Postad 2011-06-27 20:33 | Anmäl

Har lusläst denna tråd med hygglig behållning. Smygande katten är något väsentligt på spåren: våga diskutera kritikkvalitet.

På K1 rör sig ofta diskussionen om vad kvalitet är i ett verk, också detta finns det en utbredd ovilja att lufta åsikter kring ("tycke och smak", ni vet. Punkt).

Men visst är recensionen också en egen litterär genre, en konst som många känner sig kallade till, men inte riktigt lika många behärskar.

Katten nämnde i ett inlägg att gedigen djupanalys kräver utrymme och då lämpar sig inte bloggformen (kortare texter) så värst bra.

Det är förvisso sant att mer utrymme ger större möjlighet till en allsidig belysning av ett alster.

Å andra sidan kan kortkorta recensioner också vara bra rent kvalitetsmässigt. Det handlar i slutänden om dels skribentens syfte med texten, dels dennes formuleringsförmåga.

Att kunna författa lakoniska, men pregnanta, recensioner är en konst i sig.

Det grundläggande problemet, som jag tror katten har velat diskutera, är det faktum att så många i blogguniversum A) inte verkar vinnlägga sig om kvalitet oavsett den valda formen (ambitiös djupanalys eller skarp översiktsorientering) eller B) mer är intresserade av ryggdunkningar och att sjunga okritiska hyllningssånger (gärna i kör).

Det gäller givetvis inte alla bloggare, vilket också har påpekats av katten (som tycker sig se tendenser). Likaså är långtifrån alla recensioner på de ”fina” drakarna särskilt imponerande.

I denna tråd (och i en annan) har den omtalade DN-recensionen av ”Livet deluxe” ventilerats. Den är ett exempel på styv kritik. Jens Liljestrand är en skarpsinnig kritiker som kombinerar akademisk tyngd med en tillgänglig stil (se t.ex. hans synnerligen välargumenterade och tonsäkra slakt av ”Hypnotisören”, www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article517771/Hypad-hypnotisor.html).

I sin Livet deluxe-text återupprättar han recensionen som litterär form. Det är så de bästa recensionerna är: intressanta verk, konst i sig.

Det stora med Liljestrands recension är att den förenar en kritisk analys med ett konsekvent språkbruk.

Förutom analysförmågan bör en kritiker vara en vass stilist, ha resurser att i exakta ordalag återge en känsla från boken som sätter avtryck i mottagarens medvetande, så att denne på bästa möjliga vis får chans att själv bilda sig en så vederhäftig uppfattning om verket som det bara går.

Att Liljestrand väljer Lapidus stil har setts av somliga som ett hån mot författaren. Jag tror mer att det bara är ett neutralt sätt att göra något utöver det vanliga, och det lyckades: recensionen tog skruv.

Någon sågning är det enligt min tolkning långt ifrån fråga om. Istället representerar hans anmälan en nyanserad värdering med smärre övervikt för negativa intryck.

Liljestrand visar också att kritik kan formuleras på många olika sätt: ibland (över)tydliga åsikter, ibland mer subtilt, nästan gestaltande (med exempel som låter läsaren själv dra slutsatser).

Så vad är en recension, egentligen?

Likt all värdering som inte kan verifieras enligt gängse vetenskapliga kriterier måste litteraturkritiken definitionsmässigt rymma ett mått av subjektivitet och personlig smak hos bedömaren. I grunden handlar det om att utifrån ett antal parametrar ta ställning, vara partisk (mer eller mindre uttalat).

Kvalificerad kritik kännetecknas - enligt mitt förmenande - av ett tyckande baserat på objektiva grunder; det är texten och inget annat som är under lupp, det är texten som granskas.

Hur bedömningen sedan utfaller beror på den enskilde kritikerns erfarenheter, kunskaper, referensramar, formuleringsförmåga och individuella preferenser. Det sistnämnda är själva kittet i kritiken: den subjektiva reflektionen.

Frågan om konstnärliga alsters kvalitet ligger därför med nödvändighet i betraktarens ögon. Det som någon tycker är bra, tycker en annan är dåligt.

Alla slag av "tyckande" bör få finnas, vare sig de består av den enklaste typen - "Jag tycker det är bra, det är min känsla" - eller av mer avancerade varianter med nyanserade resonemang för och emot.

Den högkvalitativa kritiken utmärker sig just därigenom, att den inte bara tar ställning utan också förmår säga varför ett visst verk är bra eller mindre bra. För detta krävs kompetens, beläsenhet, allmänbildning, allsidighet och stilistiska färdigheter.

Grunderna för ställningstagandet bör vara sakliga och rationella. Men det är färgat av kritikerns personliga intryck som utmynnar i en åsikt: bra, dåligt eller ingetdera.

Sådan kritik blir automatiskt konstruktiv, den som granskas kan se på skälen för bedömningen och välja om man vill ta dem till sig eller inte.

Sådan kritik blir automatiskt konsumentupplysande, den potentielle bokköparen kan se på skälen för bedömningen och välja om man vill ta dem till sig eller inte.

Kritik renons på välfunna och motiverade argument blir uddlös och intetsägande.

Tycke och smak i all ära, men man kommer liksom inte ifrån att den självständiga, kritiskt tänkande och kunniga recensenten vinner högre trovärdighet och respekt hos läsarna (och konstskaparna själva) än den som löst bara ”tycker” utan att verbalisera förnuftiga argument för sin ståndpunkt.

Likt litterära verk kan också recensioner vara banala, de kan vara späckade med simpla floskler som säger allt och ingenting.

Eller så kan de vara välanalyserade och välkomponerade på ett bländande rikt (och förståeligt) språk – de blir, som sagt, till ett estetiskt alster i sig själva.

Och precis som en romantext avgörs kvaliteten på en recension av två basala faktorer:

1) Innehåll (VAD)
2) Form (HUR)

samt hur dessa två storheter samspelar.

Det finns åtminstone ett element som är gemensamt för all bedömning av verk sprungna ur fri kreativitet, oavsett om det gäller fulkultur eller finkultur, högt eller lågt, smalt eller brett, tungt eller lätt, en Hollywoodrulle eller en opera, en deckare eller ett psykologiskt sorgespel: skaparens förmåga att hantera sina uttrycksmedel. Hur väl lyckas denne i sina valda sätt att uttrycka sig?

Det väsentliga är hur väl skaparen, givet ramarna, förmår skildra det han/hon avser att skildra, oavsett genre.

Förmågan att anpassa till det givna sammanhanget och ambitionsnivån och förmågan att förverkliga den idé om verket som skaparen i utgångsläget har föresatt sig, blir i mångt och mycket avgörande för bedömningen: är det här bra?

Den goda recensionen svarar på den frågan – och berättar varför.

Postad 2011-06-22 17:13 | Anmäl

Smygande Katten skriver:

"Men om det dominerande litterära klimatet i Sverige bland stora grupper läsare i framtiden inskränker sig till utrop om att en bok är "spännande, ganska roligt och dråpligt, alldeles makalöst, lite ledsamt, men framför allt en riktigt häftig story! Klart läsvärd!", så tror jag att någonting viktigt har gått förlorat."


Men har det inte alltid varit så? Skillnaden är att nu skriver folk det på bloggen istället för, ja, pratar om det. De som är intresserade av mer djuplodande recensioner kommer nog fortfarande vara och/eller bli det oavsett bloggarna. Tror i alla fall jag.

Men som med allt annat, det blir allt svårare att stå ut från bakgrundsbruset när trafiken blir allt tätare, snabbare och brutalare.
Och jag är precis som Katten inte särskilt förtjust i att man i allt högre grad hellre verkar förlita sig på diverse bloggar än vetenskap och andra som besitter djupare kunskap än en själv. Men det är ju en annan fråga....

Postad 2011-06-22 16:02 | Anmäl

Jag hade dragit mig ur den här diskussionen – men måste ändå ge Teresa en guldstjärna för ett mycket insiktsfullt förhållningsätt, både vad gäller recensioner och undervisning.

Angående kattens tankar kring matematikundervisningen så kan jag bara säga att det är lärarens SKYLDIGHET att anpassa undervisningen efter varje enskild elev. Elev med dyskalkyli räknar kanske inte procent!
Alla som jobbar/jobbat i skolan vet hur viktigt det är att möta eleven på elevens nivå. Allt annat är bortkastad möda – liksom ignorant mot eleven.
Alla har olika förutsättningar – men lika värde. Och alla har rätt till adekvat undervisning.

Och jag håller helt med Teresa om att även enkla recensioner har sina läsare – läsare som annars kanske inte var några läsare alls.

Att se ner på de som inte kan ta till sig finkulturen är lika illa som att se ner på just finkulturen.

Livet och tillvaron är varken svart eller vit. Visst är det härligt med mångfalld - att det finns bokbloggar och proffsrecensioner och man kan välja helt fritt!

Nu SKA jag försöka vara tyst i den här tråden ...

Postad 2011-06-22 15:37 | Anmäl

För övrigt tror jag att det numera framgår ungefär vad jag tycker i frågan. Fortsätt gärna diskussionen, men jag har inte lust att hamna i onödig polemik.

Jag drar mig alltså tillbaka, något förvånad över hettan i argumentationen kring hobbybloggar kontra yrkeskritiker.

Det var ju tur att det inte handlade om mat eller hjärnkirurgi.

http://hanssonsblogg.wordpress.com

Postad 2011-06-22 13:31 | Anmäl

För övrigt ...

"Det du skriver bekräftar min oro för att vårt samhälle riskerar att stelna och att fler och fler accepterar att kunskapsklyftorna cementeras och vidgas. "

Lättsamma recensioner är ett utmärkt exempel på en uppluckring av ovanstående klyftor. Där recensioner blir tillgängliga för en större krets. Men det är inte jag av oss två som är motståndare till det.

Postad 2011-06-22 12:24 | Anmäl

Teresa:

Ja, du har helt rätt i att jag är känslig som en knarkhund när det doftar kulturförakt. Och den här debatten har gjort nosen närmast bedövad.

Bildning är en annan hjärtefråga för mig! Jag tror alltså inte på att vare sig ett samhälle eller enskilda individer i längden mår bra av historielöshet, förenklingar, sammanfattningar och att alltid söka efter den enklaste vägen.

Jag tror heller inte att våra liv behöver vara så statiska som det du beskriver. Jag ryser faktiskt vid tanken på ett så segmenterat samhälle, där några endast förmår (och därmed bara vill/orkar) läsa ytliga texter, där några andra söker sig till lite mer komplexa texter och åter andra utgör en välutbildad kunskapselit. Och så är allting frid och fröjd, för var och en har gjort sitt fria val (ungefär så tolkar jag huvudtesen ditt inlägg).

"Det betyder inte att recensionen i DN måste bli enklare eller att min mamma behöver utbilda sig för att förstå den" skriver du.

Det tycker jag däremot vore en utmärkt strävan, från båda håll. För mig handlar ett gott samhälle om precis det - att flera får möjlighet till utbildning, att standarden redan från början höjs i skolorna och att fikonspråkarna på DN tvingas skärpa sig.

Det du skriver bekräftar min oro för att vårt samhälle riskerar att stelna och att fler och fler accepterar att kunskapsklyftorna cementeras och vidgas.

Eftersom du så ihärdigt hänvisar till dina arbetarföräldrar, så vill jag påminna om att en av de viktigaste saker som arbetare kämpade för under början av 1900-talet var just rätten till utbildning, bildning och kulturell kunskap. ABF (Arbetarnas bildningsförbund) är en följd av denna strävan och tillkom just på grund av kravet på att också få ta del av kulturarv, kunskap och bildning.

För mig är detta, på samma sätt som för tidiga ABF eller frikyrkornas bildningsförbund, bland mycket annat en demokratisk fråga. Alldeles bortsett från att det kan vara skojigt att vara allmänbildad och läskunnig.

Jag menar förstås inte att det är ett hot mot demokratin att vi har många hobbybloggare. Men tendensen att det lättsmälta får företräde framför det mer svårtuggade är ett hot.

Om fler och fler väljer det lättsmälta (och alltid väljer bort "svåra ord"-texter) så urholkar vi successivt förmågan att kommunicera komplicerade saker med ord. Eller rättare sagt: detta kunnande blir förbehållet några få.

"Äsch", kanske någon säger. "Det ordnar sig. Folk har i alla fall kul. Och vad gör det om man läser lite ytliga saker ibland?"

Ingenting. Men om tillräckligt många ENBART intresserar sig för ytliga saker, och om det lättuggade vänjer oss vid lättjan (dvs vi orkar bara inte ta reda på vem Dickens var, det är ju sååå jävla svårt och booooring!) - ja, då tror jag att vi får ett tristare och mindre demokratiskt samhälle.

För övrigt verkar det som att jag måste reprisera de två citerade kommentarerna nyss:

"Inte minst finns (hos etablerade recensenter) en annan medvetenhet kring den makt att påverka man har, och kring den påverkan man är under." (sign. Lotta)

"...folk har allt svårare att resonera generellt och nödvändigtvis måste ta sig själva och sina kompisar som utgångspunkt. Möjligen för att det är det enda de har kunskap om." (sign JM)

Postad 2011-06-22 08:44 | Anmäl

Skrivarkatten:

Tack. Då förstår jag bättre. Jag uppfattade det - tydligen felaktigt - som att du hade en bestämd riktning i det du skrev och att du inte bara tyckte å ena sidan och å andra sidan.

Teresa:

Javisst, det är "bra" med recensenter av alla de slag. Jag säger det återigen: jag har inte ifrågasatt människors rätt att skriva eller läsa vilka bloggar de vill. Vad jag vill diskutera är något helt annat: att det förändrade offentliga samtalet om böcker också riskerar att på sikt förändra läsandet, skrivandet och förläggandet.

Jag är inte glad åt en utveckling där förlag och författare nervöst anpassar sig till privata hobbytyckare och där en professionell och kunnig kritik marginaliseras mer och mer. Vad blir nästa steg? Att bokbloggare får läsa alla inkommande manus, varpå förlagen ger ut de som får mest poäng?

Jag blir också ganska sorgsen av att se att även du vädrar ett generellt förakt för kunskap (eller ska vi säga att du gör okunskap till en dygd?), något som märkligt nog ständigt återkommer på denna skrivarsajt.

Varför måste allting vara så lättsmält? Varför försvaras alltid de lättjefulla framför de som anstränger sig?

Visst förekommer det fikonspråk på kultursidorna, och ibland är en och annan recensent obegripligt obegriplig, om man nu kan uttrycka det så. Det är en "kritik mot kritiken" som ska föras, absolut.

Jag är dock säker på att samma förhållande gäller på ekonomisidorna, i ledarna och framförallt på sport- och nöjessidorna. Men ingen kräver att sportjournalisterna ska skriva om golf, roadracing, balett och heavy metal så att till och med jag begriper allt.

Att "svårighetsstämpeln" så envist är fastkletad vid kultursidorna, tror jag har med ett i grunden djupt nedärvt kulturförakt att göra (men det är förvisso en annan diskussion).

Anser du förresten att Branting är en svårbegriplig referens på en ledarsida? Kan man skriva om Afghanistan och referera till Korea-kriget utan att anses som obegriplig? Kan en ekonomijournalist nämna Friedman, en sportjournalist skriva ord som "sudden death", "dubbelalbatross" och påminna om ryssen Charlamov?

Varför just de som läser och skriver om böcker skulle må extra bra av att alla referenser, facktermer och "svåra" ord försvann, kan jag då rakt inte begripa. Då blir det väl bara vattvälling kvar till sist?

Allra mest verkar förresten denna kunskapslättja drabba de bokskribenter som huserar på nätet. Trots att det ingenstans är enklare och snabbare att slå upp en referens eller ett ords betydelse än just på nätet. Märkligt.

Till sist, vill jag också vidarebefordra två av de många kommentarer jag fått i den här diskussionen; båda två från för mig okända människor.

Först från "Lotta", som tydligen arbetar på förlag:

"Jag /.../ anser att Hansson speciellt i sin senaste kommentar belyser något mycket viktigt i diskussionen.

När man upptäcker att man undviker att ifrågasätta den innersta bokbloggskretsen för att inte komma på kant, är något riktigt fel.

I min roll som förlagsrepresentant är jag beroende av såväl bloggare som traditionella recensenter, uppskattar båda men har en större tillit till de senare, bl.a av den enkla anledningen att de – generellt – på ett helt annat sätt äger en kritisk blick, till boken i fråga men också till branschens strukturer och tendenserna på marknaden.

Inte minst finns en annan medvetenhet kring den makt att påverka man har, och kring den påverkan man är under."

Sedan en kommentar från signaturen JM:

"Det är kanske också en tendens i det offentliga samtalets utveckling: att folk har allt svårare att resonera generellt och nödvändigtvis måste ta sig själva och sina kompisar som utgångspunkt. Möjligen för att det är det de har kunskap om. Eller för att det är det som intresserar dem."

Postad 2011-06-21 16:03 | Anmäl

För att få ut mesta möjliga av en recension tror jag det är väsentligt att recensenten pratar samma språk som läsaren. Då menar jag språk i ett vidare perspektiv, det vill säga både formuleringar och hänvisningar till en kontext som läsaren är väl bekant med. Och människor finns av alla de slag, just därför är det bra med recensenter av alla de slag. Både de som väljer ett mer högtravande språk med många facktermer och täta referenser till både historiska och samtida författare och de som skriver mer lättsmälta recensioner.

Ibland läser jag recensioner som får mig att undra vem de egentligen är skrivna för, ibland känns det som om recensenter skriver mer för varandra och förlagsvärlden än för potentiella läsare. Jag härstammar själv från en bokslukande släkt som aldrig skulle drömma om att läsa bokrecensionerna i de största dagstidningarna, för att de helt enkelt inte förstår hälften av vad som står i dem. Det handlar inte bara om ordval utan även om hänvisningar som sagt. 95% av de människor jag känner finner mycket större glädje i en lättsmält recension som helt enkelt beskriver bokens handling och säger om den är bra eller inte och varför.

Att det därför finns olika typer av recensenter ser jag därför enbart som positivt, vilken som hamnar högst upp på google är enligt mig egalt, någon är det alltid som får scrolla.

Och vad ska egentligen en recension innehålla för att få kallas recension? Enligt svenska akademiens ordlista står det: recencera: presentera eller bedöma bok eller film.

Och vem avgör vad som ska ingå i orden presentera och bedöma. Frågan är väl kanske om det verkligen har skett en urvattning av recensionsbegreppet eller om det kanske, under de senaste decennierna, snarare skett en utveckling mot mer och mer avancerade recensioner?

Postad 2011-06-21 15:15 | Anmäl

@Smygande Katten:
Ja, visst är det själve ...!

"... och upptäcker att någonting har ändrat sig i landskapet. FÖR BARA NÅGOT ÅR SEDAN kom recensioner, ..."
Skriver du!

Klart och tydligt uttrycker du en försämring över tid. Något som jag bemötte tidigare idag med funderingar om ”bättre förr”.
Och sedan startade detta stickspår ...

Om du senare ändrat ståndpunkt må du förlåta den som bara valt att debattera trådämnet, dvs ditt blogginlägg. Det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Men även i ditt sista inlägg skriver du om FÖRÄNDRATS - och förändringar är alltid kopplade till tid...

Var det bättre för något år sedan, eller? Var det bättre före förändringen?
(Var det bättre förr?)

Jag förstår fortfarande inte vilket ben du vill stå på!
Och det här stickspåret är en fullkomligt meningslös och totalt ointressant bjäbb-diskussion, som jag nu drar mig ur.

Postad 2011-06-21 11:53 | Anmäl

@Smygande Katten:
Du skriver: ”Det är en förfärlig inställning, om nu någon har den, att "det var bättre förr". Jag tänker faktiskt nästan aldrig så. Jag vet överhuvudtaget inte vad den tanken har med saken vi diskuterar att göra.”

Jaha!
Men i ingressen till den blogg som hela tråden handlar om skriver du:
”JAG GOOGLAR EFTER diverse recensioner på nätet och upptäcker att någonting har ändrat sig i landskapet. För bara något år sedan kom recensioner, skrivna av kritiker i dagspressen, relativt högt bland träffarna. Nu är det mest olika bloggare som poppar upp, ungefär sådana glada viljor som jag själv.”

För bara något år sedan … skriver du.
Inte vet jag var du sätter det på tidsaxeln, men för mig är det ”förr” – det vill säga den tid som varit... Och vad som var bättre då, framgår tydligt i resten av inlägget.

Det var utifrån detta jag formulerade mitt inlägg.