De kallade mig Blyger

Mitt namn är Guillermo. Jag föddes som den yngste brodern av fem och på grund av min abnorma kortvuxenhet fick jag under barndomen utstå ständigt spott och spe. Eftersom jag aldrig hade möjligheten att slå tillbaka, träffade varje tjuvnyp och glåpord min själ och drev mig djupt in i blygselns fängelse.
     När jag blev gammal nog att gå i lära var det ingen som trodde att jag skulle kunna utföra något yrke. Men för första gången hade de fel om mig. Trots min ringa storlek var jag stark nog att svinga en hacka och jag visste alltid vart den borde riktas. Ingen i gruvan fann fler diamanter än jag. Men trots att jag aldrig uttalade ett skrytsamt ord växte illviljan mot mig för varje dag som gick, och till slut såg jag ingen annan utväg än att lämna gruvan. Om jag stannat hade det blivit min död. Man går inte levande ifrån sitt andra ras.

När jag efter månader av kringflackande hörde talas om Dvärgagruvan, vågade jag först inte tro på att den verkligen existerade. Fanns det verkligen andra som jag? Min lycka var fullkomlig när jag till slut fick se dem med egna ögon, men jag vågade inte närma mig. I flera dagar satt jag gömd uppe på en höjd och iakttog de sex män som kallades dvärgar när de med hackor på axeln sjungande och visslande vandrade mellan gruvan och ett litet hus i en glänta längre in i skogen. Men en morgon var de bara fem. Jag lutade mig nyfiket framåt mellan grenarna och fick i samma stund en stöt i ryggen som fällde mig till marken.
     ”Vem är du och vad vill du oss?” röt en mörk röst. Jag såg upp och mötte då den ilskna blicken hos den sjätte dvärgen. Han som aldrig sjöng eller visslade.
     ”Jag… jag… jag he… heter Gui… Gui… Guillermo”, stammade jag fram med blossande kinder och bankande hjärta. ”Jag… jag… sö… sö… söker... ar… arbete.”
Han kastade bak huvudet i ett torrt skratt och drog sedan upp mig på fötter.  ”Guillermo, sade du? Snarare Blyger. Söker du arbete, så följ med till gruvan och visa vad du duger till.”
     Dvärgen, som till min förvåning hävdade att han hette Butter, tog med mig bort till de andra. Tre av dem var liksom Butter i min egen fars ålder, och de presenterade sig som Kloker, Glader och Trötter. Den fjärde dvärgen var endast lite äldre än jag själv och meddelade mellan sina täta nysningar att han hette Prosit. Den yngste av dem log glatt mot mig, men blicken flackade och han verkade inte ha mål i mun.
     ”Det där är Toker”, sade Butter strävt. ”Han är inte som han borde vara, men så länge han hittar diamanter får han stanna. Hittar du diamanter, Blyger, så stannar du med.”

Jag följde med dvärgarna till gruvan och vid dagens slut var jag välkommen att flytta in i deras hus. De gav mig en plats vid bordet och så småningom en egen säng. De kallade mig aldrig något annat än Blyger, men efter de öknamn jag tidigare fått utstå hade jag inget emot det. Jag vågade aldrig fråga om dvärgarnas underliga beteckningar på varandra, men förstod så småningom att de liksom jag själv hade haft vanliga namn. Alla utom Toker. Han hade kommit till huset med sin far redan som spädbarn och aldrig kallats något annat än just Toker. Det tog mig flera år att räkna ut vem hans far var. Jag hade utgått från att det var Kloker eller Glader, eftersom de var så vänliga och tålmodiga med honom. Men jag hade misstagit mig. Toker var Butters son. Modern hade dött i barnsäng och lämnat fadern ensam med en sinnesförvirrad pojke, som han knappt kunde förmå sig att se på. Jag hade gärna velat veta om Butter varit lika argsint innan Tokers födelse, men den frågan hade jag aldrig någonsin vågat ställa.

Även om jag inte lyckades bli vän med dvärgarna, trivdes jag ändå väldigt bra hos dem. Varje diamant jag hittade mottogs med glädje istället för avund och de blåmärken jag ådrog mig orsakades inte av andras elakhet, utan av min egen klumpighet. Även om skadorna var lika stora, ömmade de aldrig på samma sätt. Jag önskade mig inte något mer än det jag hade uppnått och trodde att jag hade resten av livet utstakat. Så fel jag hade.