VÄLKOMNA TILL IVETOFTA

Kära Läsare,
gör oss den äran och följ med till Ivetofta och träffa folket som bor där.
Det var länge sedan de fick besök utifrån och det finns så mycket, mycket som de vill berättta om. Så ta ett tag, håll oss hårt i hand, och följ med till barndomsland!

---

Ivetofta är egentligen ingen egen by, utan bara några villakvarter i utkanten av ett lite större samhälle som heter Brosjökvarn.
Tidigt på morgnarna kan man se ett långt lämmeltåg ringla fram mellan Ivetofta och Brosjökvarn. Det är papporna på väg till sina arbetsplatser på sina cyklar. Nästan alla pappor som bor i Ivetofta arbetar i Brosjökvarn. Dom flesta jobbar i den stora fabriken, Brosjöbruk AB, eller Bruket som den rätt och slätt kallas.

(Kartsymbol föreställandes fabrik.)

I Ivetofta finns också en kiosk, Allans Kiosk, och en sjö, Ivösjön. Och cyklar man tillräckligt länge åt andra hållet kommer man fram till en stor skog, Norre­skogen. Och på tal om att cykla, så finns här en cykelverkstad också. Han som äger den kallas Änga-Nisse och är alltid svart om fingrarna. Verkstaden ligger nästan mitt ute på en äng, därav namnet. Och på tal om ängar, betar, som tur är, inga tjurar i hagarna kring Ivetofta längre - fast vissa kossor kan vara nog så lömska.
De flesta ängarna är inhägnade av elektriska stängsel och det ryktas att om man kissar på dem så går det en stöt rakt upp i pellen. Men vad vi vet har ännu ingen varit modig - eller dum - nog att pröva om detta är sant, trots att både en och annan lillebror varit nära att bli lurad i fällan.
Mellan villakvarteren och Norreskogen finns det förutom ängar och hagar även en ganska stor lekplats med gungor, klätterställningar, rutschkana och en sandlåda. Bredvid lekplatsen hittar vi grusplanen, där barnen i Ivetofta brukar spela fotboll. Där finns två målställningar av trä men inga nät.
Tro nu inte att alla som bor i Ivetofta bor i villor. Ett undantag är t.ex. gamla paret Oskarsson – tant Ida och farbror Edvard alltså – som bor i en bondgård nere vid sjön. Ja, de bor faktiskt alldeles nere vid sjön, hur konstigt det än kan låta med en bondgård alldeles intill en sjö.
Det var tant Ida och farbror Edvard som bodde i Ivetofta först av alla ­– långt, långt innan någon annan flyttat dit. På den tiden var hela Ivetofta deras jordbruksmark. Paret odlade sin ägor, födde upp grisar och kor och i Ivösjön brukade farbror Edvard fånga fisk till husbehov. De levde länge på vad jorden och fisket gav, men när de till slut blev gamla och krafterna började tryta, la de ner jordbruket och bestämde sig för att låta folk flytta in och bygga hus på de före detta odlingsmarkerna. Och fast att han snart är nittio år, brukar farbror Edvard stiga upp i ottan och ro ut på sjön för att lägga sina nät, vareviga dag utom på söndagar för det är vilodagen.
Ladan, som förr sjöd av liv – grisar som nöffade, kor som råmade och hembränningsapparater som puttrade gemytligt – står numera i det närmaste öde och övergiven där nere vid sjön. Det vilar faktiskt något riktigt spöklik över den och är därför en spännande plats för Ivetoftabarnen att smyga ner till.

(Bild)

Om man skall cykla från Ivetofta in till ”byn” – som Ivetoftaborna brukar kalla Brosjökvarn – passerar man först kyrkan och den stora kyrkogården och sedan gula skolan. Fast där är det stängt nu för nu är det sommarlov.
En cykelfärd från Ivetofta in till byn tar minst en hel kvart ungefär. Men så långa cykelturer beger sig barnen i Ivetofta inte ut på så ofta. Bara när de behöver lite omväxling, eller om man t.ex. ska köpa serietidningar i Farbror Svens Tobaks–affär. Vanligtvis brukar man hålla sig i kvarteren hemomkring, eftersom det då är närmare till både kakburkar och toaletter. Dessutom brukar mammorna hålla sig lugnare då.
Alla vägar i Ivetofta är inte asfalterade, men det är bara bra eftersom grusvägar har många goda egenskaper. Det är lättare att spela kula, det blir större vattenpölar och man kan göra häftigare cykelsladdar på dem.

(Bild: fötter i vattenpöl, sladd.)