Inledning

1

Inledning

För några år sedan fick jag tillgång till hela det offentliga för-undersökningsmaterialet avseende utredningen av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 och bland annat avseende Christer Pettersson. Han hämtades till förhör den 14 december 1988 och anhölls samma dag av biträdande riksåkla-garen Axel Morat som skäligen misstänkt gärningsman.

En berättigad fråga kan vara vilka bevekelsegrunder som kan ligga bakom mitt grävande, om man vill kalla det så, jag föredrar själv det rätta uttrycket ´avslöjanden´, nu mer än 20 år efter mordet. Svaret kommer att framgå av det som följer men en anledning är att en stor del av poliskåren och många andra sannolikt tror att gärningsmannen var Christer Pettersson.

Som pensionerad kriminalkommissarie har jag lagt mig vinn om att göra en adekvat och objektiv polisiär bedömning och gjort en sammanfattning av särskilt aktuella förhör i nära anslutning till brottsplatsen och biografen Grand. Vid bedömningen har jag uteslutande utgått från det som är återgivet i utskrivna förhör.

Som inledning tar jag mig friheten att återge ett tidningsklipp ur DN: s LEDARE OPINION den 28 februari 2006 med rubri-ken: ”Polisens misslyckande är också statens.” Inga-Britt Ahlenius om mord för 20 år sedan. Hon ingick i Jurist-kommissionen II, som avgav betänkande våren 1999.

" I dag är det 20 år sedan Olof Palme mördades. Ingen är ännu lagförd för mordet och i dag går polisutredningen på verk-lig sparlåga. Och kan man verkligen begära att polisen efter 20 år ska kunna finna en mördare?
Avgörandet för att framgångsrikt lösa ett spaningsmord är de första timmarna, de första dagarna efter dådet. Den tiden förlo-rades för alltid genom stora fadäser och helt enkelt genom en kollaps av de samhälleliga institutioner som ska fungera, sär-skilt i en kris eller vid stora enskilda händelser.
Den så kallade granskningskommissionen, i vilken jag var ledamot och som presenterade sitt betänkande våren 1999, var förödande i sin kritik. Intressant att diskutera i dag är kanske framför allt det triangelkraftverk i mordutredningen som utgörs av regeringen, åklagare och polisen.
På morgonen efter mordet tog länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér kommandot över hela utredningsarbetet och kun-de under lång tid, utöva befäl både över själva spaningsarbe-etet och den förundersökning som enligt lagen ska ligga under åklagare.
(" åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträ-de.") Han agerade helt adhoc och efter eget skön.
Genom denna organisation axlade Holmér själv tre uppgifter, som i en normal utredning ligger på tre olika personer med oli-ka uppgifter och kvalifikationer. Nämligen förundersöknings-ledare (med ansvar för hela utredningen) och spaningsledare - med ansvar för det polisiära spaningsarbetet. Därtill var han i sig själv högste polischef. Detta senare fick länsstyrelsen i Stockholm ganska naturligt att träda tillbaka från sin tillsyns-funktion eftersom man ansåg att regeringen nu tagit över denna!
I stället för att i en särskilt svår utredning säkra att alla nivåer besattes med de yrkesskickligaste och att man följer lagen, leddes arbetet under hela det första året auktoritärt av en enda person Hur detta kan ha varit möjligt är inte alldeles en-kelt att förklara. Men psykodramatiken i hela förloppet var den att Holmér i sin självsvåldighet var och betraktades som upp-backad av regeringen.
Åklagarnas försyndelser skulle kunna sägas vara av under-låtelsekaraktär - ligga lågt i anspråken på att enligt lagen ha ansvarat för förundersökningen, undvika öppen konflikt i utredningen genom att inte utmana polisledningen som inte följde gällande regler men som verkade ha regeringens stöd.
Polisarbetet var präglat av förvirring och inkompetens - från själva brottsplatsen och i fortsättningen. Juristkommissionen beskriver till exempel sambandscentralen, som präglat av "handfallenhet och förvirring". Det rådde kaos i stort sett och det är inte konstigt att denna uppseendeväckande inkompetens har kommit att bli grogrund för misstankar om konspiration och om ett "polisspår".
Polisväsendet präglas av låg kompetens, naivitet, dålig utrustning. Hur hade utredningen om mordet på Anna Lindh ut- vecklats om kamerorna på NK inte funnits frågar man.
Det kan fortfarande i dag tjugo år efteråt vara intressant att reflektera över de institutionella svagheter i Sverige som är en viktig förklaring till misslyckandet i denna viktiga mordutred-ning, liksom över bristen på ansvarskrävande. Beträffande regeringens roll var Granskningskommissionens kritik skarp: "regeringens agerande under det första utredningsåret hade stor för att inte säga avgörande betydelse för den händelse-utveckling som kulminerade i utredningens organisatoriska sammanbrott 1987".
Hans Holmér kritiserades hårt i tidigare kommissioner för att ha missbrukat sin ställning , hans agerande fördömdes som oförenligt med gällande rätt. För detta ställdes han aldrig till ansvar.
Regeringen ställdes heller aldrig till ansvar, eftersom vi i Sverige saknar en rättslig mekanism på högsta nivå för detta. I Sverige är synen att ansvar utkrävs politiskt i allmänna val. Detta har fått motivera ett begränsat rättsligt ansvar.
Riksåklagaren och åklagarväsendet lyder i Sverige direkt under regeringen och befattningshavarna utnämns med tids-begränsade förordnanden. Åklagarväsendet har en beroende-ställning till regeringen. Åklagarnas ställning måste vara sådan att det inte kan uppstå minsta misstanke om att en åklagare inte kan fullfölja sina funktioner enligt lagen.
Polisväsendets brister ska inte skyllas på enskilda polismän utan på bristande ledarskap med en dålig grund för moderni-sering och professionell utveckling. Polisverksamheten är en profession som utmanas av stark och välorganiserad krimi-nalitet och verksamheten måste ledas professionellt. Självklart måste polisväsendet vara underställt demokratisk kontroll, men detta bör inte ske genom en "politiskt förankrad" chef utan ge-nom regeringens styrning och riksdagens övervakning.
Det finns ingen genväg till en väl fungerande statsapparat som fungerar också i krissituationer - annat än genom att säkra starka institutioner och kräva ut ansvar för tillrättakomman-den".
--------------------

Nog är det beaktansvärda ord från Inga Britt Ahlenius, nu-mera chef över FN:s revisionsenhet. Någon tillsynsmyndighet, som borde vara Rikspolisstyrelsen, har totalt lyst med sin från-varo även efter Hans Holmérs sorti.

Tyvärr är det nog så, att den officiella inställningen eller uppfattningen i Sverige är, att mordet på Olof Palme är upp-klarat och att mördaren var Christer Pettersson.

Tyvärr är det nog också så, att ingen myndighet anser sig ha ansvar för mordutredningen. Kritiken från den senaste jurist-kommissionen var visserligen avslöjande, men enligt min be-dömning, har den sannolikt inte haft tillgång till hela källma-terialet.

Tyvärr var det nog också så, att inte ens dåvarande rikspolis-chefen Sten Heckscher 1999, ansåg sig ha något ansvar för ut-redningen av mordet på Sveriges statsminister.

Tyvärr är det bara att konstatera, att den socialdemokratiska partistyrelsen, trots att tidigare statsråd gjort sensationella av-slöjanden, inte visat något intresse.

Kanske det är så, att det fordras en formell anmälan till justi-tiekanslern JK, för att tvinga denne att agera.