Om jag var död

”Om jag var död, skulle jag…” Ja, vad skulle jag? Jag raderade orden från skärmen och stängde dokumentet utan att spara. Det var ändå ingen idé att börja skriva utan att ha hunnit få en idé. Jag klickade fram Facebook och såg då att jag fått tre kommentarer till mitt inlägg: ”Krya på dig!” x 3. Jag skrev dit ett tack och stängde sedan av datorn. Klockan var bara tjugo över åtta, men så risig som jag kände mig var det nog bäst att jag skyndade mig att krypa till kojs.

Jag tog en Ibumetin mot febern och värken i kroppen, men illamåendet, yrseln och magknipet var det bara sömnen som kunde rädda mig från. Magnus hade åkt en sväng till jobbet och inte hunnit hem ännu, men båda flickorna sov, så jag gick ändå och lade mig. Vi hade redan bestämt att han skulle stanna hemma och sköta bebisen imorgon, så jag såg ingen anledning att tvinga mig själv att stanna uppe.

När jag vaknade var det med en känsla av att något var fel. Förfärad insåg jag att det otroligt nog var ljust i sovrummet. Hade inte barnen vaknat än? De brukade ju vakna innan klockan sex! Jag vände mig mot Magnus sida av sängen, men den var tom. Överraskad insåg jag att de måste ha stigit upp utan att jag märkt det och redan gått med Clara till förskolan. Jag kastade en blick på väckarklockan. 8.55. Tiden stämde och jag andades ut. Men… varför låg jag ovanpå täcket? Allt mer förvirrad steg jag upp, och märkte då att jag inte kände mig sjuk längre. Jag kände mig bättre än på länge. Bättre än jag någonsin mått, till och med. Energin sprudlade och jag gick med fjädrande steg ut i hallen. Underligt nog var jag varken kissnödig eller hungrig, så jag började istället leta efter tidningen. Eftersom den inte låg på köksbordet eller soffbordet där Magnus brukade lämna den, gick jag för att ta på mig skorna. Men när jag skulle lyfta ned dem från skohyllan gick det inte. De satt som fastlimmade. Som om de vägde ett ton. Jag försökte med alla de övriga paren. Samma resultat. Vad var det här? Något sorts practical joke? Men vem? Clara var bara tre och ett halvt år och Magnus skulle väl aldrig i livet limma fast mina skor? Eller sina egna för den delen.

Jag gav upp försöken och vände mig mot garderoben för att ta fram stövlarna. Men dörren satt fast. Obevekligt fast. Jag tog spjärn med foten och lade hela min tyngd bakom. Förgäves. Medan jag stirrade oförstående på Ikea-garderoben hörde jag ett bekant ljud. Det höga surrandet av garageporten som gick upp. Jag skyndade mig tvärs genom huset till garagedörren, men kunde föga överraskande inte öppna den heller. Jag hörde Claras ljusa röst tydligt tvärs genom dörren och väntade otåligt på att den skulle öppnas. Men sedan hörde jag vad det var hon sade: ”Varför lämnade vi kvar mamma där?”
    Och jag hörde Magnus halvkvävda svar: ”Mamma är inte kvar på sjukhuset. Det är bara hennes kropp. Hon är en ängel i himlen nu.”
     Jag ryggade undan från dörren medan innebörden i min sambos ord träffade mig som ett slag i mellangärdet. Hade jag verkligen hört rätt? Dörren öppnades och min familj kom in till mig i tvättstugan. Men varken Clara, Cajsa eller Magnus såg på mig. De såg rakt igenom mig.
    ”Ser ni mig inte?” snyftade jag förtvivlat. Magnus satte tigande ned bilbarnstolen som Cajsa var fastspänd i, och jag satte mig på huk bredvid henne och strök den sidenmjuka bebiskinden. ”Se på mig”, bad jag, men hon tog inte blicken från sin dyrkade storasyster. En storasyster vars ansikte förvreds i gråt.
     ”Jag vill inte att mamma ska vara en ängel!” bölade hon och jag skyndade dit för att trösta henne. Men hon kunde varken känna min omfamning eller höra mina lugnande ord. Magnus lyfte upp henne i famnen och själv satt jag som bedövad kvar på golvet. En bil körde upp på uppfarten och när Magnus låst upp dörren kom hans föräldrar in. Tårögt slog de armarna om sin son som började gråta krampaktigt. Gråta över mig. Gråta över att jag var död.