Eldväktare

I drömmen tvingas hon återigen uppleva det hon skulle göra vad som helst för att glömma. Ännu en gång måste hon lyssna till de skrämmande ljud och känna de obehagliga lukter som för alltid kommer att påminna henne om den natten, och den iskalla daggen mot hennes bara fötter känns lika verklig som då.
     Medan hon förblindad av tårar stapplar fram genom det snärjiga, våta gräset lägger hon frånvarande märke till ett dovt, taktfast läte som inte bör vara där. Det är inte förrän hon väcks ur sin eftermiddagsslummer som hon förstår att ljudet är verkligt och kommer från hennes egen ytterdörr.

Blotta tanken på att det står en människa och bultar på hennes dörr inger en känsla av overklighet och hon frågar sig stilla när hon hörde det ljudet sist. Hon kommer fram till att det måste ha varit när den där vandraren som passerade förra hösten knackade på och bad om att köpa ett mål mat. Men hans bultande tystnade när han förstod att hans ansträngningar var förgäves, för trots att han bar vandrarnas märke på sin stav valde hon att inte släppa in honom. 
     Kvinnan reser sig smidigt och misstänksamt från sin plats ovanpå sängen och smyger fram till dörren för att skjuta undan luckan från titthålet. Mannen därute kan se hur hennes gröna ögon vidgas av förvåning och hör hur hon slår ihop händerna innan hon ivrigt börjar låsa upp de dubbla låsen. ”Hannar!” utbrister hon glatt medan hon svänger upp dörren på vid gavel.
     Den kraftige, gråskäggige mannen fäller ned huvan på sin slängkappa och slår sedan brett leende ut armarna mot henne. ”Karima!”
     Den unga kvinnans ögon smalnar igen och armarna som välkomnande sträckts ut faller stumma ned längst sidorna av hennes kropp. ”Selytse. Jag heter Selytse nu”, säger hon kort.
     Mannen sänker långsamt armarna medan han bekymrat rynkar pannan. Kvinnan ger honom en sammanbiten gest att stiga in, så han tar ett djupt andetag och kliver över tröskeln och in i den lilla stugan.
     ”Hur går det för dig?” frågar han försiktigt. ”Jag menar… Vi trodde att du skulle ha återvänt vid det här laget.” Efter en frågande paus tillägger han. ”Det kan inte vara bra för dig att leva så här. Ensam.”
     Hon sätter sig på en av de knarrande köksstolarna och den gamle sätter sig tigande mitt emot henne. Vis av erfarenheten vet han att hon inte går att pressa till att tala.
     ”Varför har du kommit hit?” frågar hon till slut.
     ”Det kan vänta. Först vill jag höra hur du mår”, säger han så mjukt hans grova röst tillåter.
     Kvinnan suckar och lutar sig uppgivet mot ryggstödet. ”Det går inte en dag då jag inte tänker på det som hände och på min skuld. Ibland kan jag känna att det kanske är dags att gå vidare, men de ögonblicken är sällsynta. Jag lever i en mörk tunnel och vet inte om jag någonsin kan komma ut på andra sidan.”
     En våg av smärta förvrider Hannars ansikte och han lämnar sin plats för att omfamna den unga kvinnan som tyst klamrar sig fast vid honom. Han vaggar henne sakta och bryter inte omfamningen förrän hon gör det. Märkbart tagen drar han fram sin stol och sätter sig intill henne, med hennes hand i sin. ”Jag visste inte att du led så svårt. Men du får inte ge upp. Vi skulle inte klara av att förlora dig. Ingen av oss.”
     ”Vilka är det du talar för? Dig och farmor?”
     ”Så klart för mig och Ialia, men inte bara. Du är viktig för det här landet. För världen.”
     Den unga kvinnan rynkar pannan. ”Vad menar du?”
     Hannar ser henne djupt i ögonen, låser fast hennes gröna blick och börjar sedan tala. Sakta, med betoning på varje ord. ”Karima. Din tid här, som Selytse, måste få ett slut. Nu. Väktarna är sammankallade. Alla fyra. Även du.”
     ”Varför?” frågar Karima trotsigt. ”Varför just nu?”      
     Hannar suckar, går bort till ytterdörren, öppnar den tvärt och slår ut med handen. ”Se på solen, Karima”, säger han uppfordrande. ”Den lyser allt svagare för varje dag som går! Se på blommorna och gräset. De håller på att vissna bort! Se på träden och buskarna. De håller på att tappa sina blad, mitt i sommaren! När regnade det ordentligt sist? När var den senaste gången vinden blåste?” Hannar spänner ögonen i henne men kan till sin besvikelse ännu inte se någon reaktion. ”Växer dina grödor som de ska?” fortsätter han. ”Står vattnet lika högt i brunnen som det brukade göra? Om du inte var den du är, så hade inte ens elden brunnit på din härd. Är du blind, eller har du märkt något av det här?”      
     ”Jag är inte blind”, svarar Karima kort. ”Självklart har jag märkt att mina grödor växer dåligt.”      
     ”Varför är det så, då? Har du tänkt på det? Eller tror du som så många andra att det bara är livets gång? Att det ska vara så här?”
     Karima rycker på axlarna och hennes ögon smalnar en aning: ”Vad skulle det annars bero på?”     
     Hannar sjunker ihop och ser med ens mycket trött ut. ”Har du verkligen glömt allt jag och din farmor lärde dig? Har du glömt att vi berättade för dig att de fyra elementen: eld, vatten, jord och luft, kontrolleras och bebos av var sin art av elementarandar, och att dessa andar står i förbindelse med de fyra Väktarna? Har du glömt att dessa Elementens Väktare har som uppgift att bistå elementarandarna? Minns du ens att du är Eldväktaren?”
     Karima ser förvånat och nästan förskräckt på mannen. ”Jag har inte glömt ett ord av vad du och farmor har berättat, men det var väl bara sagor ni hittade på? För att få mig att känna mig utvald istället för vanskapt? Jag har aldrig bett om mina förmågor och de har bara orsakat mig och andra smärta. Jag vill inte vara Väktare.”
     ”Karima, allt vi berättade är sant och nu måste du ta ditt ansvar. Man kan inte välja att bli Väktare, utan det är något man blir utvald till. Av vem eller vad vet vi inte. Vi vet inte heller varför du blev vald trots att alla andra Väktare har varit män. Men nu behöver elementarandarna bevisligen er hjälp och ni måste skynda er. Det har redan gått alltför lång tid.”
     ”Men det går inte!" utbrister Karima och hennes tidigare så matta ögon blixtrar till.  "Jag har lovat mig själv att jag aldrig mer ska använda mina krafter. Inte efter det som hände.”
     Hannar fattar båda hennes händer och säger bestämt: ”Jag förstår att du fortfarande sörjer, men du har ett ansvar gentemot elementarandarna och dina medmänniskor. Du har helt enkelt inget val.”
     Karima rycker sig loss och ställer sig upp så tvärt att stolen faller i golvet med en smäll. Hon korsar armarna hårt över bröstet och går rastlöst omkring i den lilla stugan medan hon kastar irriterade blickar åt Hannars håll. Efter ett tag saktar hon in sina steg och när hennes vredes lågor börjar svalna ställer hon sig framför den lilla fönstergluggen vid spisen och stirrar med oseende ögon bort i fjärran. Hannar betraktar tigande hennes spända rygg och uppdragna axlar, men kan inte göra annat än att vänta och hoppas.
     När Karima efter några minuter lämnar fönstret och dröjande återvänder till sin plats vid bordet sitter hon tyst en lång stund, men tittar till slut upp med ett litet osäkert leende i ena mungipan. ”Jag måste i alla fall få öva först. Jag har inte använt någon av mina krafter på flera år. Vill du hjälpa mig?”
     Hannar smeker leende hennes kind och hämtar sedan en ljusstake med ett vaxljus från en hylla och ställer den på bordet framför henne. Sakta sträcker Karima fram handen och omsluter veken med sin ena tumme och pekfinger. Med slutna ögon fokuserar hon sedan sina tankar på den uppgift hon står i begrepp att genomföra.
     När hon lyckats övertyga sig själv om att det omöjliga kan vara görligt, släpper hon dröjande veken. Små gnistor lämnar sprakande hennes fingertoppar och snart brinner ljuset med en klar låga.