Kapitel 2 Sankt Lars

Galningarna på Sankt Lars, som Mirandas syster så finkänsligt brukade kalla dem, bodde på avdelningen i olika perioder. Det stora komplexet av psykiatriska avdelningar och hus bildade en enhet i Sankt Lars-parken där enheten utåt var förrädisk. Varje depression var unik och följde olika förutbestämda kurvor. Varje störning, neuros, fobi och mani behandlades som unik företeelse, men patienterna delade någon slags gemenskap som finns hos sammanförda människor till synes utan eget val. Miranda kände alla patienter och visste vem som brukade äta för lite, för mycket, för enahanda eller för långsamt. Hon torkade upp utspilld mjölk, tog hand om känslor som svämmade över och stod som dörrvakt när ångesten pockade på. Ibland hände det att hon dagdrömde när hon gjorde sina sysslor, men då fanns det alltid någon där som kallade på uppmärksamhet.
”Tar du rum nummer sex?” frågade Anna, också timanställd skötare.
”Va?” svarade Miranda och höjde på ögonbrynen. Den stora högen handdukar i Annas famn skulle någonstans och när Anna nickade upp i taket på skylten som blinkade ”6” förstod Miranda att hon måste gå på larmet. Hon behövdes.
”Jag tar det. Vem är det förresten? Jag började idag, jag har varit julledig”
”Professorn. Har du träffat henne?”
”Gud ja. Hon var här före jul också. Jag känner henne lite. Jag har gått på en del föreläsningar. Men jag tror inte hon känner igen mig.”
”Känns det konstigt att ta henne?”
”Nejdå. Hon vet nog inte alls vem jag är.”
Först när Miranda pausade från Sankt Lars, gick på jullov, förstod hon hur annorlunda världen innanför de låsta dörrarna var. Den icke-normala världen var tjatig, ifrågasättande, egocentrisk, anklagande och likgiltig. De vita väggarna och den kliniskt rena, sterila miljön gjorde att de få färgklickarna, kaffemuggarna och gardinerna, stod ut som missriktade färgkluddar på en amatörmålares duk. Likt slumpartade färgklickar vandrade människorna på Sankt Lars, patienterna. De missanpassade färgklickarna som inte hörde hemma. Annat än på Sankt Lars där alla hörde hemma.

Som en stor, rosa, färgklick flöt professorn omkring i sitt rum. Hon blev om möjligt ännu mer rosa när Miranda klev in.
”Jag vill ha ett glas vatten.”
Det skulle hon få, men ett snälla hade inte skadat. Den tomma karaffen på nattduksbordet hann knappt lyftas upp förrän professorn avslöjade sitt egentliga behov av sällskap.
”Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Jag vet inte var papperna tog vägen. Jag kan inte tänka klart.”
”Vad menar du?” frågade Miranda.
”Tio års forskning har försvunnit. Det är mitt fel. Mitt ansvar.”
Miranda försökte hejda professorns självplågande genom att hålla den tomma karaffen framför sig.
”Du ska få vatten”, sa Miranda lugnande.
På väg till köket måste allrummet passeras. Tage satt i en fåtölj bredvid Lara som halvlåg i soffan och glodde på MTV. Ett blad hängde ner från den obligatoriska gröna växten och lockade Lara att nypa den mellan tummen och pekfingret. Sina sjutton år till trots var hon mer som en tolvåring. En tolvåring med lätt borderlinestörning och ett barn på sitt ansvar. När Lara fick syn på Miranda skuttade hon ur soffan. Det svarta håret fladdrade till, men den hårda sprayningen gjorde att det landade i perfekt frisyr igen.
”Tjena! Kul att du är tillbaka. Får jag greja med ditt hår?”
Miranda drog en generad hand genom sitt hår och frågade hur julen hade varit.
”Jag har varit här och så var jag hemma på julafton med Lilian. Mysigt, det var det verkligen. Tage var tomte.”
Ett litet leende spred sig i Tages ansikte. ”Vad gör man inte för patienterna?”, sa han.
Själv skulle han kunna misstas för en patient. Avsaknaden av rock kompenserades med en liten namnskylt, men i övrigt var det inget som avslöjade att han tillhörde den vårdande sidan.
”Var du hemma i Varberg på jul?”, frågade Lara och sträckte sig fram mot Mirandas hår.
”Du har bra minne, men jag ska hämta vatten”, sa Miranda och höll upp kannan som en sköld för andra gången.