1

Den här dagen börjar allt annat än bra för Martina Anderberg.
Klockan ringer, som den alltid gör på vardagar, 06.30 och som vanligt snoozar Martina.
Hon har aldrig tillhört den sortens människor som glatt och med tillförsikt tar sig an varje ny morgon. Snarare tillhör hon dem som, i morgonilskan, förbannar sina föräldrars oförsiktighet den där kalla novembernatten då hon blev mer än en glimt i faderns öga.
Nu blir visserligen inte alla till under kalla novembernätter, men logiken är glasklar.
Vid sjusnåret sätter hon sig tvärt upp i sängen medveten om att hon även denna morgon, som så många andra likadana morgnar, får lägga på ett kol. Tyvärr sätter hon sig allt för hastigt upp och får därmed, den närmsta timman, dras med nackvärk.
Då hon slänger benen över sängkanten till sin spontaninköpta, knarriga och delvis färgavskavda antika järnsäng händer inget oförutsett, men däremot när hon sätter ned ena foten på det iskalla golvet. Man kan ju tycka att golvvärme borde vara standard, men icke då.
Får väl vara glad att det finns tapeter på väggarna i alla fall, även om de är anskrämligt fula och förmodligen inte varit nya sedan 1972. Det finns de som har det värre, tänker hon.
Just detta är ett ofta upprepat mantra för Martina: Det finns de som har det värre.
Hon tar till det i de flesta situationer. När lönen är slut innan månaden är det, till exempel. Eller när katten river ned ännu en blomkruka, helt utan uppenbar anledning.
Hon sätter hur som helst även ned den andra foten och här kan man lugnt konstatera att det sedan länge borttappade häftstiftet äntligen kommit till rätta.
Nu är det inte så att hon inte visste att det låg där, men man blir liksom lite hemmablind ibland. Man ser att det ligger där, men man noterar det inte medvetet utan istället går man runt det. Som om det skulle försvinna av sig självt en vacker dag.
Nu blev det i alla fall hittat, av vänsterfotens pektå.
Med ett långt stönande av den plötsligt uppkomna smärtsensationen och av det faktum att det blir blodspår på golvet släpar sig Martina ut i köket för att trycka på knappen till den, föregående kväll, laddade kaffebryggaren.
Varför säger man egentligen att man laddar kaffebryggaren? Det får det att låta som om det är ett vapen.
Don´t you worry baby, I´m an expert. Det här är min coffeemakingmachine och den är laddad.
Hon torkar upp bloddropparna som hamnat på sovrumsgolvet och går därefter till brevinkastet för att hämta morgontidningen. Den är inte där.
Martina funderar på om det av någon outgrundlig anledning införts en extra helgdag utan att hon märkt det. Kanske har tidningsbudet fått influensan. Det verkar som om hela världen har fått det. På jobbet är hälften av personalen hemma för att de antingen åkt på det själva, eller för att de har barn som är sjuka.
Eller så har han kanske halkat på en isfläck och brutit någon vital kroppsdel. Stackare om det är det som har hänt.
Tidningen brukar annars komma ungefär klockan fem och då är det säkert ingen annan än budet ute. Tänk om han fått släpa sig gatan fram, med brutna lemmar. Tills han, efter vad för honom måste ha känts som en evighet men som i själva verket var ungefär en halvtimma senare, fått hjälp av en morgonpigg pensionär som sett honom ligga där i allt sitt armod; och som av ren barmhärtighet ringt efter en ambulans.
Förmodligen har det inte gått till på det viset eftersom man då borde ha hört sirenerna lättväckt som man är, tänker Martina. Ologiskt, eftersom hon just har snoozat sig igenom ännu en morgon.
När kaffet är klart sätter hon sig med det och en ostfralla i soffan för att se på morgonnyheterna. Lite död och elände piggar alltid upp. Då får man det svart på vitt att det faktiskt finns de som har det värre. Man glömmer lätt hur bra man har det mellan varven.
När Martina, för att inte frysa om fötterna, vill lägga upp dem i soffan spiller hon ut kaffet över hela sig.
Hon svär högt och ljudligt, något som inte är så vanligt då det gäller henne, men som vid just det här tillfället känns helt rätt. Hon går återigen ut i köket efter en trasa.
Vilken tur, tänker hon, att jag inte har hunnit med att skaffa mig en vardagsrumsmatta ännu.
På väg mot köket kränger hon, det nu genomsura, nattlinnet över huvudet vilket ofelbart leder till en tröskelsnubbling av lilltåsorten.
Förbannelse, vad är det med mig och mina fötter idag? tänker hon och torkar upp kaffefläcken från parketten. Det var nog minst trettio år sedan det lackades så man kan riktigt se hur den girigt suger åt sig kaffet. När hon torkat helt torrt är det som en brunaktig fläck kvar. Som en skugga ungefär.
Martina rycker på axlarna, känner att det liksom ilar till för en sekund i nacken och går för att duscha. Tack och lov att det finns flextid.
Duschningen blir incidentlös.
När håret är torrt och kläderna på tar hon sin axelremsväska från hallbordet, där den har sin givna plats och kontrollerar noga innehållet.
Med ytterkläderna på gör hon en sista utseendekoll och nöjer sig med vad hon ser.
Det ljusa håret är slätt bakåtkammat och samlat i en prudentlig nackknut. Inga spår av gråa hår där ännu. Huden är relativt slät. Kanske lite blek, men det kan bero på morgontröttheten. Den svarta mascaran sitter där den ska och så gör även det blekrosa vardagsläppstiftet.
Med väskan över höger axel går hon ut genom ytterdörren. Hon låser och sedan låser hon hastigt upp igen för att kolla kaffebryggaren. Den är på, så den stänger hon av.
Skorna, som hon inte tagit av, lämnar små jordpluppar efter sig.
Äsch, tänker Martina irriterat, den skiten får ligga tills jag kommer hem. Om det inte hamnat i min säng med hjälp av Tovis vid det laget vill säga. Var är han förresten? Ligger säkert och trynar någonstans efter nattens bravader. Den katten för ett sabla liv om nätterna.
Hon låser återigen ytterdörren och trycker ned dörrhandtaget för att se så att det är ordentligt låst.
Då hon flyttade in i lägenheten i förra månaden lät hon omgående installera ett nytt lås. Ett som inte ens fastighetsägaren kan öppna utan att tillkalla en låssmed. Hon är privat av sig och det var inte så länge sedan hennes bästa väninna hade inbrott.
Det kommer Martina inte att glömma så länge hon lever.
Sofie som ringde och skrek och grät om vartannat. Hysterisk och kränkt.
Martina som slängde sig i en taxi för att bistå sin väninna med tröst.
Chocken när hon kom fram och såg brytmärkena på dörren. Den ännu större chocken när hon såg förödelsen inne i lägenheten. Allt som låg utslängt huller om buller. Lådor utdragna och makaroner på golvet. Varför det låg makaroner där kan hon än idag inte begripa.
Inbrottstjuvarna trodde kanske att Sofie gömt värdeföremål där. Det såg i vilket fall hemskt ut och Martina hade tagit med Sofie hem till sin dåvarande lägenhet.
Dörren är ordentligt låst och hon går nedför de två trapporna och ut genom porten till hyreshuset på Spangatan 54.
Det gatunamnet tycker Martina passar henne bra. Hon gillar span. Hon utövar själv mycket av det. Span på killar, span på kläder och span på möbler. Spaning kan man säga är hennes hobby. Därför passar gatunamnet.
Det kan vara bra att ta till på krogen. ”Var bor du?” ”På spangatan, så jag håller alltid ögonen öppna.”
En gång vänder hon sig om för att se upp mot fönstret till tvårumslägenheten. Lamporna har hon i alla fall kommit ihåg att släcka.
Hon promenerar de femhundra metrarna till sitt jobb som pappersvändare och telefonerare. Ett ganska trevligt och framförallt ett fritt jobb där hon träffar lite folk ibland och kan låsa in sig på sitt kontor ibland.
På utsidan av hennes dörr sitter det en sådan där manick som ser ut ungefär som ett stoppljus. Fjärrkontrollen finns i telefonen. När hon vill vara ifred eller har besök sätter hon den på rött.
Så fort hon sätter den på grönt så kan man ge sig den på att det kommer in en kollega och snackar. Det är bra med en sådan umgängeskontroll i arbetslivet.
På det viset blir det inte helt outhärdligt utan man kan åtminstone behålla en liten del av sin personliga frihet.
Det finns ett övergångsställe som Martina alltid går över. Som hon måste gå över för att komma till sin destination. Då hon ska korsa detta enda övergångsställe ser hon alltid först åt höger, sedan åt vänster och sedan åt höger igen.
Idag gör hon inte det. Kanske beror det på hur hennes morgon har sett ut hittills. Eller kanske beroende på att Martina noterar hur full hennes blåsa känns då hon alldeles glömt bort att kissa idag.
Idag ser hon bara en gång åt höger och en gång åt vänster och blir påkörd av ett rattfyllo.
Martina slungas upp i luften, flyger som en vante över- och landar som en säck potatis bakom den klarröda bilen, som inte ens saktar ner på farten.
Hon ligger blickstilla efter nedslaget och tittar rakt upp i den klarblå himlen. Hon förundras över att det inte gör mer ont att bli påkörd av ett rattfyllo, eller av vilken förare som helst egentligen.
Hon vågar inte röra sig men känner ingen rädsla, bara mer som ett konstaterande:
Här ligger jag och ligger. Här ligger jag och kan inget annat. För tillfället. Men det finns de som har det värre. De som är hungriga till exempel eller de som befinner sig mitt i ett brinnande krig. Martina får lust att gråta vid blotta tanken på alla lidande människor runt om i världen.
Hon rör sig inte därför att hon någonstans är medveten om faran att flytta på någon, eller sig själv, med tanke på nackskador och sådant.
Hon försöker inte ens röra sig. Kanske är hon rädd att hon inte kan.
Det kommer folk springande. De ser rädda ut. En man böjer sig över henne och ropar. Han luktar gott av rakvatten.
Näsan funkar, check, tänker Martina roat.
”Hallå! ropar han, hör du mig?”
Ja jag hör dig, tänker Martina. Du behöver inte gapa så. Jag är inte döv, bara lite påkörd.
”Ambulansen är på väg,” säger en kvinna som står bakom honom. Hon ser egendomligt upphetsad ut. Som om hon knappt kan bärga sig tills hon kommer hem och kan berätta alla hemska detaljer från den tragiska olyckan.
Martina kan se henne framför sig när hon i ett gråtmilt tonläge, med illa dold förtjusning över att vara den som varit ögonvittne, berättar alla detaljer.
Stolt över att var den som kommer med sensationerna. Stolt över att vara den som alla lyssnar på.
Hur historien förvanskas allteftersom. Hur blodet blir blodigare och skadorna skadligare.
Sensationsdamen blir garanterat den person som ställer upp när lokaltidningen behöver en ögonvittnesskildring.
Martina tar inte illa upp. Hon bryr sig inte om det egentligen. Tanten kanske är i stort behov av drama i sitt fattiga liv. Denna upplevelse är henne väl förunnad.
Alla ska ju ha sina femton minuters berömmelse, sägs det, tänker Martina vidare. Detta är väl tantens då? Skit samma om det är på min bekostnad.
Nu kommer ambulansen. Martina hör den på avstånd. Hör det karaktäristiska ljudet som blir högre och högre ju närmare den kommer, för att till slut bli nästan outhärdligt tills det med ens stängs av och tystnaden för en stund blir nästintill öronbedövande.
Stressade ambulansmänniskor kommer fram och sätter en mask över hennes ansikte. En mask det kommer frisk luft ur. Det kan vi väl behöva lite till mans, tänker Martina, med alla avgaser och sådant.
Hon känner att hon får på sig en nackkrage och blir lyft upp på en bår. Sedan känns det som om hon åker igenom en tunnel, tills hon förstår att hon blir körd på båren in i ambulansen.
Det luktar desinfektionsmedel och något annat hon inte kan sätta namn på.
Den ena ambulansmänniskan kör bilen och den andra sätter sig bredvid henne och börjar ta pulsen och blodtrycket. Människan verkar nöjd och börjar se lite lugnare ut. Inte på långt när så stressad som förut ute på gatan.
Martina hör att sirenerna är på, men de låter inte alls lika högt härinne. Det är som om bilen är ljudisolerad.
Tänk att jag är så viktig att de har på blåljusen, tänker hon. Ingen därute vet att jag är jag som ligger här, men ändå vänder sig folk säkert om efter ambulansen då den far förbi.
Vänder sig om och undrar vad som har hänt. Undrar om det är någon de känner som ligger därinne.
Hon känner att bilen rör sig fort över gatorna. Den svänger många gånger. Till slut stannar den ganska tvärt och Martina antar att de är framme vid sjukhuset.
Hon antar alldeles rätt för snart blir båren lyft ut ur ambulansen.
Hon körs genom entrén in till akutintaget och vidare in i vad som förmodligen betecknas som ett akutrum. Där stjälps hon över på en något mjukare säng. En säng med lakan, som döljer en inplastad madrass. Under huvudet får hon en kudde. Även den är inplastad och kuddvaret luktar av sjukhustvätteriets tvättmedel.
Jag är ett paket, tänker hon. Ett paket som snart ska slås in. Sedan lägger de mig i ett skåp i väntan på julafton.
Martina har en känsla av att allt går lite fortare än vanligt. Det känns som om hon rusar fram även om hon vet att hon ligger blickstilla.
Det susar i öronen, som om hon åkte i en cabriolet. Fartvinden borde rufsa om hennes hår. Det gör den inte.
Hon slås av en tanke, ett uttryck; det blåser på månen. Hon kan inte dra sig till minnes var hon hört eller sett det.
En läkare kommer in. Han har en kal fläck på huvudet och ett stetoskop runt halsen. Han ser trygg och respektingivande ut, tycker Martina, fast inte så snygg som tevedoktorer brukar vara.
Han lyssnar på hennes hjärta och beordrar vidhängande sköterska att sätta dropp. Vilket hon gör med en sällan skådad rutinsnabbhet.
Under tiden vänder sig läkaren till den ambulansmänniska som följt med båren och frågar om patienten varit kontaktbar. Svaret han får är nekande.
Muttrande ser han ned i sina papper. Av hans lågmälda pratande för sig själv kan Martina uttyda att hon ska skallröntgas. Jaha, konstaterar hon, det är såpass illa alltså.
När droppet är på plats kontrollerar läkaren det. Inte för att det behövs, sköterskan verkar proffsig nog, utan för att han alltid gör det. Sköterskan känner till detta beteende sedan tidigare men man kan ändå skymta ett visst mått av undertryckt ilska.
Läkaren märker det inte men Martina ser det klart och tydligt. Man ser förvånansvärt mycket om man bara är lite uppmärksam.
När man ligger på rygg och inte kan något annat. För tillfället.
Men det finns som sagt de som har det värre.
Läkaren böjer sig över henne och lyfter med behandskad hand hennes ena ögonlock. Han lyser henne rakt i ögat med en liten ficklampa.
Det är just i den stunden Martina inser att båda hennes ögon varit stängda hela tiden sedan hon brakade i gatan efter påkörningen och en våg av smärta far som en tornado genom hennes kropp.
Det går över lika fort som det kom, men nu känner hon ett visst mått av oro. Ingen stark överväldigande oro, utan mer som ett litet gnagande i det undermedvetna.
Men eftersom allt tycks gå så fort, går även den känslan snart över och hon känner sig lugn igen. Lugn som en filbunke utan gnagare i bakhuvudet.
Lugn och varm, förutom i vänsterarmens armbågsveck där det känns lite kallare där droppet går in. Kallt och stelt.
Vid det här laget går allt så fort att Martina inte längre kan urskilja mer än enstaka ord. Det är som ett enda surrande där enstaka fraser går in för landning. Det är svårt att få ett sammanhang och hon börjar känna sig trött. Vissa ord verkar relevanta såsom väskan, kontakta anhöriga, Martina, eget rum. Andra låter som rena grekiskan, glrr, gaharg, majsas.
Det där sistnämnda, som hon förstod, det om ett eget rum, tycker hon låter bra.
Lyxigt. Det är inte vem som helst som får ett alldeles eget rum på lasarettet.
Någonstans i minnets arkiv hör hon en melodi och en djup sorg sänker sig för ett ögonblick över henne. Någonting berör henne med melodin och de fragment av texten som dyker upp i medvetandet. Flickan på lasarettet som vill komma hem till mor.
Lika fort som tanken försvinner melodin in i bruset.
Säkert får hon en egen toalett också. Vilken hon inte kommer att använda eftersom den hypereffektiva sköterskan tydligen sätter in en kateter.
Den kontrollerar läkaren inte, tack och lov.
Det tar en stund, sedan fortsätter resan. Ut genom dörren och igenom en lång korridor.
Skyltar Martina inte hinner läsa och en vävd väggbonad, modell gigant, flashar förbi.
Färger, former, ljus…död.
Runt ett hörn och in i en stor sänghiss. Ut ur hissen, genom en ny korridor och en dörr som öppnas av ett tryck på en knapp på väggen.
Kvinnan som kör sängen verkar vara en van sängförare och tycks känna till exakt hur mycket svängrum det behövs. Men en sak kan hon inte förutse och det är den statiska elektriciteten, som verkar vara vardagsmat på de flesta sjukvårdsinrättningar.
Hon råkar snudda med underarmen vid dörrkarmen, då de passerar igenom den sista dörren in till den avdelning där Martina ska få ett eget rum.
Resultatet låter inte vänta på sig utan orsakar ett ofrivilligt ryck som för ett ögonblick rubbar den säkra färden. Kvinnan låter undslippa sig ett förvånat oh-ljud.
Mitt på avdelningen finns det en halvmåneformad disk, bakom vilken all personal verkar uppehålla sig. Sängen stannar sin färd utanför denna disk och sängföraren försvinner in bakom den.
Martina kan urskilja ett pågående, ganska livligt, samtal där som föraren verkar ha anslutit sig till.
Hon ligger i sängen och stirrar upp i taket genom sina slutna ögonlock. Hon förstår inte riktigt hur det kommer sig att hon ser så bra, även fast det borde vara mörkt när man blundar.
Men det kanske ska vara på det viset när man blivit påkörd av ett rattfyllo.
Kanske utvecklar man röntgensyn vid sådana tillfällen. Kanske blir man till en slags superhjälte, i stil med stålmannen.
Martina minns vagt hur stålmannen ligger i en säng alldeles förlamad. Eller kanske inte.
Frågan kvarstår; hur i hela friden ska man kunna flyga runt och utföra hjältedåd när man inte kan röra så mycket som en fena?
Metropolis. Så var det staden hette. Stålmannens stad.
Diskussionen bakom disken verkar ha avslutats till allas belåtenhet, för nu kommer personalen leende fram och Martina körs in på ett rum.
Martina undrar över leendena. Kan det vara så att det ingår att lära sig le konstant på sjukvårdsutbildningar? Är de möjligen så leendedrillade att de till och med måste le mot dem som blundar?
Hon fnissar lite för sig själv, tills hon minns något hon läste om för ett tag sedan. En artikel om hur farliga och stressande artighetsleenden faktiskt kan vara.
Det enda sunda leendet är det sanna leendet. Den enda sanna glädjen är skadeglädjen, babblar en röst i hennes huvud.
Jag kommer att bli tokig av att ligga så här, tänker hon. Kroniskt tokig.
Det står redan en bäddad säng inne i rummet, men eftersom hon har en egen alldeles nybäddad så körs den tomma ut. Troligtvis till ett sänglagerrum där den kan ansluta sig till de övriga, för tillfället, tomma och oanvända sängarna.
Martina lämnas ensam på rummet sedan droppet inspekterats ännu en gång och pulsen och blodtrycket även det granskats.
Genom sina slutna ögonlock ligger hon där och tittar upp i taket, länge.
Taket ska antagligen vara vitt men har en missfärgning som går från ena hörnet ut till mitten ungefär. Som en stor fuktfläck. Som en kaffefläck på ett parkettgolv, fast i taket då.
Den får Martina att tänka på sjuttiotalsfilmen The Blob.
Undrar om någon försökt få bort den där fläcken, tänker hon, och undrar just om jordplupparna ligger kvar när jag kommer hem?
Vem ska ta hand om Tovis när jag nu ligger här och ligger och inte kan något annat?
Väggarna är målade i ljusgult och gardinerna är gula och orange.
Med rätt hög sannolikhet ska det väl vara upplyftande och glatt.
Ett eget rum att vara glad i.
Martina undrar över hur golvet ser ut. Det kan hon inte se från sin rygglägesposition.
Antagligen är det grått. Sjukhusgolv brukar väl vara det, gråa eller beige. Vad det nu ska vara för upplyftande med de färgerna? Kanske är de till för att vara ett avbrott mot allt det glada och käcka, eller så räknas det kallt med att ingen tittar ned. Förmodligen ska de fungera som smutskamouflage och inget annat. Men vem bryr sig, egentligen?
Plötsligt börjar takets struktur förändras framför hennes ögon. Det antar en mörkare färgnyans och verkar mjukare. Det rör sig med en vågrörelse, fram och tillbaka, som om det flyter ungefär.
Det kommer närmare och närmare. Till slut omger taket henne där hon ligger i sin säng, i sitt egna rum.
Nu ligger hon och blickar oavvänt in i det. Stirrar så att hon måste tala om för sig själv att blinka. Ögonen blir torra av ansträngningen. (Hur de nu kan bli det, när man blundar.)
Taket runt henne blir till en grön massa under en blå massa.
Det lockar på henne, vill att hon ska komma dit. Hon låter det ske och reser sig ur sängen.
Den fria viljan är för tillfället satt ur spel.
Hon sträcker på sig, tar försiktigt några prövande steg och vandrar in i grönskan.
Då hon slänger en blick tillbaka på sängen, ser hon sig själv ligga där och blunda.
Utan rädsla fortsätter hon och strax står hon på en äng, fylld av diverse blommor.
En liten bit bort går en ko och betar.
Det andas frid och ro runt omkring Martina som nästan bländas av den varma solen som lyser från en mörkt blå himmel, utan ett spår av moln.
Det är behagligt. Inte för varmt och inte för kallt.
Jag måste ha hamnat i himlen, tänker hon. Eller så är jag kvar i Sverige. Kan vara så eftersom allt känns så lagom. Uttrycket mellanmjölkens land svischar förbi och får ett skrattanfall att bubbla upp i hennes bröst.