I gryningen den 13 april

Snart är jag död. Trycket mot bröstkorgen håller på att kväva mig. Om jag inte tar mig loss kommer jag att gå under. Mörkret är ogenomträngligt och hindrar mig från att se bojorna som håller mig fjättrad, döljer det hemska som pressar samman mitt bröst, döljer eventuella flyktvägar.

Instinktivt vet jag att jag måste försöka sätta mig upp. Måste vältra av mig den kvävande tyngden. Måste bli fri, måste få luft

Det är olidligt varmt och jag svettas ymnigt medan jag samlar mina sista krafter för det avgörande utbrytningsförsöket. Ett,två, tre… Nu. 

Jag sitter i dubbelsängen med pyjamasen klibbande av svett och bredvid mig ligger Erik och sover. Han ligger på rygg med halvöppen mun och snarkar. Ansiktet ser fridfullt ut.

Jag betraktar min sovande man och är säker på att jag själv är vaken. Ändå finns ångesten från drömmen kvar, känslan att vara döende. Det är fortfarande något som trycker över bröstet och hindrar mig från att andas, något som långsamt håller på att ta livet av mig.

Jag behöver syre, behöver komma härifrån, ut i friska luften. Genast.

Jag lämnar sängen och skyndar ut i hallen. Där drar jag en jacka utanpå pyjamasen och sticker mina nakna fötter i ett par gummi­stövlar utan att ta strumpor på. Sedan rusar jag iväg. Ut ur huset, ut genom grinden, bort längs den leriga grusvägen mellan mörkglänsande fåror av plöjd åkerjord.

Det är tidig morgon, knappt ljust än, och det regnar. Regnets kalla nålar sticker i ansiktet och jag har ingen aning om vart jag är på väg – iklädd randig flanellpyjamas och kippande gummistövlar – men det hindrar mig inte. Jag vet att jag måste ge mig av. Måste få andas.

Jag springer långt i den gråkalla gryningen, förbi fälten ända bort till skogen. Där breder en stor vattenpöl ut sig över vägen och tvingar mig att stanna.

Jag flämtar hårt och har en bultande blod­smak i munnen men trycket över bröstet är borta. Regnet strilar tätt och kalla vattendroppar faller orytmiskt från trädens grenar ner på markens svartnade fjolårslöv. Från vägen stiger en kväljande lukt som av döda daggmaskar. Liklukten blandas med den välbekanta doften av åkerjord. Doften av jord är lugnande och när minnet av drömmen återvänder skrämmer den mig inte längre.

Det jag kände när jag vaknade var sant. Jag är nära att kvävas. Det som en gång var jag är fjättrat och inlåst och håller på att dö.  

Det är äktenskapet som tar död på mig. De misstänksamma frågorna. Att aldrig kunna slappna av och vara spontan. Att alltid vara tvungen att redogöra i detalj för vad jag har sagt och gjort, vilka jag har träffat.

Eriks svartsjuka ligger som ett tungt, kvävande mörker över mig. Om jag stannar hos honom kommer mitt liv som självständigt tänkande varelse att upphöra. Det var det drömmen ville säga mig.

Jag behöver göra mig fri, måste få vara mig själv.

Det blir inte lätt att berätta det för honom. Jag kan redan höra hans sårade röst. Men vad han än säger måste jag göra det. Den här gången ska jag inte stanna kvar. Den här gången ska jag lämna honom. 

Himlen börjar ljusna ovanför trädtopparna. Regnet har avtagit, det duggar bara lite nu, men jag är blöt och kommer snart att börja frysa.  

Med håret smetande i våta testar och med regnvatten som letar sig ner längs nacken vänder jag hemåt. Pyjamasbyxorna klistrar sig kallt mot lår och knän och bromsar varje steg som om de ville hindra mig från att gå tillbaka. Men nu har jag bestämt mig. Nu behöver jag inte fly längre. 

Jag går med raska steg, ackompanjerad av en trastflock som skränar ut sin glädje över att regnet har upphört. De högljudda fåglarna syns inte men jag gissar att de håller till på sin vanliga favoritplats bland alarna borta vid bäcken.

Fingrarna börjar domna i den kyliga morgonluften men nu får jag snart komma in och värma dem. Där borta bakom träden syns konturerna av en skorsten och taket med det enkupiga teglet som Erik lät lägga om förra året.

Erik vet alltid vad som behöver göras. Under årens lopp har han lyckats förvandla det lilla torpet från ett mögligt ruckel till en ljus, modern bostad anpassad efter våra behov. Ett rymligt badrum har ersatt utedasset och sedan han vinterbonade den gamla bykstugan nere vid bäcken och höjde innertaket där har jag fått ett eget övningsrum som jag kan stå upprätt och spela i hur mycket jag vill utan risk för att min dyrbara Fetique-stråke slår i taket och bryts.

Om jag skiljer mig kommer jag att bli tvungen att lämna alltihop. Jag kommer inte ha råd att bo kvar. Kanske skulle jag till och med bli tvungen att sälja 1700-talsviolinen som Erik har gett mig?

Jag närmar mig det låga faluröda trähuset där Erik och Elias ligger och sover. Den vita trägrinden står vidöppen, som jag lämnade den när jag rusade iväg. Den hänger lite snett och som vanligt spjärnar den emot när jag försöker stänga den men med en invand rörelse knuffar jag till den med höften samtidigt som jag trycker ner det svarta järnhandtaget och då går den igen.

Erik har pratat om att byta ut gångjärnen, de har rostat sönder och det är därför grinden kärvar så, säger han. Det har alltid varit Erik som har tagit hand om reparationer och underhåll, jag vet inte ett dugg om sådant. Jag skulle aldrig klara att bo här själv.

Jag sätter hälen mot verandatrappan för att dra av mig stövlarna men råkar kasta en blick mot regnvattentunnan vid husknuten. Där, i vattenskvalpet, halvt dold av Elias trehjuling, ligger durkslaget som jag letade så länge efter igår. Tydligen har det ingått i något av Elias hemliga ”exprument”. Jag hämtar det och tar det med in.

Tvekande blir jag stående i hallen. Om jag lämnar Erik kommer Elias att tvingas växa upp i en lägenhet omgiven av asfalt, utan någon vattentunna att experimentera med, utan någon trädgård att köra trehjulingsrally och leka kurragömma i och utan en bäck att bygga fördämningar i. Och själv kommer jag inte att kunna spela som jag vill eftersom det skulle störa grannarna alldeles för mycket.

Jag förstår nu att jag har förhastat mig. En skils­mässa skulle inte leda till något bättre, tvärtom. Jag måste ta hänsyn till Elias också. Natur­ligt­vis är det bäst för honom att få växa upp på landet, till­sammans med båda sina för­äld­rar.

 Usch, vad blöt jag är. Så dumt av mig att rusa iväg så där.

Jag ger Erik en chans till men om vårt äktenskap inte är bättre om ett år, då ger jag upp.

Vad är det nu för datum idag? Den trettonde är det visst? Ja det är det, lördagen den trettonde april. Om jag inte har fått ordning på äkten­skapet till den trettonde april nästa år lämnar jag Erik, det lovar jag!

Med de våta pyjamasbyxorna smetande om benen går jag in i köket, lägger durkslaget i vasken och slår upp köksalmanackan. I översiktsbladet för nästa år ritar jag en röd ring runt söndagen den 13 april som en påminnelse om vad jag just har lovat mig själv. Sedan drar jag av mig pyjamasen och smyger naken in i sovrummet. Försiktigt, för att inte väcka Erik tassar jag fram till elementet, där jag hänger pyjamasen på tork.

Luften är instängd och det är kvävande varmt i rummet. Jag kastar en blick på reglaget på elementet. Det är uppskruvat för fullt. Antagligen Elias som har lekt med det i något obevakat ögonblick. Inte konstigt att jag fick kvävningskänslor i den här kvalmiga luften. Jag skruvar ner värmen, öppnar fönstret, kryper ner i sängen bredvid min sovande man och drar upp duntäcket till hakan.  

Hur kunde jag få för mig att mardrömmen hade med mitt äktenskap att göra? Så larvigt.