Teambuilding

– Å fy fan, hur ska man kunna överleva denna dan? fnyste Allan Bengtsson, som också kallades Aftonbladet efter sin signatur AB och sin aldrig svikande lojalitet med det statsbärande partiet. Nu ska vi flytta på knep- och knåpkäppar och bilda femton trianglar av tre romber eller vad fan det nu är. Om vi åtminstone fick bära fruntimren över något hinder så att man kunde smygtafsa lite.
Den 62-årige matteläraren var känd för sin aldrig sinande cynism. Det fanns ingen känslig situation eller händelse som inte utlöste burdusa kommentarer från honom. Hans kommentarer och skämt var som Stalin enligt Mao: 70% bra, 30% dåliga. De yttrades alltid en aning feltajmade eller var så grova att skratten alltid innehöll trettio procent genans.

Nu stod AB tillsammans med medlemmarna i sin grupp ”De röda khmererna” och lyssnade på hur idrottsläraren gav instruktioner om hur dagens teambuilding för personalen på Åkerbocksgymnasiet i Filipstad skulle genomföras. Gruppens namn hade de kommit fram till genom att medlemmarna alla var barn av sextioåtta och därmed hade genomgått marxistisk grundkurs i en eller annan form. Deras gemensamma fikafantasi hamnade alltid i visionen av hur de skulle rensa administrationskorridoren, driva ut rektorerna och byråkraterna och placera dem i omskolningsläger samt införa år noll. Vad rektorerna skulle omskolas till växlade ständigt beroende på hur elakt kreativa gruppmedlemmarna kände sig.
– Har alla grupper nu klart för sig vad de ska göra? ropade idrottsläraren i sin megafon.
– Inga problem! svarade AB och vände sig till fordonsläraren Erik och sa: du har väl med dig ölen?
– Oroa dig inte, vi tar svängen förbi skolans skåpbil, den är fulltankad, hehe.
De röda khmererna bestod av ytterligare två medlemmar, musikläraren Edgar och vaktmästaren Horatio Svensson. Edgar tyckte visserligen det var kul med lite uppror och öl, men kände sig inte helt bekväm. Han behövde dra sig undan och förbereda mötet med alla de tvåhundrafemtio nya elever som han mötte varje ny hösttermin. Nu återstod bara morgondagen för detta arbete, eftersom de första fem dagarna hade tillbringats i väntan på att schema, klasslistor, val och allt annat som de behövde för att kunna förbereda sig skulle bli klart. De hade spenderat de fem första arbetsdagarna av höstterminen på att förbereda sig genom att inte förbereda sig. Han beslöt sig för att smita för att kunna jobba.
– Jag ska bara gå på toa, grabbar, sa han. Ni kan gå i förväg så kommer jag sedan. Han släntrade iväg och försökte se oskyldig ut, trots att han trodde att alla kunde se på honom att han var på väg att smita. Han gick in på den stora gemensamma toaletten och in i ett bås där han satte sig och låste dörren om sig. Efter fem minuter öppnade han och gick ut på gårdsplanen, där han kunde konstatera att alla givit sig av. Nu gällde det bara att osedd ta sig till arbetsrummet. Han beslöt sig för att hukande småspringa längs buskagen som ledde fram till innergården.

När han nått slutet på raden av låga buskar reste han sig sakta för att spana över buskarna. Han kände en behaglig minnesbild av hur han hade lekt indianer och vita när han var liten. ”Vandrande Molnet” höjde skickligt sakta huvudet, så sakta att ingen skulle uppfatta skuggan av en rörelse. Han noterade att vinden blåste mot honom och därmed inte skulle avslöja honom för ett känsligt doftsinne. Mitt på innergården stod gymnasiechefen Solveig och programrektorn Magda och pratade. Fan!, tänkte Vandrande Molnet, och hukade sig ner. Om Magda får syn på mig är det kört. Solveig och Magda stod med ryggen åt honom och avståndet mellan buskagen och dörren var cirka femton meter. Jag chansar, tänkte han och började hukande springa mot ingången. Han kände spänningen pirra i sig på nytt och framme vid dörren sträckte han ut handen för snabbt dra upp den och smita in. Dörren var låst och han kunde öppna den bara med hjälp av passerkort och kod. Helvete!, tänkte han och tittade bakåt åt Solveigs och Magdas håll. De stod fortfarande vända åt andra hållet. Han stack in handen i kavajens innerficka och tog fram plånboken, medan hjärtat bultade ända ut i öronen av spänningen. Han fumlade fram passerkortet och drog det genom kodlåset. Vad var nu koden? 1234? Han knappade in siffrorna men lampan lyste rött. Han kände hur svettdropparna började rinna i armhålorna medan han såg sig om mot kvinnorna. 4321? Han försökte på nytt, men inget hände. 1111? Inte en antydan till en knäppning i låset. Han började hyperventilera.
– Men herregud, vad är det som sker? flåsade han och börja trycka in knapparna på måfå.
– Men, Edgar, vad gör du här? hörde han hur Magda ropade.
Hans puls steg nu till etthundrasjuttiosex och han sa:
– Eh, jag eh… tänkte gå ner på mitt rum och arbeta.
– Men det förstår du väl att du inte kan göra? svarade Magda som med snabba kliv kom fram till honom. Vi har ju teambuilding just för att alla ska känna sig delaktiga. Då kan du väl inte dra dig undan, det är ju osolidariskt.
– Ja men jag kommer att möta tvåhundrafemtio nya elever på några få dagar och jag har inte haft en chans att förbereda mig eftersom det inte funnits några grupplistor eller scheman. Dessutom har du själv bett mig att ha introduktionssamtal med tio elever i min klass som kommer att vara borta nästa vecka. Hur ska jag kunna förbereda det? Svettdropparna pärlade sig i pannan på honom.
– Du vet att det är jätteviktigt för vi-känslan att vi svetsar oss samman. Nu följer du med mig upp till din grupp! sa Magda pedagogiskt tydligt.
– Men vi har haft teambuilding sex år i rad nu och alla tycker att det är jättetråkigt! Dessutom hindrar det mig från att arbeta. Du kan väl inte mena att det är viktigare att teambuilda än att arbeta?
– Det hör inte till saken. Vi har i demokratisk ordning kommit överens om att vi ska ha teambuilding och då är det som gäller. Kom nu här! sa hon och tog honom i handen och började till hälften dra iväg honom.

Under tiden hade De röda khmererna kommit fram till skåpbilen, öppnat bakdörren och börjat förse sig med tysk starköl från de femton flaken som inhandlats vid fordonsprogrammets senaste besök i den syd-danska vänorten, som låg bara några mil från den tyska gränsen. De resterande trettioåtta flaken och två dussinen whiskyflaskorna låg tryggt förvarade i verktygsförrådet i väntan på kommande teambuildningar.
– Först ska vi lösa ett matteproblem, sa AB. Om en halvliterburk tyskt weissbier innehåller 5,6 % alkohol och en trettitrecentiliters Warsteiner har 6,7 % - hur många burkar måste jag dricka för att bli halvfull?
– Jag tror inte på såna där teoretiska resonemang, svarade Erik. Ni jävla mattelärare har sedan historiens början försökt trycka ner mina fordonsgrabbar med en massa tjafs om X och Y och fan och hans moster. Det enklaste sättet är som alltid att lösa problemet i verkligheten. Det kan alla mina grabbar trots att dom har IG i matte. Nu drar vi i oss första burken. Som vi kan kalla för Y.
Pysandet från öppnandet av tre ölburkar hördes nästan samtidigt, följt av ett intensivt klunkande ackompanjerat av sväljljud, krönt med tre högljudda rapningar.
– Fyffan, vad den satt gött! sa Erik. Nu går vi över till X, nämligen Warsteiner. Den ljusa smaken i weissbieren behöver kompletteras med en lite tydligare beska för att åstadkomma ro i magen och ett begynnande lum i huvet, annars går inte ekvationen ihop.

Magda och Edgar hade nu nått planen utanför sporthallen. Hon höll fortfarande honom i handen. Edgar kände hur handsvetten blev tydlig, medan Magda uppenbarligen erfor ett viss sensuellt behag av kroppskontakten. Han lirkade loss handen och sa:
– Alla har ju ändå försvunnit, så jag kan lika gärna gå och göra någon nytta.
– Nu ska du inte vara dum, Edgar. Nu hjälper jag dig att hitta din grupp. Vilken station skulle de gå först till?
– Jag har ingen aning, för jag lyssnade inte på vad den där jympamajoren sa, sa Edgar trotsigt, i hopp om att Magda skulle släppa honom. Dom kan ju vara var som helst.
– Jamen det tar vi enkelt reda på genom att gå runt efter den snitslade banan tills vi träffar på dom, sa Magda. Du ska inte vara så pessimistisk, Edgar. Kom nu! Vi går från slutet, så missar vi inte dom. Hon tog honom på nytt i handen och började dra. Edgar såg ut som en trilskande femåring släpad av sin mamma förbi godishyllan på ICA Maxi.

Under tiden hade första ledet i ölekvationen lösts och med fickorna putande av ölburkar släntrade De röda khmererna iväg mot sin station, nummer tre, fast beslutna att dels bli fulla, dels lösa teambuildningsgåtorna på ett kreativt sätt. Alkoholen hade satt igång idérikedomen på ett lovande vis, tyckte alla.