Pappa

Boken är skriven utifrån mitt vuxna perspektiv att se på barndomen.  I mängder med samtal med min mamma har hon beskrivit sina känslor och funderingar kring pappas sjukdom. I de kapitlen där jag beskriver mammas känslor och ord är kapitlen baserade på hennes autentiska berättelse om vad som hände. Det är samtalen med henne, pappas gedigna journal samt mina egna upplevelser som har gjort så jag kunnat skriva denna bok.

Jag öppnade den smutsiga grå dörren väldigt tyst och försiktigt, där innanför satt den de kallade för min pappa. Doften av armsvett och inpyrd cigarettrök slog emot mig. Jag befann mig i ett gammalt mentalsjukhus med långa korridorer, ändlösa kulvertar och mängder av låsta rum. Det var galler för fönstren och starka lysrör var tända i taket. I hörnet vid ett litet fyrkantigt bord satt min pappa med en cigarett i ena handen och en kopp kaffe i den andra. Pappa satt med ryggen mot väggen och stirrade ut genom det gallerprydda fönstret. Den enda färgklicken i rummet var en röd plastblomma som stod mitt på ett av borden. Han var klädd i en ljusblå skjorta och på de magra benen fanns ett par beigefärgade gabardinbyxor. Ett par bruna stora tofflor skymtades under bordet. Jag närmade mig försiktigt. Tryggheten som var min mamma befann sig utanför den grå dörren och pratade med farbror doktorn. Vid några andra bord satt män med blanka, tomma och intetsägande ögon och stirrade på mig. Jag kände mig genomskinlig, de tittade rakt igenom mig. En stor tjock kvinna med vit rock och röda träskor satt också där. Hon såg ut som en fångvaktare, vilket hon också på sätt och vis var. Jag ställde mig bredvid pappa och klappade honom försiktigt på armen. Ett nästan tyst litet hej kom ur min mun. Han sa ingenting utan stirrade rakt igenom mig precis som de andra farbröderna i rummet. Vem var han egentligen mannen med den tomma blicken? Jag kände inte honom, mannen som jag kallade pappa.

Äntligen kom mamma in i rummet, det kändes som hon varit borta i en evighet.  Hon bröt tystnaden i detta kala opersonliga rum, hejade glatt på alla i rummet och kom fram till pappa och mig. En blond lock från det nylagda håret föll ner i hennes panna när hon böjde sig ner för att pussa honom. Pappa fick en puss på kinden men han reagerade inte. "Kan ni inte bättre än att droga ner dem med Haldol och andra jävla mediciner", sa hon till den manhaftiga mentalskötaren med de röda träskorna. Vad var det jag kände? Det skapades en massa frågor i mig som jag inte kunde sätta ord på eller förstå. Vad var normalt? Jag var och hälsade på hos en man som jag knappt kände, jag kallade honom pappa men ingen tillhörighetskänsla infann sig. Knäpptyst satt jag där bredvid honom och åt av mammas nybakade kanelbullar och drack hallonsaft. Han satt och rörde med skeden i sitt kaffe. Kling, kling, kling lät det, entonigt, sövande och samtidigt väldigt irriterande. Det var i mitten av mars och jag hade nyss fyllt fem år.