2

Där ängen slutar och en lövskog tar vid kan hon skymta en grupp människor, bestående av fyra eller fem individer. På avstånd är det svårt att av avgöra exakt hur många de är.
Jag är inte ensam. Jag är hemma, utan att vara det. Jag är säker här, tänker hon. Hoppas hon.
Martina känner gräset under fötterna, ser ned och upptäcker att hon är barfota med endast en lång sjukhusskjorta på sig. Tack och lov, konstaterar hon snabbt, att den har knappar fram så man inte behöver knalla runt och visa häcken i alla fall.
Gräset är lent och har en friskt grön ton. Hon böjer sig ned och drar med handen över det.
Det känns strävt och lite fuktigt av dagg. Det är morgon här, tänker hon.
Hon rätar på ryggen och tittar på nytt bort mot gruppen och ser hur en individ lösgör sig från den och kommer emot henne.
Hon står kvar, osäker på vad som förväntas av henne.
Tiden verkar gå långsammare här. Mer normalfort. Vad som nu menas med normalt?
Man kan säga att allt sker i den takt det brukade ske med innan hon blev påkörd av ett rattfyllo.
Normalfort alltså och inte som om man snabbspolar en videofilm eller ser en longplayinspelad film på en video som bara har shortplay.
Individen, som nu kommit nästan ända fram, har även han något som liknar en sjukhusskjorta på sig. Till skillnad från hennes vita så är hans ljusgrön. Även han är barfota.
Hans skjorta har inga knappar fram.
När han kommit ända fram stannar han. Martina ser honom rakt i ögonen för att försöka få ett slags grepp om situationen.
Han tittar lugnt tillbaka och Martina noterar hur djupt blåa hans irisar är. Blåa som den molnfria himlen. Han har skrattrynkor i ögonvrårna.
Mannen sträcker fram sina båda händer mot henne, med handflatorna uppåt och säger med en djup och lite hes röst:
”Välkommen till Komalandet. Var inte rädd, du är inte ensam. Alla som uppehåller sig här ligger i koma i Verkligalivet.”
”Ursäkta, säger Martina, kan du upprepa det där? Vad var det du sa, vadå Komaland?
Du måste skoja med mig eller bara ta väldigt fel.”
”Jag garanterar dig att jag inte har fel, svarar mannen. Du hade inte hamnat här om du inte legat i koma. Alla som är här ligger i koma efter olyckor eller av andra orsaker. Vissa har diabetes, andra hjärntumörer. Det finns alla varianter, men oavsett så hamnar alla här.
Hur hamnade du i koma?”
”Jag vet inte, svarar hon osäkert.”
Hon är lite förvirrad, vet inte riktigt vad hon ska tro och det känns som om hennes minne svikit henne. Hon koncentrerar sig på att minnas och små fragment ger sig till känna. Plötsligt har hon hela bilden klar framför sig och det gör att hon känner en viss lättnad. Som när man har ett ord på tungan och retat sig i timmar på att man inte kommer på det, för att i en insikt få ordet serverat och bli helnöjd med det.
Tillfredsställd, som efter riktigt bra sex.
”Jo, säger hon, jag blev påkörd av en bil. Föraren var förmodligen berusad för jag tyckte han körde så konstigt. Jag kunde se igenom ögonlocken och allt gick väldigt fort. Taket blev till, Martina stakar sig och vet inte riktigt hur hon ska förklara, det blev till… hon gör det enkelt för sig: här. Jag såg hur jag låg på sängen innan jag kom hit, tillägger hon i en viskning, lite rädd att mannen ska tro att hon är galen.”
Martinas röst och något osammanhängande sätt att uttrycka sig avslöjar ett lätt drag av överspändhet. Mannen framför henne uppfattar detta och förstår henne.
”Jag är den som varit här längst, fortsätter han. Jag har legat i koma länge. Hur länge vet jag inte, bara att det är längre än någon annan. Det fanns andra här när jag kom hit men de är borta nu, liksom de flesta som kommit hit efter mig.”
”Vart tar man vägen efter, var det Komalandet du kallade det? undrar Martina.”
”Vet inte, blir svaret, kanske tillbaka till Verkligalivet eller till Himlavärlden. Det är det ingen som vet. Vet du, bry dig inte så mycket om det. Det är inget du kan påverka ändå. Nu är det som det är och du är här. Lev med det, det är allt du kan göra.”
Martina tycker att hans ord är tröstande och beslutar sig för att anamma ett öppet sinne och bara flyta med.
Mannen gör en rörelse med armen som för att visa henne tillbaka till de andra. Martina tittar upp för att bekräfta och möts av ett snett leende.
”Förresten, säger han, det finns ju de som har det värre.”
Vid de sista orden rycker Martina till och stirrar stint på mannen. Hon försöker läsa hans ansikte men det är slutet.
Det finns de som har det värre. Det var ju hennes måtto. Martina får en känsla av att han döljer något eller vet mer än han låter påskina.
Medan hon följer efter mannen, fram till gruppen vid skogsbrynet, tänker hon att hela hennes liv lett fram till det här ögonblicket. Smått fatalistiskt att tänka så, tycker hon, men det känns så rätt på något vis.
Hennes måtto har kanske varit en slags förutsägelse, en glimt om framtiden som väntat på henne här i Komalandet. Framtiden för henne kanske aldrig var menad att utspela sig i verkligheten. Den kanske inte var menad att innehålla familjebildning eller karriär eller ens sunt förnuft. Martina slår bort den här tankegången som om den vore en irriterande fluga.
Då slår henne en annan tanke; folk vaknar ibland upp ur koma. Kanske vaknar jag och kan fortsätta livet där det slutade i Verkligalivet, i Verkligavärlden. Inte för att detta inte känns verkligt, för det gör det. Men tydligen är ju detta bara en värld för själar i koma. Och vem har kommit på att kalla detta ställe Komaland och det andra för Verkligavärlden? Det låter bara för jävla löjligt.
Då de kommer fram till gruppen hälsas hon välkommen, som en nära familjemedlem och känner sig omedelbart trygg och hemma bland dessa människor.
I samlad tropp följer de en stig som går, nästan precis, rakt igenom lövskogen. Det sluttar svagt uppför och skogen är inte så mycket en skog som en större samling träd, upptäcker Martina då de snart befinner sig på den motsatta sidan. Det visar sig finnas ett ganska stort antal sådana trädsamlingar i den här världen.
När de kommer ut ur skogen ser hon att de står på en höjd. På denna höjd står det en samling av små hus. Varje hus har en liten trädgård och ett vitt staket runtom.
Jaha, tänker Martina, så har man hamnat mitt i rena rama Bullerbyidyllen.
Från den position de nu befinner sig ser de ut över en dal. I dalen finns det flera trädsamlingar snarlika den de just gick igenom.
I övrigt är det mest gröna ängar med stora stenbumlingar här och där. Som om en jätte spelat puttekula med stenblock. För inlandsisen kan väl inte haft något med detta ställe att göra?
Det är ju en annan värld.
Husen, i vad som närmast kan betecknas som en by, är placerade i en cirkel.
I mitten av byn finns en öppen eldstad. Förmodligen är det en samlingsplats.
Mannen, som presenterat sig som Karl då de gick genom dungen, som först kommit fram till henne visar var hon kan bo. Han säger kan, för det finns ingen bestämd plats för någon utan man flyttar in där det för tillfället finns plats.
Huset hon blir hänvisad till bebos redan av en kvinna som ser ut att vara i femtioårsåldern.
Hon presenterar sig som Signe och visar Martina till rätta.
Varje hus tycks ha två rum och ett allmänt utrymme med soffor och soffbord.
Det finns varken kök eller toaletter. Inte heller finns det duschar. Däremot finns det en brunn till varje hus, med friskt vatten som leds via kopparrör till husväggen där en kran är fäst.
I Martinas rum finns en säng med ett tillhörande sängbord. Sängen och bordet är tillverkade i trä och ger ett ganska gammaldags, grovt intryck. Sängen är täckt med ett virkat överkast.
På bordet ligger det en vit duk, även den virkad och på duken står det en ljusstake med ett gult ljus. Alldeles säkert är det Signe som suttit och virkat, tror Martina. Hon ger intrycket av att vara en virkandeperson. Huslig, moderlig och virkande. Som en mormor, med glasögonen klistrade på nästippen, sittandes i en gungstol.
Även väggarna och golvet är av trä. Ett ljust träslag, kanske ek.
Det finns ett litet fönster i rummet. Det vetter ut mot samlingsplatsen och har ljusa, nästan genomskinliga, gardiner.
Martina står en stund och tittar ut. Hon försöker känna efter om det här är verkligt eller inte. Hon nyper sig själv i armen. Visst kan hon känna smärtan, men inte lika påtagligt som det brukar kännas. Hon nyper en gång till, nu lite hårdare. Jovisst känns det, men inte som ont utan mer som beröring.
Hon drar händerna genom håret. Det är en aning fett.
I det ögonblicket hörs ljudet av en gonggong och från sin plats vid fönstret ser hon människor strömma ut från husen. De sätter sig alla i en ring runt eldstaden. Martina antar att även hon ska dit.
Hon lämnar sitt lilla rum, som inte är mycket större än att sängen och sängbordet ryms där och sällar sig till gruppen ute på gården.
Hon hinner knappt sätta sig förrän Karl tar till orda och ber henne resa sig upp. Lite generad gör hon som han bett henne. Det där med att prata inför grupp har aldrig varit något Martina föredragit, utan hon är snarare den som sitter tyst och lyssnar på vad andra har att säga. Det känns säkrare så. Varför öppna munnen och bevisa att man är en idiot liksom?
För det är precis så hon känner sig varje gång hon måste tala inför folk, som tittar endast på henne. Eller ännu värre som tittar ned och pillar med annat medan hon pratar. Det är nästan värre.
”Det här är Martina, presenterar han henne, hon är vår nyanlända idag. Martina har blivit påkörd av ett rattfyllo, fortsätter han som ett förtydligande om varför hon är här.”
Flera av de närvarande nickar och en liten flicka i åttaårsåldern pekar sig själv på bröstet med tummen och säger: ”Jag med, det gjorde inte ett dugg ont eller hur?”
Martina skakar stumt på huvudet och sätter sig ned igen. I hemlighet glad över att ingen verkar förvänta av henne att hon ska hålla något slags tal.
Karl, som verkar agera ordförande för mötet, säger vidare: ”Vi hälsar dig alla välkommen och hoppas att du ska utvecklas hos oss. Vi är alla här på samma villkor och det enda som är säkert är att vi förblir kvar tills vi rycks bort, antingen tillbaka till Verkligalivet eller till Himlavärlden. Hur det än blir med den saken så är det inget vi kan påverka härifrån. Det enda vi kan göra är att vänta - eller ännu hellre försöka utvecklas.”
Martina är inte helt säker på att hon förstår det där med att utvecklas. Det låter rätt flummigt i hennes öron. Som om de alla tillhörde en sekt som väntar på kometen för att kunna göra självmord, men hon nickar i alla fall och försöker se ut som om hon fattar vinken. Hon beslutar sig för att tänka närmare på det senare och istället vara så närvarande som möjligt, här och nu. Kanske kommer det svar.
Det gör det emellertid inte utan mötet verkar avslutat i och med att Karl reser sig upp och återvänder till sitt hus. Martina kastar en förstulen blick mot honom då han går iväg.
Jajamän, hans sjukhusrock är en sådan med en öppning bak. Fascinerande att en man som går klädd så och visar ändan för allmänheten, kan ha en sådan pondus.
Två kvinnor och en man reser sig även de upp, men istället för att gå till sina hus promenerar de ned mot dalen.
”Vänta på mig!” ropar den lilla flickan, som pekat på sig själv, då hon märker att de går iväg.
Hon springer ikapp dem och tar en av kvinnorna i handen. När hon gjort det börjar hon ta hoppsasteg istället för att gå och kvinnan släpper hennes hand. Hon slutar att hoppsa och tar kvinnans hand igen. Denna gång släpper inte kvinnan taget.
Martina följer sällskapet med blicken tills de är utom synhåll.