Kapitel 1

Bålstabruden, svartklädd med skyddet som en riddarhjälm om huvudet slår min syster i ansiktet. Doff låter det när näven landar som en svullen champinjon över munnen och näsan. Disa stånkar, ett hydrauliskt ljud genom näsan och kontrar med två snabba vänsterjabbar och där kommer en högerkrok farande, en meteor i en störtbåge genom luften.
De dansar runt varandra, Bålsta studsar som en brunstig tjäder, flaxar med armarna och knipsar med näbben, Disa lugnare, mer som en hummer med klorna fullpumpade av nitroglycerin. Ibland exploderar de och kommer brakande som laviner ner för en fjällsida. Det kommer behövas sanktbernardshundar i Bålsta ikväll, hundar och konjak.
Själv står jag uppflugen som en kråka på ett träningsredskap längs väggen, filmar det hela och skriker mig hes. Framför mig publiken, vi är många här. Veteraner med tjurnacke och blomkålsöron, kommenterar fighten i små grupper. När de vill titta åt ett annat håll måste de vrida hela kroppen, de har så mycket brosk i sig att huvudet sitter som fastspikat i axlarna.
Svartögda tolvåringar med överdimensionerade handskar, armar som tjocka rep. De slåss frenetiskt, trycker upp varandra i hörnen och trummar som vettvillingar med nävarna, röda blixtar sprakar ur deras öron.
Gladlynta ynglingar som tränar för motion och kittlandet av solbadande flickblickar när de visar magen på någon sommarstrand. Mörka killar som tar det hela på sånt allvar att de tuggar tandskydden i flisor som de spottar ut medan de mumlar koncentrerade ramsor för att behärska sig tills det blir deras tur. Någons morsa som krampkramar handväskan i famnen.
”Man ska slå med axlarna” sade Disa till mig på träningen i söndags. ”Hålla garden uppe hela tiden, såhär. Vrida in slaget, så, och så tillbaka. Axeln först, armen är bara en förlängning. Vi brukar släppa medicinbollar på varandra, en ligger på rygg och den andra släpper bollen på magen för att vänja sig. Här sitter mjälten, här sitter levern, dem gör det jävligt on om man slår på. Linda händerna ordentligt, benknotorna åker isär annars.”
Jag absorberar, lär mig, har vansinnigt roligt. Lägger hela kroppen bakom och ger sandsäcken en frontalkrock, ett pansarskott och känner endorfinerna porla i blodet för varje halvstum vibrerande duns. Steppar som en dansös och vaggar i sidled som en kobra, jag är tre meter lång, min eld är den största. Säcken har inte en chans.
Vi tar en paus och äter banan. Frågar syrran hur det känns inför första matchen. ”Är du nervös?” hon rycker på axlarna. ”Inte än, men jag kommer nog vara fett nervös innan jag går upp i ringen.” Det är drygt ett år sedan hon började träna. Ibland blir det nio timmar i veckan, hennes muskler är påtagligt större än förut.
Som syskon har vi alltid smågnabbats. Snöbollar, kottar, nudlar har flugit genom luften. Igår kväll kastade hon en citron på mig. Vi har brottats och fått gräsfläckar, fäktats med pipande hundleksaker på ÖB. Fester har slutat med blåtiror, fläskläppar och kramar.
I lågstadiet var slagsmål mitt huvudsakliga intresse, så fort det ringde till rast rusade alla killar ut och pucklade på varandra av hjärtans lust. Skitiga och leende kom vi tillbaka till matteböckerna med armarna om varandra och blodet droppande ur näsan. Jag har aldrig haft såna vänskaper som då.
Att slåss, det är lite som sex. Fast inte riktigt. Sex är som nypressad apelsinjuice när man är törstig, som varm choklad. Slagsmål är whisky och cigaretter.
Vi åker bil till tävlingen, amazonen som hostar och hackar som en mekanisk rodeotjur, jag och Disa och Linda hopknölade i baksätet, Nasim därfram, tränaren Dave som svär vid ratten.”Fuck, we took the wrong turn! Fuck. Ok, Deez, remember to block. Du måste blocka slagen, block. Linda, you gotta be totalt hänsynslös tonight, you can’t tyck synd om this girl, you gotta take her apart för det är precis what she’s gonna do to you. Lägg bort din snällhet så kommer det här gå hur bra som helst. Fuck, we’re gonna be fashionably late for this thing. Which way am I going?”
Stim och stoj innan alla kommer i ordning, boxarna värmer upp och jag dricker energidryck som smakar diskvatten, tio spänn i kiosken. Hade väntat mig svettiga latinamerikaner som viftade med sedelbuntar framför bookmakers med cigg och skärmmössa, gangsters med rock och guldringar som betraktade allt med ansikten gjutna i betong, men här är mest föreningsfolk. Träningsoveraller, klubbemblem.
Ljusen släcks, strålkastare över ringen. Speakern välkomnar alla. ”Innan vi sätter igång med matcherna ska de käcka och trevliga flickorna i dansgruppen Squirmz uppträda med en dans de har skapat själva. En stor applåd.”
Fem högstadiejäntor med tröjor som slutar strax under brösten åmar sig som metmaskar en stund till någon oanständig musik. En muslimsk farsa ser ut som om han sett ett spöke, en svensk tränare dräglar som en hungrig varg. De slinker ned från ringen med vickande stjärtar. Jag hade hoppats att de skulle slåss, men det blev inget med det.
”Vi tackar Squirmz för deras fina uppträdande. Och nu är det dags för kvällens första match!”
De två tjejerna tar plats i varsitt hörn, ruskar på axlarna och boppar handskarna mot varandra. Domaren ser ut som innandömet i en mumsmums som lämnats att smälta i solen, fet och flugprydd i sin vita skjorta. Klockan klingar och slagskämparna cirklar runt varandra som ångande älgtjurar. Lokalen är tyst, åskådarna väntar. Hon i blått tar ett snabbt steg framåt, öppnar med vänstern och låter högern gå. De slåss och dansar och lever.