Fängslad

”Kom an! Visa vad du går för!”
     Jag vaknar av hans hesa, hetsande rop. Han hånskrattar och jag pressar händerna mot öronen för att om möjligt slippa höra. Alltför många gånger har jag redan hört honom uttala den hånfulla utmaningen. Alltför många gånger har jag hört unga mäns dödsskrik följas av min fångvaktares vrål av triumf. Jag vågar knappt hoppas på att den här drabbningen ska sluta annorlunda. Jag vänder mig i sängen. Min himmelssäng av fladdrande tyll och frasande siden, överöst med broderade kuddar. Den hör lika lite hemma här som jag gör. Det tunna, bländvita tyget står i skarp kontrast mot de svarta, karga klippväggarna. Olika som natt och dag. Olika som jag och han. Med återhållen andning vänder jag blicken mot grottans öppning. Där ute lyser solen. Det var längesen jag kände solen mot mitt ansikte, hinner jag tänka, innan ett alltför välbekant skri skär genom luften. Nu har han dödat hästen. Nu är den unge krigaren ett steg närmare döden. Och jag är fortfarande fängslad.

Jag hade aldrig sett honom förut. Aldrig sett skymten av honom eller någon av hans gelikar innan den dagen när han stal min frihet. Ändå har han stolt berättat att han hållit mig under uppsikt ända sedan jag började slå ut i blom. Han fylldes av en önskan, ett begär, att kunna se på mig närhelst han önskade, och inte bara några få gånger om året. Sedan var det bara för honom att invänta rätt tillfälle. Ett obevakat ögonblick när han kunde föra bort mina föräldrars enda dotter. Somliga fångar fjärilar eller plockar fågelägg. Somliga fångar prinsessor.

Striden är över och grottöppningen fylls av hans svarta, andfådda kropp. Med en våg av illamående ser jag hur blod droppar ur hans mun. Han kommer mot mig med ett självsäkert flin. Ögonen gnistrar och blänker. Jag lämnar sängen och ställer mig framför honom rak i ryggen medan jag rättar till min himmelsblå klänning. Varenda natt här har jag sovit fullt påklädd. Med lyft haka och sammanpressade läppar ser jag in i hans ögon. Jag skulle aldrig låta honom se min rädsla eller mina tårar.
     ”Vilken i ordningen var det där?” frågar han nonchalant. ”Sjunde? Åttonde?”
     ”Jag vet inte hur många Ni dödat under er livstid”, svarar jag kort.
     ”Ska jag räkna alla blir det betydligt fler än åtta, kan jag lova!” Han skrattar ett hest, glädjelöst skratt. Sedan ser han allvarligt på mig. ”Jag kommer aldrig låta dem ta dig ifrån mig, Cassandra. Jag har fört dig hit och här ska du stanna.”
     Ännu en gång blänker det till i hans röda, pupillösa ögon. Innan han vänder sig om och går låter han sin hårda, kalla svanstipp smeka förbi min högra vad. Klornas klapprande mot stengolvet ekar i grottan medan han smidigt rör sig mot grottans öppning. När han kommer ut på plattformen utanför reflekteras solstrålarna i hans svarta fjäll och höga ryggtaggar. De magnifika, nattsvarta vingarna gungar lätt med varje steg han tar.
     Jag hade aldrig sett en drake innan den dag jag blev förd hit. Jag betvivlade till och med att de över huvud taget fanns. Nu vet jag att de verkligen existerar och att de är grymmare än vad som berättas i sagorna. Med en klump i halsen hör jag svagt ljudet av ben som krossas mellan drakkäftar därute.

När jag först kom till den ödsliga, svåråtkomliga grottan stod redan den överdådiga sängen där. Jag kommer ihåg att min första tanke när han satte ned mig vid ingången och jag kunde se in i det som skulle bli mitt fängelse, var att det var den vackraste säng jag någonsin sett. Jag såg till och med fram emot att få sova i den. Möjligen var insikten att jag troligtvis var dömd att för resten av mitt liv stanna i den kalla, mörka, illaluktande drakgrottan för svår för mig att acceptera. Jag kunde inte ta in det faktum att det odjur som fört mig hit inte skulle försvinna, utan ersätta alla jag känt och älskat där hemma. Blir något för svårt att tänka på, sysselsätter man tankarna med annat. Jag tänkte på den underbara sängen.