Kapitel 1 Teater Rondo

Adela stod mitt på scenen och sträckte ut armarna i en överdriven pose. Hon skavde sönder de vackra orden med sin gälla stämma och Miranda försökte att tänka på något annat, men hon kunde teaterpjäsens repliker alltför väl för att kunna värja sig från dem.
”Det räcker för idag” sa teaterchefen Mema. Hon reste sig upp med hjälp av käppen och nickade stillsamt. De gråa lockarna som omsorgsfullt hade rullats upp på spolar kvällen innan lättade något från hjässan och dansade till innan de lade sig tillrätta igen. En solkatt fångades i Memas glasögon och dansade vidare till en tavla som hängde på väggen. Teaterlogen var omsorgsfullt inredd, men hade inte uppdaterats på i alla fall 50 år eftersom ingen vågade peta i kulturhistorien.

Trots de få månaderna kvar till ridåöppning längtade hon inte. Rollkaraktären var lika stel som en vintersjuk blomma. Med en suck drog Miranda av sig den svarta polon och tog på sig den kliande kåpan. Adela var den naturliga mittpunkten även i omklädningsrummet.
”Det gick underbart bra idag. Jag smälter samman med Härskarinnan och blir hon. Det måste vara så alla stora skådespelare känner det. Att de är ett.”
Miranda befarade spontanapplåder, vilket var det värsta hon visste, men Adela viftade avvärjande med handen.
”Såja. Ni var också bra förstås. Utan er skulle inte Härskarinnan bli så framträdande. Och du Miranda. Du var förtjusande.”
Miranda uppskattade inte berömmet, men log en millisekund. Adelas yviga, lockiga, röda hår stod åt alla håll och kanter. Senaste modet, eller så hade hennes frisör humor. Mirandas hår var minst lika tjockt som Adelas, men hade en nyans åt det kastanjbruna hållet och framhävde hennes något gröna ögon som blev blixtrande gröna när hon fick en roll med klös i. De roller som utmanade henne, som tillät henne att få utbrott på scen lockade henne. Däremot ogillade hon när Mema skrattade åt henne. ”Ack Miranda, om du sparade på krutet på scenen så som du gör i verkligheten hade du inte varit mycket till skådespelare” hade hon sagt en gång och det hade Miranda tagit med sig till huvudkudden.

Adela tvinnade upp sitt lockiga hår i en stram knut, men släppte sekunden efter ner det igen så att det lade sig runt hennes axlar. Hon vände sig återigen till Miranda.
”Du kan väl hålla dig ur vägen när jag gör min entré? Jag vill inte krocka med dig. Min klänning är så vid och jag behöver utrymme, okej?”
Adela sådde ett frö av irritation som hon sedan fortsatte att vattna likt en trädgårdsingenjör.
”Hela släkten är så stolt, de kommer ända från Umeå för att titta på mig”, sa Adela och kastade bak håret i en vid båge.

De fina, voluminösa klänningarna hade varit Mirandas under flera års tid för att numera reserveras åt Adelorna. Adela var 17 år, odödlig och hade en blommande kropp som till skillnad från Mirandas 31-åriga lekamen var på framgång. Gänget samlade ihop sig, diskuterade något, skrattade, flinade och böljade som en enda kropp. Ett pekfinger kom susande fram till Mirandas näsa där den parkerade, ett par centimeter från henne.
”Det är dags”, sa Mema och tog bort sitt finger. ”Och vad snackar de där om egentligen? Det är inget annat än tissel och tassel på repetitionerna.”
Miranda gissade att det rörde sig om en utekväll. Sju huvuden nickade i intim samstämmighet. Någon kikade bort mot Miranda, men vek undan med blicken. Mema och Miranda lät dem gå.
Det svaga skenet från sidostrålkastaren färgade Memas rullade hår blått. Med möda slog hon sig ner på scenkanten och tittade ut över stolarna. Rädd för att störa den inre monologen som uppenbarligen utspelade sig försökte Miranda vänta, men till slut blev hon tvungen att säga något.
”Mema?” Huvudet rörde sig en aning mot ljudet.
”Ja?”
En skrynkla på den den lavendelblå linneblusen rätades ut. Blicken var främmande, men inte ovänlig.
”Sätt dig här”, sa Mema och smekte scengolvet kärleksfullt. ”Vad ser du?” En yvig gest svepte över de tomma gröna stolarna som behövdes fräschas upp.
”Stolar.”
”Jag ser publik.”
De gröna stolarna behövde verkligen fräschas upp.
”Jag ser publik som säger att detta är min sista teaterpjäs.”
Miranda tittade frågande på henne.
”Jag ser bara svaret, jag ser inte frågan. De säger att det är min sista pjäs. Härskarinnans återkomst. Det är en bra pjäs, det blir bra att sluta med den.”
Mema tittade ut över salen, studerade nödutgångarna. ”Man måste veta när man ska göra sorti”, sa hon eftertänksamt och återfick något av skärpa i blicken. Miranda fick en lätt klapp på axeln. ”Är hon bra, Adela?” frågade Mema.
”Jadå.”
”Jag vet inte om hon är bra. Hon är självsäker. Kan replikerna. Men är hon bra? Kommer hon få publiken att häpna? Jag vet inte. Nu ser jag bara frågorna.”
Miranda sa inget, men Mema uppfattade tystnaden.
”Du har rätt”, sa hon.
”Har jag?”
”Hon är ingen bra härskarinna. Hon är en härskarinna, men hon spelar det inte bra. Kanske just därför. Du är ingen härskartyp. Du hade varit bättre i rollen. Vi får se vad vi kan göra åt det. Gå nu. Jag behöver vara ifred. Måste tänka. Det blir svårare och svårare. Ögonblicken av klarhet blir färre och färre. Gå nu. Skynda dig.”

Lund visade sig inte från sin bästa sida. Kall snålblåst föste i rätt riktning, men gav inte den välbehövda värmande skjutsen hon så väl behövde när alla inklusive Tyre hade svikit. Tyre, som hon hade delat hemligheter med, festat tillsammans med, vaknat på efterfester med.

En gatsten lurade Mirandas fot som missbedömde fästet.
”Aj, fan”, sa hon lågt till det pittoreska Lund som inte hade normala gator som andra städer, utan envisades med att bevara sin kullersten. Kvinnor och män i långa kappor svepte runt omkring henne. De långa kappornas stad, med välutbildade människor som svepte istället för gick, och som käkade latin till frukost. Vikariatet på Sankt Lars hade fått henne att omvärdera Lund. Just när hon skulle köpa sig en ny kappa hade hon fått timmar inom psykvården och då hade den nya kappan blivit onödig. Som skötare passade det bättre med den gamla dunjackan som inte framhävde alla timmar hon hade lagt ner på universitetet. Tekniskt sett var hon inte längre student, även om plastkortet i plånboken fortfarande gav henne tillträde till studentkårernas Nationer.