Postad 2010-03-14 18:19 | Anmäl

Jag tror inte på myten om den goda människan - den som hjälper andra hjälper i första hand sig själv. Och det är gott så! Men det väcker ingen direkt beundran hos mig.

Jag blev själv bortlämnad till släktingar som tvååring av mina föräldrar. Återbördad efter två år igen, men då var mina föräldrar totala främlingar för mig. Jag lyckades aldrig etablera någon äkta närhet till dem igen.

De hade naturligtvis sina goda skäl; det finns alltid skäl till det som verkar obegripligt och oförsvarligt. Jag kan förstå det idag, som vuxen med egna barn. Men aldrig förlåta dem fullt ut.

Som förälder har jag idag en princip: barnen ska lämna mig, inte jag dem. Men vad vet man egentligen om morgondagen?

Doris Lessing lämnade sin lilla dotter kvar i Afrika när hon själv flyttade till London. Jag har haft svårare för henne som författare sedan jag fick veta det. Dumt men sant.

Postad 2010-03-14 15:08 | Anmäl

Grymt stort av dig David, att du ställer upp så. En medmänsklighet utöver det vanliga.

Jobbig historia, Sofie. Även om det inte handlade om dig personligen så är det väl så att allt som drabbar eller har drabbat familjen på så många sätt sätt berör en själv, och troligen formar en till den man blir. Hur som helst, barn som handelsvara är så fel det kan bli.
Håller med Ronnie om att världen krymper. Eller tvärtom, den blir så ofantligt stor att man blir en liten, obetydlig prick i det stora hela.

Tyvärr stannar man väl aldrig upp och funderar på hur förbannat lyckligt lottad man är. Och hur förbannat olyckligt lottade andra är. Ofta känner jag mig avtrubbad av sånt här, nästan okänslig. Man reagerar för stunden. Typ "Usch, vad hemskt" för att i nästa sekund tänka "Nämen titta, en fotbollsmatch på teve". Ingen egenskap jag är direkt stolt över, men på något sätt känns det som om allt elände man sett (på teve, återigen lyckligt lottad som inte har det i min vardag) gör en immun mot annat elände.
Därför har jag alltid den djupaste respekt för de människor som utan tanke på egen vinning ställer upp så för andra, som David nämnt här, och som Ulla nämnde i BC-intevjun tidigare i veckan. You are the biggest of heroes.

Postad 2010-03-14 12:35 | Anmäl

Tufft Sofie och något som vi i trygga Sverige inte ens kan tänka på.
Världen krymper när vi hör dina och Davids berättelser.

Postad 2010-03-14 12:19 | Anmäl

Oerhört viktigt ämne. Det finns många svikna barn där ute, synliga och osynliga. Ser framemot att läsa din kommnde bok.

//Camilla

Postad 2010-03-13 18:59 | Anmäl

Tack Tex och Åke.

Alfabeth har fyra som kan anses som klara. Småpill och en del kapitel som ska ändras.

Nu håller jag på med två nya som ska bli klara helt klara inom ca en och en halv månad. Den ena av dem kommer förmodligen släppas i september i år av ett förlag. Och den andra ska jag ge ut själv i Limited Edition upplaga.

De andra fyra får vänta in "rätt tid".

Eva Tack! Men på något sätt känns det nästan som ett kall eller hur man nu ska säga, nästan som en skyldighet eller som ett ansvar att skriva med ett syfte, att fördjupa denna typen av genre.

Får så många mejl hela tiden att de har blivit berörda av min första bok att jag måste försöka ta det till en nivå med ett stort djup.

Mitt främsta mål är att beröra läsare med mina nya texter, läsare som kanske inte i vanliga fall läser mycket. Och som kanske själva lever i svårigheter.

Sonja - det visst jag inte.

Postad 2010-03-13 18:13 | Anmäl

Så sant som det är sagt. Att kunna påverka göra en skillnad som tänkande medmänniska är viktigt! Barn är livet :-)

Lycka till David :-)

Blir spännande att läsa din nästa bok!

Postad 2010-03-13 17:55 | Anmäl

Håller med dig om att detta är viktigt.

Det gläder mig att du skriver för att påverka.
Vår tid på jorden är för kort för att slösas bort.

Önskar att det fanns fler som tänkte som du. Fortsätt med det.

Barnen är de som ska bilda vårt framtida samhälle.

De är det viktigaste vi har.

Postad 2010-03-13 17:49 | Anmäl

Skriver idag action, späckat spänning, våld och snabba C i en Stockholmsmiljö. En miljö där våld är fiskpinnar och potatismos och temop, i ferrari. Ryssar, juggar, och strippor. Araber och svennar. Knark. Missbruk av liv. Jag springer text. Jag lever där. Är min text.

Men jag försöker hitta människan bakom varje missbrukat liv. Bakom våldet, han eller hon som är liten och står blyg.

Jag lever i en destruktiv miljö på många sätt och dagligen ser jag hemlösa barn som stryker omkring. Små barn. Gör något för dem varje gång jag ser dem. Bjuder på glass eller mat, om jag själv har pengar. Slitna barn, utan hopp.

De ger mig djup.

Idag har jag en 17 åring som väntar på mig hemma. Och jag tar hand om en femåring här. När jag träffade honom, femåringen, för första gången var han bara aggressiv. Ingen far och en sliten mor, och tillsammans levde de i svåra förhålladen.

Idag skrattar han hela tiden och jag är som hans far. Tack vare min familj i Sverige har han nu gått ett år i skolan och idag var hans skolavslutning. Han dansade i hip hop kläder och skrattade stort på scen. Jag är med honom varje dag, tar hand om honom och känner kärlek för honom som han är min egen son. Han är min son.

Min senaste bok – ”I Stockholms krig hör jag hemma”

Handlar inte om, juggar, svennar, ryssar eller strippor. Knark eller våld, snabba C. Nej, den handlar om barn. Första delen som jag blev klar med nyss i denna bok heter,

”Mamma, var är pappa?”

Som sagt så ger mitt levende idag, i den miljön jag lever, kraft till min skrift. Jag försöker verkligen hitta känslan, djupet i var karraktärs liv på flera sätt. I musik, i tänk, i känslor, i mig själv. Men min omgivning är stor kraft och varje gång jag ser, träffar dessa hemlösa små barn och talar med dem. Kan jag verkligen känna djupet på det tomma pappret. Varje gång jag ser lillkillen här lycklig, förstår jag hur viktigt det är, att barn inte ska vara svikna. Får inte bli svikna.

Satt igår och tittade på filmen ”Bästa sommaren” och den grävde ett stort hål i mig. Såg slutscenen säkert trettio gånger. Mitt nästa avsnitt i boken – I Stockholms krig hör jag hemma, handlar just om juggar och ryssar, våld och skit. Men den handlar också om hur man som mor – kan svika sitt barn. Hur man som mor kan leva med att lämnat ifrån sig sitt barn. En handling som kanske är det största svek man som kvinna kan göra. Det strider mot allt.

Hur kan man lämna ifrån sig sitt barn?

Och varför skriver jag detta? Vet faktiskt inte. Kanske bara blev djup. Men den senaste veckan jag skrivit så har jag verkligen försökt att leta – barnet i våldet. Ge djup. Och mening. Nu vill jag känna hur man kan lämna ifrån sig sitt barn. Vill veta hur man kan svika. Och på två sätt vet jag ju det. Men ändå.

Så viktigt med att hitta djup. Viktigt för texten. Och man växer kanske i sig själv. Text kan påverka. Man kan påverka med text.