Dubbelgångaren

Jag såg henne redan på avstånd. En flicka som väckte ovälkomna känslor av nostalgi till liv inom mig. Precis sådär hade jag sett ut för tio år sedan. Många år sedan. Hon tittade tillbaka och hajade till. Vände sig om, stannade. En liten stund stod hon kvar på samma ställe medan människor omkring henne fortsatte gå som de anonyma skuggfigurer de var. Hon verkade tveka inför om hon skulle våga överträda svenskarnas sociala regler eller följa sitt hjärta. Hon valde hjärtat.
    ”Hej!” Hennes tonfall var glatt, men kroppsspråket uttryckte all den förvåning hon kände.
    ”Hej.” Jag visste redan vad hon ville mig, det var uppenbart. Men att döma av att jag befunnit mig i hennes kläder och hon ännu aldrig upplevt mina trodde jag inte att likheten skulle vara lika slående i hennes ögon. Men det var den. Till och med ännu mer.
    ”Du ser ut som mig.” Hon sa inte mer. Behövde inte säga mer, vi visste båda att det var sant. Hon var en vackrare och yngre kopia av mig själv. Mitt jag innan förfallets storhetstid inleddes. När kilona samlades kring en alltmer förslappad mage och mina ungdomliga bröst började peka neråt ungefär i samma skede jag slutade tro på himlen som min framtid.
    Hon satte sig ner framför mig. Utan inbjudan, ivrigt, utan att fråga. Som om även min högsta önskan var att få prata med henne. Så modig. Vi var tydligen inte lika, även om det vid första anblicken kunde tyckas så. Eller var även jag modig på den tiden?
    ”Ja vi är lite lika.” Jag log mot henne och lyfte kaffekoppen till läpparna igen. Åsynen av henne väckte känslor av sorg inom mig. Jag tittade på henne och såg det som varit, insåg vad som kunnat bli, bara jag trott tillräckligt på mig själv. Nu var det försent.
    ”Lite? Skojar du eller? Du är ju en kopia av mig!”
    Jag skrattade åt hennes förflugna och ogenomtänkta ord som kunde tolkas fel. Och feltolkningar till min nackdel var en av mina favoritsysselsättningar. ”En billig kopia då eller?” sa jag och blinkade lätt. Mycket medveten om att jag gjorde henne generad, men ändå kunde jag inte riktigt låta bli. Frestelsen var för stor och håven fanns hela tiden vid min sida.
    ”Såklart inte” sa hon och fnissade besvärat. Hennes förnekelse blev bara en bekräftelse på det jag redan visste.
    ”Ja, vi är rätt lika. Jag såg ut ungefär som dig när jag var yngre.” Jag log mot henne och önskade radera föregående replik, men den fanns för evigt kvar.
    Hennes förvirrade blick fick mig att förstå. Det gjorde mig innerligt ledsen. Utan ett ord reste jag mig och sträckte ut min hand mot henne. Hon fattade den, förvirrad, men ändå med en märklig tillit. Runtomkring oss fanns otaliga affärer och vi gick in i första bästa som skyltade med ett mode som snart skulle vara glömt av alla utom de som aldrig kom till nästa skede. Vi ställde oss framför en spegel så hon fick se. Vi tittade på hennes glänsande, fylliga hår som stod i kontrast till mitt slitna. Vi tittade på mina kläder som var snäppet omodernare än hennes. Vi tittade på min kropp som var större och mer oformlig.
    Vi sa inte mycket, men hon lämnade mig förhoppningsvis med en större tilltro till den hon faktiskt var. När jag betraktade henne såg jag ett monument över förlorade år. När hon betraktade mig såg hon en exakt kopia av människan hon mötte i sin egen spegelbild. En människa förvanskad av självförakt.