Offrets sargade drag kunde skönjas i månens motljus, där den låg blek och blodig på rygg i sjön. Två stålkulor blänkte till i ögonhålorna, och munnen kippade häftigt efter syre som en strandad fisk. Ännu ett offer satt mot ett träd en bit bort, med huvudet framåtlutat och händerna i knäet, där också livet hade runnit till och bildat en blodkaka som slottsparkens fladdermöss och kråkor festade på.

Könsfördelningen på vårdhemmet var numera oroväckande ensidig. Det fanns en lång rad anledningar bakom det manliga avfolkningsfenomenet. Det var ingen lätt sak att förutspå vem, eller vilka av killarna som skulle bli kvar till slut, och vad som skulle drabba dem under tiden som de klamrade sig fast vid sina tjänster som nödställda isbjörnar på ett smältande isflak på drift mot riskkapitalbolagens privatiseringsiver, bakåtsträvande lönepolitik, och inte minst kvinnornas korståg mot nolltolerans. Noll karlar på deras arbetsplats till att börjar med. Inte för att de avskydde karlar generellt, utan snarare för att de kunde om de ville. Och de ville.

------------

Det här är några kapitel ur en bok jag skriver på med verklighetsanknytning. En del kapitel är medvetet överlastade. Se det mera som råmanus. Redigering pågår.