Inledning

   Igår hittade jag en gammal väpnarhuva på Myrorna. Plötsligt ramlade jag rakt ner i min tonårstid. Då var väpnarhuvor på modet och jag hade fått en röd huva som jag älskade. Den hjälpte mig att komma in på stans populäraste dansställe – med tjugoårsgräns och betydligt intressantare killar än på det vanliga tonårsdiskoteket.

   Nu kunde jag inte låta bli att prova det trådslitna plagget. Det var en underlig känsla att få se mitt eget märkta ansikte i den röda huvan. Jag har vant mig vid hur jag ser ut. Jag tänker sällan på det. Men plötsligt lyste ärren så att alla borde se dem.
   Ändå måste jag till sist köpa huvan. Och hemma, utom synhåll för alla främmande blickar, så minns jag hur det kändes att förbereda sig inför kvällen hemma hos en kompis för att sedan traska iväg genom vinterkvällen, varm av alkohol och förväntningar.
   Så snart jag ser i en spegel bryts förstrollningen. Det är en sak mellan mig och huvan som verkligheten inte har med att göra. Mia vill så gärna få prova den men jag skulle inte stå ut med att få se min sjuåriga dotter klä ut sig till mig som tonåring. Behåll din oskuld lite till, min flicka!

   Det är sen kväll och jag har en liten stund över till att fundera över livet och över vilka val vi gör. Om någon skulle ha berättat för den tonåring som jag var en gång hur framtiden skulle bli så hade jag trott att han var galen. Inte hade jag trott på att jag skulle bygga mitt liv på våld och lögner. 
   Ibland har jag känt mig som ett vilt djur som har lyckats lista sig fram till tamdjurens foderbord. En dag kommer kanske bonden – i skepnad av någon myndighetsperson som ska skydda samhället från sådana som jag – att upptäcka vem han har i hägnet.

   Men jag har klarat mig hittills. Kanske är den röda huvan ett omen. Eller kanske är det bara en hälsning från en tonåring som till sist har hittat hit ut till ingenstans?