ikväll kommer vi ännu en gång utsättas att hylla och fullfölja den.
Legionärerna angav ännu ett par hårda slag mot sina sköldar och de läten som först lämnat lägrets inhägnad och nu höll på att sakta försvinna bort i kvällningens lugn, fick nu nytt liv.
Aulius gjorde en gest mot stadsporten. ”Utanför dessa murar finns det en fiende som inte kommer att visa någon som helst barmhärtighet mot er, så visa inte någon sådan mot dem heller."
Han lät orden sjunka in i deras medvetande och kunde se hur beslutsamheten mer och mer växte sig starkare, vilket uttrycktes i deras smutsiga och ärrade nunor.
”Att kapitulera i denna sista strid är inget alternativ. Det är antingen fångenskap eller döden. Jag själv vet vad jag ska välja, och vad jag kan se i era ansikten så har ni också gjort ert val." Aulius såg på legionärernas ansikten, som alla uppvisade en stor beslutsamhet inför den stundande prövningen. Inte i någons blick kunde han urskilja något som ens liknade rädsla eller fruktan. De var alla härdade och erfarna legionärer, vana med de hemska scener ett fälttåg medförde. Det var en synd att de skulle offras för att aristokraterna i Rom inte kunde enas.
”Legionärer! Visa ingen fruktan, ty döden kommer till oss alla. Det slutgiltiga avgörandet är oundviklig, men vi kan själva bestämma hur vi ska möta det. Ska vi möta det som gamla och ålderstigna gubbar, med hängande magar och förflutna drömmar, eller som tappra soldater, ärofulla och renhjärtade?"
Soldaterna började trumma mot sina sköldar och skrek samtidigt ut Aulius namn. Högre och högre, kraftigare och kraftigare. Tillsammans lät de som en hel legion och om inte fienden redan hade vetat om deras numeriska antal så skulle nog dessa läten ha lurat dem att tro något annat.
”För Rom och för döden!" Aulius kraftiga och beslutsamma vrål fyllde den kyliga kvällsluften och mannarna fyllde in. "Romam atque moriendum!".
Marken under dem började skälva rytmiskt till deras slag, och ur den kyliga jorden reste sig gudarnas krafter och for in genom var mans halvblottade ben, på vars svällande muskler mörkblåa blodådror pulserande med en ökande hastighet. Den uppkallade kraften och det rus som de tillsammans skapade fortsatte att spridas genom deras kroppar och stadfäste sig slutligen i deras hjärtan. De var legionärer, krigsmaskiner från Rom, utbildade att försvara sin stads tro och trygghet med sina liv. Denna kväll skulle bli deras sista chans att tjäna denna som de så evinnerligt älskade.
I ett annat läge, än det som de befann sig i nu, skulle han ha beordrat sin styrka att placera sig längs murarna, och bekämpa fienden med pilar, blykulor och spjut. Men pilarna såväl som blykulorna hade sedan länge tagit slut och legionärerna hade nu endast ett eller högst två spjut per man att tillgå. Instängda som de var hade därför Auilius bestämt sig för att möta sin fiende på det öppna fältet. Han visste att med rätta formationer och med order givna i rätt tid så skulle de åsamka fienden ännu mera skada än att möta dem på muren. Slaget var på förhand redan avgjort, men antalet fienden som kunde elimineras var inte det.
”Crispus, testudinem formate!" skrek han med en röst som vittnade om år av erfarenhet, och föll själv in i mitten på formeringen.
Enheten bildade snabbt en formation likt formen en rektangel, där de legionärer som stod längst ut bildade en solid mur med sina scutums, rektangulära ovalformade sköldar. I samma höjd som dessa mänskliga murar skapade de resterande mannarna, med hjälp av sina sköldar, ett skyddande tak. Likt en sköldpaddas skal skyddades nu hela enheten mot det förväntande pilregn som snart skulle komma vinande från skyn.
Efter att ha lossat på den stora bjälken, vars kompakta och tunga massa reglade portarna, började den välskyddade enheten sakta att marschera framåt mot fienden som hade ställt upp sig på andra sidan fältet. När de kommit ut ett gott stycke ut från fästningen fick Aulius, med hjälp av fiendens facklor, en större överblick över hur dessa hade formerat sig.
Som väntat, tänkte han. Infanterister i främre ledet, en del beväpnade med spjut och svärd medan andra enbart var beväpnade med långa huggare, som vid träff kunde ge en slagstyrka på över hundra kilopond. En kraft stor nog att slå sönder både sköld, pansar och ben. Vid sidan om och bakom infanteriet stod bågskyttar och kavalleriet, vilket Aulius uppskattade till cirka hundrafemtio man. De beridna var uppdelade i två mindre enheter och verkade som skydd mot flankerna. Inte för att det skulle behövas, tänkte han, då det knappa manskap han hade till förfogande inte förestod att göra något flankerande anfall med.
Aulius plan var enkel och klar: vänta ut fienden och få dem att göra ett taktiskt misstag för att sedan, när det rätta ögonblicket kom, ge order om fullständigt anfall. Han visste att en snabb sammandrabbning med upprorsmakarnas infanteri var ett måste för att undvika det pilregn som snart skulle komma. Visserligen var de skyddade under sköldarna, men dessa utgjorde bara ett begränsat skydd. Han visste att många av hans mannar skulle slås ut då svärmar av spjut, pilar och andra projektiler skulle komma farande från skyn. Om skölden fyllde sin funktion och hindrade dessa att nå sitt mål, så skulle den efter nedslaget vara nästintill obrukbar. Detta beroende på att dess vikt på tio kilo skulle öka ytterligare med trettio, vilket var en alldeles för tungt för en legionär att bära med sin arm.
Att klara sig och överleva pil- och spjutregn handlade endast om tur och till vilka gudarna hyste god tro till. Aulius gjorde ett snabbt överslag och gissade att den fientliga styrkan var cirka fyra gånger så stor som hans egen, om man då inkluderade bågskyttarna. Från början, för fyra veckor sedan, hade samma styrka varit upp emot sex gånger så stor. Men i takt med att belägringen låtit sig stagneras hade rebellerna skaffat sig uppgifter om hans trupps numeriska antal, matransoner, vatten och utrustning. När dessa fakta låg för fatet hade en stor del av styrkan brutit upp och begett sig vidare, förbi den romerska utposten.
Denna godtrogna och blåögda handling skulle de nu få ångra, tänkte Aulius för sig själv och kände hur hatet växte sig allt starkare och starkare. Han lät känslan förbli och fokuserade istället blicken på en av fienderna som haft oturen att hamna i första ledet. Inom sig kunde han känna hur Mars hat och ilska växte sig likt en gröda i bördig jord. Mannen framför honom, denna gängliga, smutsiga och ovårdade gestalt skulle vara den första att stupa för hans gladius.
Tillsammans med föraktet kom även en känsla av optimism. Kunde de bara nedgöra infanteristerna utan att förlora alltför mycket av manskapet skulle de ha en chans mot det anstormande kavalleriet.
”Jupiter ge mig styrka." Aulius lyckades tala tillräckligt låg för att ingen annan skulle höra och höjde därefter rösten för att ge order om marsch framåt i ökad takt.
De hade knappt hunnit mer än tre meter innan de första pilarna ven genom luften i samlade skurar, ämnade att göra så stor skada som möjligt. Trots sköldarnas skydd så föll flera av legionärerna som vete för en lie, då de hullingförsedda projektilerna letade sig igenom glipor som fanns lite här och var mellan sköldarna och kroppspansaret.
”Håll ihop!" skrek Aulius och Crispus upprepade skrikande, med samma auktoritära röst som sin överbefälhavare, hans order så att alla skulle uppfatta den.
Ännu ett skurregn pilar kom vinande från skyn och denna gång blev signifiern, den man på vars ära det låg att bära centurians standar, träffad i halsen. Mannen, som reflexmässigt greppat om såret med sin ena arm, uppgav ett groteskt gurglande med blodet strömmande ur både hals och mun. Innan han föll till marken snappade Aulius ett snabbt tag standaret. Detta var den symbol, formad som en öppen hand, som skulle påminna legionärerna om deras lojalitet och den ed de svurit gentemot Rom. Så länge detta kunde ses upprätt så var det ett tecken på att striden fortskred. Att låta det falla i fiendens händer var ett brott som saknade motstycke och alla legionärer visste om det hemska straff som väntade vid en sådan händelse. Redan från första dagen i sin utbildning hade legionärerna fått lära sig att alltid helga och skydda det som om det vore deras eget kött och blod. När striden stod som tätast var det efter detta fälttecken de orienterade sig. Ett nedfallet standar var lika med nederlag och det, tänkte Aulius, skulle revoltörerna få kämpa mycket för.
Rebellernas infanteri började nu röra sig mot dem och de båda styrkorna skulle braka samman närsomhelst. I ögonvrån såg Auilius det fientliga kavalleriet närma sig från flankerna och han insåg snabbt att hans plan var förlorad. Det fanns inte en chans att de samtidigt skulle kunna slåss både mot ett överlägset infanteri och därtill ett kavalleri. Hans enda förhoppning låg nu i att fienden skulle göra ett ödesdigert misstag.
”Helvete”, mumlade han snabbt för sig själv då han såg infanteriet komma rusande mot dem samtidigt som kavalleriet gjorde en ansats till att omringa dem.
”På min signal!" Aulius fäste blicken mot det anstormande infanteriet.
Fienden var nu mindre än tvåhundra fot ifrån dem och närmade sig snabbt.
Lite närmare, bara lite närmare, tänkte Aulius, beredd att snart ge order till hastati att kasta sina pilum, vars räckvidd var närmare hundra fot.
Hundrasextio fot. Hundrafemtio fot. Hundrafyrtio fot.
Aulius sneglade bort mot Crispus och uppfattade i sin kamrats blick; även han ansåg det snart var dags att låta det första spjutregnet falla.
”Hastati, pilum! Agmen formate!"
De rebeller som sprungit i de främsta leden fick nu ett regn av spjut mot sig och tappade både fart och mod. Den romerska träffsäkerheten var total och fienden föll som käglor till marken, genomborrade av de dödliga projektilerna, vars skaft stack upp som vasstrån i den annars så kala plätten. Även de som varit snabba nog att ta upp skölden som skydd strök med, då de romerska spjuten, med dess långa järnförsedda spetsar, bröt igenom sköldarna som om de vore torra löv. Trots de förluster som angriparna led så fortsatte de bakomvarande att trycka på.
Snabbare än det att spjuten hunnit falla mot den torra marken hade legionärerna, lyhörda och alerta, hunnit formera sig till den fyrkant Aulius beordrat, och gjorde sig nu beredda för den kommande sammandrabbningen. Genom leden spred sig en kuslig tystnad som stod i stark kontrast till de anstormande fiendernas höga läten. Även Aulius uppmärksammade denna men visste att den inte infunnit sig på grund av mannarnas feghet eller tvekan. Den var istället ett bevis på deras hårda disciplin och djupa koncentration, och mitt i det malplacerade lugnet kände han hur hans övertygelse om mannarnas lojalitet och tilltro till sig själva bekräftades.
Som en kraftig åskknall träffades de anstormande fienderna romarnas sköldar och likt Zeus blixtrar letade sig spjut och svärd fram mellan de glipor som bildades. Marken fylldes snabbt av klagande och skrikande män, vars kroppar fått ta emot preciserade och dödliga utfall. Under de kämpade fraktionernas fötter färgades marken snabbt av den mörkröda substansen, som rann ur de sargade och vandaliserade kropparna.
För de som fortfarande var i livet kom de livlösa lekamen att utgöra ett hinder i deras frammarsch och det var nästintill omöjligt att undvika trampa på en fallens kvarlevor. Både romare och rebeller prydde den alltmera blodiga sörjan till mark, och i takt med att romarna avancerade några meter använde de sig av alla medel som stod till hands för att sticka ned de som redan låg döende och försvarslösa.
Den man, som tidigare mumlat de ohörbara orden, hade i stridens hetta tappat sitt vapen och använde sig nu av sina caligae, spikförsedda och hårt packade soldatsandaler, för att trampa ned en liggande revoltör i gyttjan.
Än så länge gick striden precis som Aulius hade planerat. Den fientliga anstormningen hade kommit av sig då de inte kunde värja sig mot den kompakta mur av spjut och svärd som mötte dem. Den hårda träningen och den erfarenhet hastati tillförskaffat sig började nu göra sig märkbar. Väl skyddade bakom sina scutums stack de sina glaudius över eller genom de små glipor som fanns. Så fort en romare föll till marken fanns det genast en ny som tog den fallnes plats.
Aulius vände blicken bakåt för att se var rebellernas kavalleri befann sig. De två enheterna, som tidigare ridit runt romarna, hade nu slutit upp och bildat en gemensam linje som började avancera in mot dem. Det skulle inte dröja länge innan de nådde fram till de oskyddade bakre leden.
Aulius hjärna jobbade på högvarv. Hur skulle han möta dem? Skulle han ge order att bryta formationen, för att på det sättet sprida ut sina mannar och förhoppningsvis minska den skada kavalleriet skulle åsamka dem? Eller skulle han låta dem komma och hoppas på att triarii kunde mota dem med sina sarisa, långa stötspjut?
Hans tankar bröts av att Crispus, mitt i kaoset, tagit sig fram till honom från de främre leden.
”Hastati börjar bli trötta", flämtade han fram. "De kämpar som vildar men behöver vila."
Aulius nickade snabbt som svar och blåste i sin visselpipa. På bara några få sekunder hade hastati förflyttat sig bakåt och ersatts av de ännu utvilade principes. Trots tumultet kunde han inte låta bli att förundras över truppens förträffliga effektivitet och smidighet. Snabbt hade smala led bildats där de utvilade kvickt kunde ta sig i genom och ersätta de framförvarande.
”Crispus, kavalleriet närmar sig snabbt bakom oss. Jag vill att du tar triarii och visar dessa barbarer vad som händer då man sätter sig upp mot Rom."
De visste båda att det lilla manskap av triarii de hade att tillgå knappast skulle kunna slå tillbaka fienden, men vad hade de för val? De tungt utrustade och bepansrade legionärerna var de bäst lämpade för denna uppgift.
Crispus gav Aulius en snabb blick och förflyttade sig sedan till de bakre leden, där triarii nu stod beredda att möta det anstormande kavalleriet. Den tidigare så fasta marken hade nu förvandlats till en mjuk massa och stanken från blottade inälvor och exkrementer låg tung över slagfältet.
När Crispus kommit fram gav han order till cuneum formate och männen var inte sena att lyda. Som ett väloljat maskineri, där varje beståndsdel omsorgsfullt och noggrant blivit insmord, bildade de snabbt formen av en kil, stadigt ståendes bakom sina sköldar med spjutens skaft fästa i marken. Mot en sådan kraft som kavalleriet skulle komma med var en enkel mans styrka allt för kraftlös att ensam stå bi. Förhoppningsvis skulle denna manöver göra att anfallet tappade lite av sin kraft och att ett tumult skulle uppstå bland fiendens led. Crispus tog själv en sköld från en flämtande hastati och placerade sig själv längst ut på kilens spets.
Manövern hängde på om legionärerna hade modet att stå emot truppen som kom emot dem i full galopp med sina långa bastanta svärd och huggare redo för hugg. Om triariis mod svek dem skulle de alla bli nedridna, vilket skulle lämna hastati och principes försvarslösa och instängda mellan två fronter. Om detta hände skulle slaget vara över på några minuter och centurians standar skulle falla i fiendens händer.