Efter de ätit ber Karima Hannar lämna stugan ett tag. Hon ska göra sig redo för avfärden och det måste hon göra i ensamhet.     
     Efter flera djupa andetag sjunker hon ned bredvid sängen och drar fram en tung träkista som stått därunder. Varsamt stryker hon bort dammet från locket och då framträder ett sirligt inristat namn: Karima. Hon tvekar innan hon öppnar locket, eftersom hon inser att om hon ska använda sig av Karimas krafter och tillhörigheter, måste hon vara Karima igen. Hon kan inte fortsätta att gömma sig i Selytse. ”Jag har inget val”, mumlar hon till sig själv, halvt tröstande och halvt betvingande.
     Sammanbitet öppnar Karima locket och lyfter bort det tygstycke som legat överst i kistan. Hon blir förvånad över hur förtjust hon blir över att återse sina ägodelar. Har de alltid varit så här vackra? Längst upp ligger hennes röda klänning; den klänning hon och hennes farmor sydde under tre dygn, samtidigt som de läste besvärjelser och brände magiska örter. Karima, som bara var 16 år då, såg arbetet mest som en spännande lek, men farmodern hävdade bestämt att klänningen skulle beskydda sin bärarinna och förstärka hennes krafter. Först när plagget var färdigt fick Karima veta att den var menad åt henne, för enligt farmodern skulle hennes vetskap ha försvagat magin. Hon fick inte heller prova klänningen utan blev tillsagd att inte bära den förrän tiden var inne. Och nu är det ögonblicket här.
     Snabbt byter Karima om och kan knappt förstå hur det kan vara så stor skillnad på två klänningar. Jämfört med den nya kändes den gamla som tagel mot huden. Hon lyfter prövande på armarna och häpnar igen när plagget inte gör det minsta motstånd utan smidigt följer hennes rörelser som en andra hud.
     Nästa plagg i kistan är en kolsvart slängkappa med huva och något som liknar svarta glasbitar invävt i det lätta tyget. Karima har undersökt dem förut och vet att bitarna är mycket tunnare, hårdare och blankare än glas och omöjliga att bryta eller repa. Slängkappan har tillhört hennes farmorsmor, som liksom hennes farmor var trolldomskunnig, och när hon vävde plagget vävde hon in svarta drakfjäll i den för att förstärka de magiska egenskaper hon givit det. Ingen nu levande människa har burit slängkappan så Karima vet inte vilka egenskaper den eventuellt kan ha. Men den sluter sig i alla fall behagligt runt hennes kropp när hon sveper den om sig.
     Det sista föremålet i kistan är en mycket vacker dolk med inskriptioner på ett sedan länge glömt språk både på handtaget och den förgyllda skidan. Karima vet att det mest ovanliga med dolken är dess blad, vilket härdats i drakeld och därför är obrytbart. Dessutom vet hon att dolkens förre ägare var en dvärg som skulle ha mist livet i en eldsvåda om inte han blivit räddad av en modig främling; hennes far.  Vad Karima däremot inte vet, är var hennes far befinner sig nu eller var han har varit sedan den dagen han övergav henne för 19 år sedan. Han gav inte ens dolken till henne personligen, utan efterlämnade den när han försvann, så att hon kunde få den på sin artonårsdag.

När hon har fäst dolken vid midjan stänger hon kistan och skjuter tillbaka den under sängen igen, fyller sin ränsel med färdkost och går sedan ut ur den lilla stuga som varit hennes hem de senaste tre åren. De tar med sig hennes ko, två grisar och halvdussin höns och när de efter ett par kilometer passerar hennes närmsta granne, som hon aldrig träffat förut, stiger Karima av vagnen och ber honom ta hand om djuren under hennes bortavaro. När han frågar när hon tänkt återvända, svarar hon att hon inte vet, trots att hela hennes väsen känner svaret. Aldrig.