15 juli

15 juli

Den ljumna, lätt fuktiga sommarnatten slog emot Niklas när han slet upp dörren. Utan att tveka en sekund kastade han sig ut i mörkret. Hans nakna fötter trummade ljudlöst fram över gräsmattan i riktning mot skogen. Staketet dök upp som från ingenstans och han visste att han aldrig skulle klara det redan innan han hoppade. Händerna famlade efter staketet men grep i luften och överkroppen var redan på väg ned när resten av kroppen fortfarande inte var över. Han gav ifrån sig ett kort skrik när vänsterbenet slog in i staketet.
Niklas tumlade över, landade på rygg men for upp igen som om han bara studsade till mot marken. Han rusade genom skogen, höll på att snava, skrapade armen mot ett träd, piskades i ansiktet av grenar. Bakom sig hörde han skrik och snabba steg. Skräckslagen kastade han en blick över axeln men kunde inte avgöra om någon var där.
Äntligen glesnade skogen och han såg havet. Havet, han var räddad, dit skulle de inte kunna följa honom. När han lämnade skogsbrynet för den korta rushen över stranden dunkade hans hjärta hårdare än någonsin förut. En fruktansvärd smärta exploderade i foten och han rasade ihop. Han rullade runt, höll sig för foten och skrek. Något satt fast i den, han tog tag och utan att tveka en sekund drog han loss det. Även i det svaga månskenet kunde han se den decimeterstora glasskärvan.
Han kravlade upp på knä, kastade sig framåt, sprang på alla fyra. En blick bakåt varnade honom att de bara var några få meter efter honom. Han såg flera gestalter lösgöra sig från skogsbrynet och springa över stranden. Samtidigt försvann sanden under honom och hans händer blev blöta. Han gjorde ett jättekast framåt och dränktes hela han. Så började han simma, så fort han kunde. När han var så pass djupt ute att han inte längre bottnade lugnade han ned sig lite. Han trampade vatten och tittade in mot stranden. Otydliga gestalter rörde sig ryckigt i vattenbrynet, gestikulerade och ibland lyfte de ansiktet mot himlen och tjöt.
Niklas drog en suck av lättnad men började med ens bli rädd. Vad skulle han göra nu? Planlöst satte han igång med att simma bort i mörkret. Hur långt är det till närmaste strand, tänkte han och letade febrilt i sitt minne. Hur såg det ut från Tahiti på somrarna, hur långt var det egentligen tvärs över sundet? Kort nog att simma?
Hans händer stötte emot något, en sten. Han trevade försiktigt över stenen och den verkade stor samtidigt som det inte verkade vara land. Ett grund, han hade hittat ett grund. Sakta drog han sig upp på grundet, vilket visade sig inte vara så stor han först trott, ja det var knappt så att han fick plats. Det var dock bättre än att trampa vatten hela natten så han kurade ihop sig, slog armarna runt knäna och inväntade morgonen.

Aldrig tidigare i sitt liv hade Niklas känt en sådan lättnad som när han såg de första ljusa strimmorna på horisonten. Sakta sakta förvandlades nattens beckmörker till disig, gråaktig morgon. Han ställde sig upp, sträckte försiktigt på benen. De var stela och han frös i hela kroppen. Han hade torkat nästan helt, enbart byxorna var fortfarande lite blöta. Håret var blött och hängde ned i hans ansikte. Förstrött drog han luggen ur ögonen och slog sedan ett par åkarbrasor.
Han var trött och framför allt, han var rädd. Hans hjärta kanske inte rusade i hundraåttio som tidigare, men han var fortfarande på helspänn.
Stranden började gå att urskilja ett femtiotal meter bort. Dussintals personer, om man nu kunde kalla dem det, stod samlade vid strandkanten. De såg än på honom, än mot horisonten. Även om de var långt bort såg han att det inte var riktiga människor, utan någon förvriden, människoliknande form utav varelse. De var smala, deras hud vitaktig, de hade tappat i princip allt hår och rörde sig ryckigt. Ögonen var insjunkna och mörka och även på det här avståndet kunde han se deras vita tänder. Det obehagligaste var att det fortfarande hade på sig de kläder de hade haft när de ännu ej förvandlats, vilket mer än något annat påminde om att intill helt nyligen hade de varit människor. En av varelserna hade på sig vit skjorta, fläckad av jord, blod och vem vet vad mer nu. En annan hade på sig en kort sommarklänning, en tredje bara kalsonger.
Samma sekund den första riktiga solstrålen letade sig fram över vattnet hördes ett tjut från massan av varelser och till Niklas stora lättnad vände de och försvann upp bland träden. För första gången sedan han hörde rutan krossas dämpades den omedelbara panikkänslan något.
Han satte sig tungt på stenen, lade sig bakåt, drog ett djupt andetag och stirrade upp mot den rödrosa morgonhimmelen. Tack för att jag lever, tänkte han, riktat åt ingen särskild.
Han låg stilla. Om någon annan människa kunnat se honom just då, skulle han ha förefallit vara ett lik, om än ett märkligt placerat lik där han låg utsträckt mitt i vattnet, i princip täckandes hela stenen inte allt för långt från stranden. Orörlig låg han så i flera minuter, samlade kraft och försökte få huvudet att klarna.
Att han inte kunde stanna på stenen var uppenbart. Han hade redan i mörkret förstått att den var liten men det här var skrattretande. Den stack upp bara någon decimeter ur vattnet och var på sin höjd en halv kvadratmeter stor.
Han ställde sig upp och synade sin kropp. Ena foten var blodig, uppskuren av glasbiten på stranden. Som tur var, var såret inte speciellt djupt och det hade slutat blödda av sig själv. Han hade ett annat sår på vänster ben, som han hade fått av sitt misslyckade hopp över staketet. Inte heller det var djupt, men det var smutsigt och behövde rengöras.
Bakom honom steg solen, och snart syntes hela det gyllene klotet över vattnet. Magen knorrade och han tittade längtansfullt in mot land. Han bestämde sig för att vänta ytterligare en liten stund och finslipa sin plan. Och vara helt säker på att han var ensam.
En halvtimme senare tog han ett djupt andetag och kastade sig i vattnet. För en kort stund försvann huvudet under ytan, näsan och öronen fylldes med vatten och ögonen grumlades. Det var lite kyligt, sådär som det kan vara tidiga sommarmorgnar. Han insåg att han inte för en sekund reflekterat över huruvida vattnet var kallt eller inte inatt, när han simmad ut till stenen. Det var väl egentligen inte så konstigt, han hade haft annat att tänka på. Han kickade igång och var på väg mot stranden.
Att simma i land, trots det faktum att han var trött och stel, gick fortare än han trott. Det behövdes inte många simtag innan händerna slog emot en sjögräs beklädd sten. Han låg där i vattenbrynet, med händerna vilande mot stenen, på helspänn, en lång stund. Snart skakade han men han tvingade sig ändå att stanna i vattnet ett tag till.
När han tillslut försäkrat sig om att det inte fanns några andra i närheten kravlade han i land. Han satt på huk där på klipphällen med den värmande solen i ryggen i flera minuter och bara njöt.
Under nattimmarna på stenen hade han försökt orienterat sig och skaffat sig ett hum om var han var någonstans. Nu kunde han bekräfta det. Han befann sig ett par hundra meter öster om Sticklinge hamnen. Närmaste hus låg kanske fyrahundra meter österut, vid vattnet. Han kunde till och med se bryggan skymta längst där borta, föreställa sig hela familjen som vandrade ut längs den på väg mot båten, på väg mot en härlig sommardag i skärgården… Men det var en annan tid, ett annat liv.
Niklas reste sig och styrde stegen österut, mot huset. Det gick en liten stig längs vattenbrynet, så vitt han kunde minnas från sina äventyr som barn, ändå fram till huset.
Sist han hade gått den här stigen hade han varit kanske åtta-nio år och han och Jocke hade varit ute och lekt i skogen så som de alltid gjorde. De hade lekt Cowboys och Indianer, något de båda lekt otaliga gånger men likväl aldrig tröttnade på. Jocke hade varit indian och beväpnad med en pilbåge och en enorm plastkniv. Själv hade han varit cowboy, klädd i sin brors cowboyhatt och med en knallpulverpistol i näven. Leken hade börjat hemma hos Jocke, men snart hade Jockes trädgård blivit för liten för deras vilda kamp och innan de visste ordet av böljade striden över stock och sten, längre och längre in i skogen. Till slut hade de kommit fram till vattnet och där, på några stora klippor, stod slutstriden. Jocke hade huggit honom i benet och han hade fallit till marken och precis då Jocke skulle göra slut på honom hade han fått upp sin pistol. Jocke staplade bakåt av skottet och höll sig för bröstet. Niklas ställde sig upp och sträckte armarna i luften i en segergest. Då plötsligt hade Jocke fallit bakåt, han hade missat att han var på väg ut för klippkanten. Niklas hade stått som förstenad. Han hörde en ordentlig duns och sen var det tyst. Han hade ingen uppfattning om hur länge han stod där, orörlig, kämpandes mot gråten. Men så hördes ett fruktansvärt skrik och Niklas hade rusat fram till kanten. Där nere, några meter under honom, hade Jocke legat, skrikande med ett krampaktigt tag om sitt högra ben.
Den dagen hade Niklas sprungit på samma stig som han nu kämpade sig fram på, om än i andra riktningen och om möjligt hade han varit ännu räddare.
Så uppenbarade sig till slut huset vid stigens slut. Det var ett enplanshus, byggt i mörkt trä, med ett stort panoramafönster ut mot vattnet. Han suckade av lättnad när han såg det. Det sista han ville var att ge sig in i ett mörkt hus, med gud vet hur många varelser i det. Såvitt han förstått gömde de sig i källare och på andra ljusfria platser under dagarna, och dit kunde knappast ett hus med en hel vägg i glas räknas. I vilket fall tänkte han ta det säkra före det osäkra, bara röra sig där det var ordentligt upplyst.
När han närmade sig huset blev han genast försiktigare. Han visste att de inte tålde solljus, men det gjorde dem inte mindre otäcka. Väl framme vid huset lutade han ryggen mot väggen och drog några djupa andetag. Skärp dig, sa han till sig själv, gick runt husknuten och ställde sig framför panoramafönstret.
Solen gjorde det svårt att se in, men det betydde bara att det var ordentligt ljust där inne, det var huvudsaken. Sakta gick han fram till den gigantiska skjutdörren och kände på handtaget. Det var låst. Han bestämde sig för att gå runt huset och kolla ytterdörren. I takt med att han närmade sig steg hans puls och när han kände på dörrhandtaget tyckte han att hans hjärta lät som en trumma. Även där var det låst. Han backade ett par steg och begrundade sin situation. Sedan gick han ut till skogsbrynet, hämtade den största stenen han kunde hitta och återvände till panoramafönstret.
Det kändes fel. Solen låg på, det artade sig till en strålande sommardag, han stod på altanen till vad som säkerligen var en femtonmiljonershus med enorm utsikt och minst lika enormt panoramafönster, iförd enbart en trasig, blodig t-shirt och ett par blöta jeans. Och i händerna höll han en sten stor som en handboll. Jag kommer få så mycket skit för det här, tänkte han samtidigt som en annan tanke gled igenom hans medvetande, alla är döda, det finns ingen, bara jag, jag är ensam, ingen kommer att tycka något alls om det här.
”Nej”, vrålade han och kastade stenen med full kraft mot fönstret. Trots att det antagligen var specialglas stod det inte emot en tiokilos sten. Fönstret exploderade i tusentals bitar och för en kort stund glömde han sin miserabla situation och fylldes av den barnsliga glädje han alltid fylldes av när han krossade glas. Det här var samma känsla som att kasta en flaska i marken, gånger tusen.
Ett leende spred sig över hans läppar och en stund stod han bara där och log, småskrattade nästa. Sedan slog det honom att han inte hade en aning om huruvida det fanns varelser där inne, och vad de skulle tycka om hans tilltag. Visst, solen var uppe men man visste aldrig. Förskräckt tog han ett stag bakåt och plötsligt kändes det som om någon huggit honom med en kniv, rakt igenom foten. Han kvävde ett skrik och tittade ned. En kniv var inte långt ifrån sanningen, det visade sig att det var en glasbit, en riktigt stor en. Då slog det honom vilken idiot han var. Vem kommer på den geniala idén att ha sönder ett enormt panoramafönster för att ta sig in i ett hus när han är barfota?
Han tog av sig t-shirten och jeansen och lindande dem runt varsin fot. Försiktigt gick han över den glasbeströdda altanen mot det hål han gjort åt sig själv i fönstret. Väl framme stack han oroligt in huvudet i huset.
Inte för att han visste vad han väntat sig men inte var det det här. En stank så överväldigande att han höll på att tappa balansen slog emot honom. Att förruttnelse och död inte luktade gott, det visste han, men såhär? Det var säkert tio gånger värre än hos Nordins, hans grannar och de hade båda dött i sin säng och säkert legat där över ett dygn när han hittat dem. Han hade egentligen gått över för att se om de hade några konserver men av någon anledning känt sig tvingad att gå upp på övervåningen. Han visste att det var dumt, det kunde finnas varelser där men han hade inte kunnat låta bli. Övervåningen hade varit mörk, men långt ifrån kolsvart. När man kom upp för trappan kunde man antingen svänga vänster till badrummet och tv-rummet eller gå höger till Nordins sovrum, det kom han ihåg från att han var liten och var där. Han hade gått åt höger. Visst hade det luktat äckligt, men inte i närheten av detta.
Det tog flera minuter av lugna andetag innan han kunde fokusera igen. När väl magen hade lugnat sig tog han ett par kliv in i huset och tittade sig omkring. Inga spår av varelserna, inga spår av människor heller. Bara ett välstädat vardagsrum, i och för sig täckt med glas, men i övrigt ungefär precis vad man kunde förvänta sig. Två beiga soffor, en fåtölj i samma kulör, ett soffbord i glas, lite konst på väggarna, en fyrtiotums tv på väggen med tillhörande sourroundsystem. Här skulle man bo, tänkte han förstrött.
Han gick till höger, mot köket. Kylskåpsdörren var öppen och bidrog till stanken. Där fanns härsken mjölk, dåligt kött och halvruttna grönsaker. Konstigt att de inte tagit köttet, tänkte han och blickade ut över röran i resten av köket. Där stod disk huller om buller, bröd låg utkastat över hela rummet, någon hade vält ett paket flingor, mikron stod på snedden, ja listan kunde göras lång.
Han skakade på huvudet och gick vidare, förbi hallen, men inte efter att ha noterat vad han antog var nyckelskåpet, genom en korridor. Första dörren på höger sida ledde in i ett badrum. Bingo tänkte han och såg sig omkring. Badrummet var stort, kaklat i svart och vitt och verkade både modernt och välfyllt. Han öppnade ett skåp men hittade inget av värde men i nästa fann han det han sökte. Asolsprit, plåster, bomull och förband.
Tur att vattnet fortfarande fungerar, tänkte han, tog av sig trasorna runt fötterna och satte sig i badkaret. Sedan började han skratta. Tur? Hade han tur? Alla han kände var döda eller hade förvandlats till monster, på vilket sätt var det faktum att vattnet fortfarande fungerade tur?
Efter att ha tvättat sig noga, speciellt sina söndertrasade fötter baddade han såren med asolsprit, drog på stora plåster och förband sedan med bandage.
Nytvättad och lite piggare vandrade han vidare och gick in i nästa rum som visade sig vara ett sovrum. Han klev in och stelnade till. Över sängen låg en man, naken sånär som på ett par kalsonger och död sedan länge. Flugor surrade lugnt omkring honom, han var alldeles gul och var bland det äckligaste Niklas någonsin sett. Konstigt nog luktade det inte speciellt illa i rummet, vilket antagligen betydde att den vidrigaste stanken kom någon annanstans ifrån. Tur att det inte var sängen jag kom för, tänkte han, öppnade garderoben och försökte att inte tänka på liket.
Den numera döde husägaren visade sig ha oklanderlig smak, med mycket Armani och Boss. Dock var Niklas på jakt efter något mer användarvänligt och drog en lättad suck när han efter säkert fem minuters letande lyckades gräva fram ett par Levis. Snart hade han skrapat ihop en helt ny utstyrsel bestående av de aningen för stora jeansen, en vit enkel t-shirt och en stickad tröja.
Väl påklädd lämnade han sovrummet utan att se sig om. Han styrde stegen mot hallen och höll tummarna för att någon av husets tidigare innehavare skulle ha skor i hans storlek.
Efter att ha letat en stund hittade han ett par joggingskor som passade längst in i en garderob. Perfekt, tänkte han, och snörde på sig skorna. Han knöt dem noga, något han aldrig bemödade sig med i vanliga fall, men som det var nu visste man aldrig när man bokstavligt talat skulle bli tvungen att springa för sitt liv.
Med skorna på öppnade han det lilla nyckelskåp som satt på väggen precis innanför ytterdörren. Jodå, tre par bilnycklar till två olika bilar hängde där inne. Han tog alla tre, såg sig hastigt omkring och klev ut genom ytterdörren.
Ute strålade solen och han tog ett djupt andetag av den friska luften. Han hade hunnit vänja sig vid den kvalmiga stanken inomhus och inte tänkt på den förens nu, när han kom ut. Genast mådde han bättre, tog några raska steg nedför trappan och traskade bort mot garageuppfarten. Där stod en BMW och en Volvo. Han log, sedan kastade han Volvo nycklarna över axeln.