Kapitel 1

Solen står lågt när han närmar sig huset. Skuggorna faller över gången genom parken och när byggnaden kommer inom synhåll ser det ut som om någon rest ett skjul mot huset, en låg triangel gjord av mörker.

Brisen går genom träden. Mannen hör det svaga tumultet från lövmassor i rörelse. En fågel sjunger någonstans - två toner genom kvällen. Han lystrar, medveten om ett stråk av kyla i ryggen. Så fortsätter han med långsamma steg mot huset.

Det är i april. Våren är tidig detta år med sitt löfte om nytt liv och den lilla kroppen under busken – alldeles stilla, vänd på sidan som om någon lagt den tillrätta där, någon meter från hans dörr – tar honom med fullkomlig överraskning. Han blir stående. Efter ett ögonblick sjunker han ned på knä. Djuret ligger under en rosenbuske vars svartnade kvistar bär spår efter vintern. Varelsen är kanske tio centimeter lång med brun päls och känsliga morrhår som just nu, i detta ögonblick när brisen går genom gräset, rör sig som om de vädrade efter någonting att äta. Svansen ligger böjd över jorden, livlös som en tappad mask.

En råtta. Rattus Norvegicus: artnamnet far genom hans hjärna. Med ena handen håller han undan rosenkvistarna så att han kommer åt att betrakta djuret närmare. En del av hans skugga faller över kroppen, han flyttar sig åt sidan. Djuret ser ut att vara oskadat, han ser inga spår av blod. De små framtänderna sticker fram under nosen. Öronen påminner om späda löv; ett ungt exemplar, det kan inte gärna ha dött av ålderssvaghet, tänker han. Det är lika uppenbart att det inte fallit offer för en naturlig fiende - en katt, en hund. Att det skulle röra sig om en åkomma verkar inte heller troligt. Sjuka djur drar sig undan till ett fredat hörn.

Till skillnad från människor, tänker han. Vi människor är unika också därför att vi är den enda art som har förmågan spela på andras medlidande. Och därför, också därför - fortsätter hans tanke – är vi värda förakt.

Han reser sig, ser sig om. Ett ungt par är på väg genom parken. Deras skuggor sträcker sig ända bort mot rabatterna vid huset. Klockan går mot sju, hög tid att börja med middagen. Men först har mannen ett ärende att uträtta.

När han några minuter senare kommer ut på förstukvisten har han med sig en avlång tång, av det slag som används vid operationer. Han bär också med sig en påse av plast. Så böjer han sig ned, griper tag om råttans bakben med tången, lyfter djuret så att det hänger från instrumentets käft av stål och låter det glida ned i påsen. Därinne ligger det nu bakom cellofanet, med öronen och morrhåren tryckta mot huvudet och den långa svansen mellan benen. När mannen går in i huset hör han fågeln sjunga igen. En kort stund, innan de dör ut, hänger tonerna under himlen.

Inne i huset går han ned i källaren. Där, i ett avskilt rum, står ett kylskåp av äldre modell. Rosten har spridit sig över handtaget. När han öppnar dörren slår ett moln av köld ut i rummet. Försiktigt placerar han påsen på ett av gallren. Den ännu mjuka kroppen får cellofanet att bukta ut under de förzinkade stängerna. När han stänger dörren till skåpet rister det till och ger ifrån sig ett morrande läte.

Det är kvavt i rummet. Han går till den vägg som vetter mot trädgården, öppnar fönstret uppe vid taket. Brisen letar sig in i källarutrymmet, den är sval och mättad av en doft av mylla.