Yin och Yang

Det hela började i höstas när jag blev jag arbetslös och fick hur mycket fritid som helst. Tråkigt, men tur att jag hade TV-kanaler så det räcker. När jakten på dagens tre jobb var avslutad kunde jag lägga mig på soffan och se på TV:n. Dokusåpor, Science fiction, filmer, ja allt såg jag på. Men ofta somnade jag också till när programmen var allt för tråkiga. Då kunde det vara skönt att ta en promenad efteråt. Det var då jag upptäckte att något var förändrat. Människorna i den lilla staden verkade undvika mig och flyktigt bekanta hälsade inte längre på mig. Jag antog att det hade att göra med att jag var arbetslös och att det kunde vara svårt att prata med mig om det, men det bekom mig inte. Jag hade ändå aldrig varit någon sällskapsmänniska så för mig spelade det ingen roll.
    Men när grannen i huset bredvid tittade anklagande på mig över staketet började jag undra.

    - Det där var väl dumt gjort, sa han och spände ögonen i mig.

    - Vad då?
    Jag var förvånad och förstod inte vad han menade.

    - Det vet du nog bäst själv, fräste han ilsket och stegade med bestämda kliv in genom sin dörr.
    Med dörrens ilskna smällande i öronen stod jag bara där och gapade. Vad hade jag gjort? Jag letade i mitt minne, men kunde inte komma på vad jag med mitt stillsamma liv skulle kunna ha gjort. Jag som aldrig höjde rösten mot någon eller ens brydde mig om mina grannar. Nåja, TV var min vän och när jag la mig på soffan och beskådade en såpa som jag inte hade sett förut, så hade jag nästan glömt incidenten.
    Nästa dag sken solen och jag tog en promenad in mot parken. Halvvägs dit stirrade två flickor på mig, och när jag närmade mig dem sprang de snabbt därifrån. En mamma i parken lyfte fort upp sitt barn ur sandlådan och nästan slet med sig sittvagnen i sin iver att komma därifrån. Jag fattade ingenting. Vad hade det gått åt alla människor?
    Jag började sakta förstå att något hade hänt som hade med mig att göra. Frågan var bara vad? Modfälld släntrade jag tillbaka hem. De människor jag mötte bytte sida på vägen eller vände sig om och gick åt andra hållet. En man som jag inte kände knöt näven och bad mig fara åt ett varmare ställe. Jag närmast sprang hem den sista biten, låste dörren och stod där innanför och flämtade. Hade alla blivit tokiga? Var det något okänt virus eller någon främmande utomjordisk makt som hade förvrängt deras sinnen? Vad skulle jag göra? Utmattad la jag mig på soffan och tryckte på fjärrkontrollen. TV:n var min enda vän verkade det som. Snart ringde telefonen gällt och jag vaknade upp ur min halvdvala efter att ha slötittat på en dålig serie.

    - Du ska låta bli att ofreda mina barn, sa en gäll kvinnoröst.

    - Men jag har inte…
    Jag hann inte avsluta meningen innan luren slängdes på i mitt öra. Det tog inte lång stund innan det ringde igen.

    - Vad har du med min fru att göra ditt äckel, sa mannen vars namn jag inte uppfattade.

    - Men jag…
    Han avbröt mig mitt i meningen

    - Du ska ge själve den i att tafsa på henne. Hon kom hem chockad för en stund sedan och berättade om ditt kladdande, ditt svin!

    - Men jag har varit hemma i flera timmar, försökte jag och tittade på klockan.
    Ja jag hade kommit hem för tre timmar sedan och tittat på TV sedan dess.

    - Försök inte ditt äckel, hon kände igen ditt ansikte. Ger du dig på henne en gång till så ska jag personligen slå dig sönder och samman!
    Med de orden slängde han på luren. Vad var det som hände? Fanns det någon därute som låtsades var jag och som ställde till allt detta?

    Bekräftelsen kom när den ende som jag kallade vän, kom på besök och såg bekymrad ut.

    - Vad håller du på med? Hela stan pratar om den ”perverse” som de kallar dig nu.

    - Jag förstår ingenting. Jag har inte gjort något.

    - Det är hur många som helst som har sett dig. Varför går du runt och tafsar alla kvinnor på brösten? Varför pratar du snusk med småbarnen? Varför svär du åt alla män och kallar dem bögar? Vad är det med dig?
    Han ruskade om mig så jag inte hade en chans att försvara mig. Till slut fick jag fram den enda möjligheten.